14.  Ett eko från det förgångna?

Nio år efter stämplingen av de nio avvisar Säpo tre andra kurder och spräcker på så sätt ett försök från PKK:s sida att bygga upp politiska kontakter.

 

” Kurder tvingades lämna Sverige Tre kurder som misstänks tillhöra den kurdiska gerillan PKK har avvisats ur Sverige. Säpo bedömde att de tre planerade terrordåd i Sverige. De tre kurderna greps förra fredagen och avvisades dagen efter uppger TV 4:s Nyheterna. De tre beskrivs som PKK:s skandinaviska ledning. Dagarna innan de tvingades lämna landet träffade de flera svenska riksdagsmän för att diskutera kampen för ett fritt Kurdistan. De tre skickades från Holland, Schweiz och Danmark, länder där de tidigare har bott. De tre PKK-sympatisörerna har inget tillstånd att vistas i Sverige, enligt uppgifter till TT. Därför kunde Säpo avvisa dem utan fråga regeringen om lov. ̶  Att de här tre personerna skulle planera terrordåd i Sverige är ofattbart, det är totalt fel, säger Nori Amini, ordförande i Kurdistankomittetén. (TT) ” (Dagens Nyheter 3 oktober 1993)

Ett par veckor gör polisen husrannsakan i tre kurdiska föreningslokaler, två i Stockholm och en i Uppsala. Några vapen eller liknande hittar polisen inte, däremot beslagtas en hel del skriftligt material.

 

” Semira Bakir befann sig på kurdiska föreningens lokal på Kungsholmen i Stockholm tillsammans med Hasan Öncü. De höll på att måla om i föreningens nyanskaffade lokal när polisen bröt sig in. ̶  Det var hemskt. Vi fick stå och hålla armarna uppe länge och de kroppsvisiterade oss. Åklagare Jan Danielsson hade gett tillåtelse till husundersökning då det fanns misstankar om våld riktat mot turkiska institutioner i Sverige. Polisen sökte genom tak och andra utrymmen där vapen kunde vara gömda. Polisen hittade varken det ena eller andra men beslagtog skriftligt material. Enligt kurderna slog polisen sönder dörrar och fönster för att ta sig in trots att det fanns folk i lokalerna. En anmälan mot Säpo ska behandlas av den disciplinnämnd som finns inom Stockholmspolisen... Riksdagsledamoten Hans-Göran Franck har också JO-anmält polisens razzia. Stockholmspolisen kritiserades vid två tillfällen 1986 av JO för sina razzior mot kurdiska lokaler. ” (Kurdernas Vänner 4/93)

För dem som vill hålla konflikterna i Turkiet på en fortsatt hög nivå är det naturligtvis en fördel om PKK misslyckas med att etablera några diplomatiska kontakter.'

Det gäller så att säga att hålla partiet på ett bombkastarstadium.

Den 4 november 1993 genomförde PKK/ERNK-anhängare flera militanta demonstrationer mot turkiska ambassader och andra institutioner. Samma dag sprängdes en turkisk restaurant i Wiesbaden. Att PKK skulle vara inblandat i det attentatet är ett antagande som fått legitimera stora beslut.

Tyskt förbud

I november månad förbjuder den tyska regeringen PKK och trettiofem kurdiska föreningar. Antika svärd och knivar som smyckat föreningslokaler visas upp i pressen som 'beslagtagna vapen'.

Samtidigt slår den franska polisen till mot ett femtiotal föreningar och arresterar ett hundratal politiskt aktiva kurder. Därmed är ordningen återställd, åtminstone när det gäller hur vanligt folk ska uppfatta PKK.

 

” Den nya kurdjakten som, påminner om  'huvudspår'  och en före detta polismästare, är igång. Bakgrunden är denna. Under hösten har en rad aktioner mot turkiska intressen ägt rum i fem europeiska länder; i Tyskland, Storbritannien, Danmark, Schweiz och Österrike. Aktioner rapporterades från över trettio tyska städer på en och samma dag. Den tyska polisen förmodade genast att PKK låg bakom, utan att ha några bevis. Det är emellertid ingen hemlighet att sympatisörer till PKK flera gånger genomfört välkoordinerade aktioner mot turkiska intressen i Europa, även om PKK som organisation förnekat inblandning. Tidigare har aktionerna begränsat sig till materiell skadegörelse, men 24 juni i år togs gisslan vid de turkiska beskickningarna i München och Marseille. Och nu senast, 4 november, dödades en person när en brandbomb antände en restaurang i Wiesbaden tillhörig  'grå vargar' , turkiska fascister. Enligt en källa inom PKK:s frontorganisation ERNK finns det ingen central kontroll över de aktioner som genomförs  ̶  det är upp till initiativtagarna på platsen. Samma källa uttrycker dock missnöje över aktioner där civila kommer till skada. Han förklarar det upptrappade våldet med en tilltagande upprördhet över det likaledes upptrappade, men mycket värre, våldet mot kurder i Turkiet - och världens tystnad därom... I slutet av oktober anföll den turkiska armén staden Lice i Kurdistan. Hundratals hus och butiker förstördes, 12 människor omkom och åttatusen av stadens tiotusen invånare flydde. Attacken mot Lice nämndes knappast alls i massmedia, än mindre fördömdes den av ledande europeiska politiker. Inte heller sedan tiotusentals kurder demonstrerat i Köln. Men efter de kurdiska aktionerna 4 november kom ett omedelart svar  ̶  i motsatt riktning. ” (Internationalen nr 50/93)

 

” Kurdiska Riksförbundet är en statsbidragsberättigad organisation för kurder från fyra delar av Kurdistan och är partipolitiskt och religiöst obunden. Kurdiska Riksförbundet anser att den tyska regeringens beslut strider mot gällande internationella mänskliga och demokratiska rättigheter... De förbjudna föreningarna har bildats enligt landets egna lagar och de har lika rätt att existera och måste behandlas inom ramen för organisations- och yttrandefrihet... Vi är helt medvetna att den tyska regeringens beslut grundar sig på den turkiska statens intressen och påtryckningar och är ett politiskt beslut som inte har juridiska grunder enligt landets lagar. Turkiska staten har i åratal strävat efter att genom sina diplomatiska förbindelser med flera europeiska stater påverka dem att stämpla varenda kurdisk organisation... som 'terrorist' Att terroriststämpla hela 30 miljoner kurder har varit Turkiets intresse och politik mot omvärlden, för att kunna dölja sitt rätta terroristiska ansikte, som innebär att utplåna kurdiska städer och byar och avrätta folk utan rättegång. Vi vill framföra våra protester mot er regerings beslut... Vi önskar att den tyska regeringen istället fördömer den turkiska statens terrorism gentemot det kurdiska folket samt verkar för en fredliga och politisk lösning i Turkiet för att få slut på våldet. ” (Brev till Helmuth Kohl 93-12-10 från Kurdiska Riksförbundets ordförande Vildan Tanrikulu)

Politik är det möjligas konst. Klassiska terroristorganisationer som PLO och IRA talar idag med ministrar och presidenter och är nu också betrodda att sluta avtal. PKK anses däremot inte rumsrent nog att släppas in i den internationella politiken.

Är en dialog med PKK tänkbar?

Den senaste utvisningen inträffar i en situation, där PKK är på god väg att bryta sig ur sin tidigare politiska karantän. Efter nio års krig ser PKK för första gången en möjlighet att arbeta med politiska och diplomatiska medel.

Den kurdiska politiken kan förenklat beskrivas som en ekvation med fyra storheter: PKK i Syrien och Turkiet, KDP-Irak (Kurdish Democratic Party) i mellersta Kurdistan och PUK (Patriotic Union of Kurdistan) i södra Kurdistan samt KDP-Iran. PKK har ett marxist-leninistiskt program och verkar för en självständig och enad kurdisk stat. De tre andra rörelserna verkar för autonomi vilket skulle innebära att kurderna får styra sina egna områden utan att ändra på de rådande statsgränserna.

Umgängestonen mellan PKK och andra kurdiska organisationer har av tradition varit mycket rå. PKK har blivit kritiserat för att vara fanatiskt, förblindat, sekteristiskt, militaristiskt, personkultfixerat och stalinistiskt.

PKK har i sin tur avfärdat andra kurdiska rörelser som fega reformister, feodala bakåtsträvare och agenter för USA-imperialismen eller den turkiska juntan. När svenska och tyska myndigheter brännmärkt PKK som terrorister har det funnits gott om kurder som skyndat sig att ta avstånd från apoisternas våldsmetoder. För dem har det varit viktigare att kritisera en politisk motståndare än att försvara honom mot orättfärdiga anklagelser. För första gången ser vi nu att kurdiska PKK-motståndare talar om att man måste respektera PKK-arnas rätt att sprida sitt budskap.

PKK är utan tvekan den drivande kraften i Norra Kurdistan. Det är deras aktioner som gör att den kurdiska frågan kommer upp på dagordningen i Turkiet.

Få förnekar att det är PKK som 'får saker att hända' men PKK:s anspråk på ledarskap i den kurdiska befrielsekampen är omstritt och har kolliderat med de äldre befrielserörelsernas ambitioner.

Hösten 1992 kulminerade motsättningarna i direkta krigshandlingar mellan PKK och befrielserörelserna i irakiska Kurdistan.

Kurderna i Irak

KDP och PUK har bekämpat regimen i Baghdad i årtionden. År 1988, i slutfasen av Iran-Irakkriget, fördrevs de från Irak med upprepade giftgasangrepp, där också hundratusentals civila flydde landet.

Saddam Hussein fick därmed fria händer att arabisera, det vill säga att etniskt rensa, irakiska Kurdistan. Efter Iraks nederlag i Kuwaitkriget 1991 fick KDP och PUK åter en chans att etablera sig i norra Irak.

Efter en misslyckad folkresning, som blev internationellt uppmärksammad först när miljontals människor flydde över snöklädda fjäll mot grannstaterna, försökte Saddam att svälta ut kurderna.

Han satte deras område under bojkott och stoppade alla löneutbetalningar till tjänstemännen i de nordliga provinserna.

När diktatorn hade lämnat den övre zonen av Irak åt sitt öde tog kurderna helt sonika över administrationen där. Våren 1992 ordnade de fria val till ett eget parlament, med säte i Hawlêr (Erbil).

De irakiska kurderna är beroende av fungerande förbindelser med Turkiet. I augusti 92 trängde turkiska styrkor in i norra Irak, för att fördriva de PKK-are som upprättat baser där. Den unga Hawlêr-regeringen hamnade på samma sida som Turkiet i dessa strider.

PKK utlyser vapenvila

PKK som var mer eller mindre dödförklarat efter striderna i Irak lyckades på ett oväntat sätt vända situationen våren 1993. I samband med det kurdiska nyåret, newroz, i mars månad proklamerade PKK en ensidig vapenvila mot Turkiet.

Vapenvilan, som nu är bruten, har resulterat i att en samlad kurdisk front är på väg att växa fram. PKK har normaliserat sina relationer med de kurdiska organisationerna i Irak och har dessutom sträckt ut en annan oväntad hand:

 

” Öcalan och Burkay ense om fredsinvit till Turkiet Ledarna för två kurdiska partier, Abdullah Öcalan för PKK och Kemal Burkay för PSP, har träffat en överenskommelse som kan betyda att hela den politiska kartan för turkiska Kurdistan får ritas om. Det Kurdiska Arbetarpartiet PKK och det Kurdiska Socialistpartiet PSP (tidigare TKSP) som länge stått i ett mycket antagonistiskt förhållande till varandra har kommit överens om att visa ömsesidig respekt och solidaritet. De två partierna skall lösa politiska åsiktsskillnader genom en fredlig dialog och är överens om att avstå från fientligt språk och våld mot varandra. Syftet med detta samarbete är att skapa en politisk front och därför skall de bjuda in andra kurdiska politiska organisationer till överläggningar. De två partiledarna konstaterar att det kurdiska folket har rätt att bestämma sitt eget öde och riktar en gemensam fredsinvit till Turkiet. Turkiet har på senare tid talat om att erkänna det kurdiska folkets identitet men orden måste följas av handling. Öcalan och Burkay menar att turkar och kurder kan leva i en fredlig federation, men det förutsätter att Turkiet respekterar vissa punkter:  Vapenvila mellan Turkiet och PKK-styrkorna;  Allmän amnesti;  Undantagstillståndet i de kurdiska provinserna upphävs;  Turkiska specialstyrkor, kontragerilla och byvaktsmiliser måste upplösas;  En demokratisk grundlag måste införas med yttrandefrihet, mediafrihet och möjlighet för alla politiska organisationer att arbeta legalt;  Kurder som blivit tvångsförflyttade skall kunna återvända till sina hembyar och få skadestånd av den turkiska staten;  Kurderna skall få möjligheter till skolundervisning samt radio- och TV-program på sitt eget språk;  Ett grundläggande program ska genomföras för att utveckla Kurdistans ekonomi och gynna dess handel och jordbruk. Antalet som har träffats i Damaskus har skapat stora förväntningar bland politiskt aktiva kurder. ” (Kurdernas Vänner 1/93)

De nya kurdiska allianserna har lyckats hålla ihop. Efter Kuwaitkriget såg det ut som en demokratiseringsprocess var på väg i Turkiet. Den utvecklingen bröts efter förre presidenten Özals plötsliga död våren 1993 och det råder fullt inbördeskrig i Turkiet. Landet regeras nu av ett skikt hökar.

Våldet trappas upp och sprids nu över större områden. Regimkritiker och journalister dödas, kurdiska parlamentsledamöter hotas med dödsstraff, det militära våldet mot PKK och mot civilbefolkningen intensifieras. Sommaren 1993 inträffade det som PKK länge hotat med, sprängattentat i turkiska turistorter. Västliga media har framför allt uppmärksammat bomberna i Antaliya och ett par våldsamma demonstrationer i Europa.

De kurdiska rörelserna har uppfattat processen på ett annat sätt. De har sett att Turkiet vägrade att ta emot PKK:s utsträckta hand och föredrog krigets lösning. De som tidigare var ivriga att kritisera PKK talar idag om att samarbetet har satt igång en politisk mognadsprocess hos PKK. Det är naturligtvis förutseende av svenska riksdagsmän om de vill föra en dialog med PKK i det läget.

*

Den svenska säkerhetspolisens terroristexperter fortsätter under tiden att jaga PKK-are som om ingenting nytt hade hänt.