Den 10 december 1984 fattar den svenska regeringen beslut. Åtta av de ursprungligen tretton personer som greps för misstänkt medhjälp efter mordet på Enver Ata skall utvisas enligt utlänningslagens terroristbestämmelser. Den 20 december fattas ett likadant beslut för ytterligare en person.

Eftersom dessa kurder riskerar förföljelse om de skickas tillbaka till Turkiet kan beslutet att utvisa dem inte verkställas. Därför bestämmer regeringen att sätta dem under sträng uppsikt istället:

De skall anmäla sig hos polisen tre gånger i veckan, de förbjuds att lämna sina hemkommuner samt att byta arbete eller bostad utan tillstånd från polisen.

Det är detta paket av rörelseinskränkningar som så småningom blir omtalade under namnet kommunarrest. Regeringsbeslutet 1984 är första och hittills enda gången i Sverige som man satt någon i kommunarrest.

Kommunaresten ska inte förväxlas med det som i en annan lag kallas reseförbud. Om man tror att någon har begått ett brott kan man tillfälligt inskränka den misstänktes personliga frihet. Vilka inskränkningar som är tillåtna regleras i rättegångsbalken. Reglerna om reseförbud finns i rättegångsbalkens 25:e kapitel:

 

” 1 §  Är någon skäligen misstänkt för brott , på vilket fängelse kan följa, och det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, istället förbud meddelas honom att lämna anvisad vistelseort (reseförbud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff...”

Man kan inte alltså belägga någon med reseförbud innan brottet är begånget.

Rättegångsbalkens 27:e kapitel reglerar en annan frihetsinskränkning, som också drabbar de aktuella kurderna, vid sidan av regeringsbeslutet, nämligen telefonavlyssning:

 

” 16 § Kan någon skäligen misstänkas för brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, och finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras avhörande. ”

Vad kommer först - straffet eller brottet?

Kommunarresten är en märklig åtgärd. Den liknar åtgärder som kan tas till i brottsutredningar, men här kommer restriktionerna när de misstänkta har släppts ur häktet och blivit friade från misstankar om delaktighet i ett grovt brott. Varken de nio kurderna eller deras advokater får veta vad regeringen grundat sitt beslut på. Vad de får veta är att beslutet grundar sig på lagbestämmelser om presumtiva terrorister.

Genom att anklagelserna är hemliga är de omöjliga att bemöta. Antingen är det så att regering och säkerhetspolis inte vill acceptera att de förklarats oskyldiga till medhjälp till mordet på Enver Ata eller också är det så att straffas på förhand för ett brott som ännu inte har skett.

Säpos förslag

Kommunarresten är Säpos förslag. P-G Näss skriver till regeringen och begär att få de gripna kurderna utvisade, men han vet också att det inte går att skicka hem människor som har beviljats asyl.

 

” Undersökning pågår för att finna ett land dit utvisning kan ske. Därest Regeringen vid ärendets avgörande i något fall skulle finna att verkställighet ej kan ske anser styrelsen att föreskrifter enligt 74 § 2 st 2 p jämförd med 7 § och 48 § 1 st utlänningslagen skall meddelas för vederbörande. Styrelsen vill då inkomma med synpunkter i förenämnda hänseende. ”

§ 48 i 1980 års utlänningslag löd:

 

” När det behövs av hänsyn till rikets säkerhet får regeringen avvisa en utlänning eller föreskriva inskränkningar och villkor i fråga om utlänningens vistelseort, byte av bostad och anställning samt anmälningsplikt..”

Paragraferna 73 och 74 ingick i de dåvarande terroristbestämmelserna och stadgade att inskränkningar enligt paragraf 48 kunde användas också om en utvisning eller avvisning inte kunde verkställas.

Terroristparagraferna

Lagens terroristparagrafer handlar inte om hur man ska straffa terrorister utan om hur staten ska skydda sig mot attentat, innan de har inträffat. Om ett terroristdåd trots allt skulle inträffa så finns det regler om straff i brottsbalken.

I korthet innebär terroristparagraferna följande:

• Sverige kan skydda sig mot oönskade gäster. Den som misstänks vara terrorist kan vägras att komma in i landet eller utvisas;

• Polisen kan använda sig av telefonavlyssning, husrannsakan, kroppsvisitation samt öppna och granska brev för att kartlägga misstänkta terroristers aktiviteter;

• Om det inte går att utvisa personen, till exempel på grund av att han har fått asyl i Sverige, så kan man istället förbjuda honom att röra sig fritt i landet;

• Reglerna gäller endast utländska medborgare;

• En terrorist är, med lagens definition en utlänning som tros tillhöra eller verka för en organisation som:

 

” kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket ” (§ 30 i 1982 års utlänningslag);

• Det finns ingen spärr mot felbedömningar. Den som blivit utsatt för åtgärder enligt terroristparagraferna kan inte överklaga besluten. Den sakliga grunden för besluten behöver inte motiveras.

Vilka paragrafer?

När vi talar om de nio kurderna och terroristparagraferna är det 1982 års version det handlar om. Lagparagraferna har genomgått flera tekniska justeringar, medan innehållet förblivit så gott som oförändrat. Till en början låg bestämmelserna samlade i en speciell lag, 1973 års terroristlag. 1975 flyttades reglerna om utvisning och avvisning över till utlänningslagen medan paragraferna om telefonavlyssning med mera lades i en särskild spaningslag, lagen om @tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall@.

Utlänningslagen har justerats flera gånger och man fick därför sätta nya nummer på terroristparagraferna 1980. En förändring i beslutsordningen infördes år 1982: tidigare kunde polisen bestämma om utvisning, anmälningsplikt och föreskrifter om var utlänningen får vistas, ansvaret för dessa beslut flyttades nu upp till regeringen.

Den så kallade spaningslagen har förlängts på ett år i taget.

Terroristparagraferna innehåller bestämmelser som skulle strida mot grundlagen om de tillämpades på svenska medborgare.

I regeringsformens andra kapitel garanteras Sveriges medborgare en rad grundläggande fri- och rättigheter gentemot det allmänna. Flertalet, men inte alla av dessa fri- och rättigheter, gäller också för utländska medborgare som vistas i riket. Ungefär hälften av de rättigheter som gäller de utländska medborgarna kan sättas ur spel med hjälp av vanlig lag.

Några av fri- och rättigheterna omfattar enbart svenska medborgare, så är fallet till exempel med

• skydd mot telefonavlyssning,

• skydd mot politisk registrering,

• rätt att röra sig fritt inom landet och över dess gränser.

Undantag för medborgare

Regeringsformens fri- och rättigheter kan inskränkas med hjälp av vanlig lag, men det finns regler för hur detta får gå till. Medborgarnas grundläggande rättigheter får begränsas i lag men

 

” endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver det ändamål som föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras på grund av politisk, religiös eller annan sådan åskådning. ”

Om riksdagen ska stifta lagar som naggar de grundlagsskyddade rättigheterna i kanten så finns det form- och procedurkrav som är strängare än vid annan lagstiftning.

Skydd för utlänningar

Brasklapparna gäller i första hand för svenska medborgare. Utlänningar är helt jämställda med svenska medborgare när det gäller fri- och rättigheter såsom:

• skydd mot tvång att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration;

• skydd mot tvång att tillhöra trossamfund eller annan sammanslutning;

• skydd mot dödsstraff och tortyr;

• rätt till domstolsprövning av frihetsberövande med anledning av brott eller misstanke om brott;

• skydd mot missgynnande på grund av kön, ras, hudfärg eller etniskt ursprung;

• rätt till fackliga stridsåtgärder.

Så långt är alltså svenska och utländska medborgare helt jämställda inför lagen. Men det finns också rättigheter som lätt kan sättas ur spel:

 

” Om inte annat följer av särskilda föreskrifter i lag, är utlänning här i riket likställd med svensk medborgare även i fråga om 1) yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet .., 2) skydd mot tvång att giva sin åskådning till känna .., 3) skydd mot kroppsligt ingrepp .., mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot intrång i personlig försändelse .., 4) skydd mot frihetsberövande .., 5) rätt till domstolsprövning av frihetsberövande av annan anledning än brott eller misstanke om brott .., 7) skydd mot ingrepp på grund av åskådning .., 8) författares, konstnärers och fotografers rätt till sina verk ..”

Terroristparagraferna och grundlagen

Terroristparagraferna är till hela sin karaktär en undantagslagstiftning. Undantagen är möjliga just därför att de endast drabbar utländska medborgare.

En utlänning har lika stark rätt som en medborgare att få sin sak prövad av domstol när det gäller frihetsberövande på grund av brott eller misstanke om brott.

Exakt vad som menas med frihetsberövande finns inte utsagt i lagen. Att göra vissa inskränkningar i någons friheter är inte samma sak som att helt och hållet beröva honom friheten. Det är först när ingreppet blir mer totalt som man talar om frihetsberövande. Man kan diskutera huruvida långvarig kommunarrest i kombination med telefonkontroll och påtaglig polisövervakning är ett frihetsberövande, men det finns inget entydigt juridiskt svar på den frågan. I ett senare kapitel ska vi studera tre olika domslut som behandlar frågan om kommunarresten och grundlagen.

Rörelsefrihet

Ingen medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket. Medborgaren tillförsäkras rätt att förflytta sig inom riket och att lämna detta. Undantaget från regeln finns i rättegångsbalken. Den som misstänks för ett brott kan beläggas med reseförbud och anmälningsplikt, om man skäligen kan misstänka att han smiter, men det inte finns skäl att anhålla eller häkta honom.

En svensk medborgare kan alltså inte beläggas med reseförbud och anmälningsplikt enbart på grund av att man tror att han/hon tillhör en farlig organisation.

För utländska medborgare finns ingen grundlagsskyddad rörelsefrihet.

Däremot finns det en passus om rätten att röra sig fritt och att välja bostadsort i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna; denna rätt gäller alla som  ' lagligen vistas i landet '.  I praktiken betyder det att en utlänning får röra sig fritt inom landet så länge det inte finns lagar som begränsar hans rörelsefrihet.

Personlig intregritet

Medborgare har ett starkt skydd för den personliga integriteten. Grundlagen förbjuder bland annat politisk åsiktsregistrering, telefonavlyssning, samt brytande av brevhemlighet. Medborgaren skyddas också mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt, kulturellt eller religiöst avseende.

Vid misstanke om mycket grova brott kan det vara tillåtet att avlyssna telefonsamtal eller att ta brev i beslag. Paragraferna finns i rättegångsbalken och får endast tillgripas i mycket allvarliga fall. Telefonavlyssning kan tillåtas först när det gäller misstankar om ett brott där minimistraffet är minst två års fängelse. När det gäller tillstånd att bryta brevhemligheten krävs det i regel lika starka brottsmisstankar.

Medborgarens integritet upphör först när ett grovt brott är begånget medan utlänningens integritet kan sättas åt sidan med hänvisning till de framtida brott han kan tänkas begå.