LAL LALESH
LANDET I DAMMOLNET
tillägnat det heliga templet Lalesh
var inte rädd
din sårade själ
kommer att lämna spår efter sig
vid vändpunkterna i ditt liv
det kommer att rinna ner
i krukan
magin av de bortglömda orden
du fursten av kärleksdöden
om du är beredd
då ska jag ge mig av
till de vida öknarna i min själ
då kommer jag att möta
steg för steg
den förvånande sanningen
om dig och mig
jag kommer att beröra repet
till Josef i brunnen
med kniv
fågel Fenix väljer redan
sitt ödes väg
en oundviklig död
som livet självt
ser ni
se då
i stället för kärlekens budbärare
hemlighetsfullt
jag, Hedla
söker skydd i dalarna
i landet utan återvändo
jord, mörker, eld, andetag, rädsla, vatten
var inte rädd brukade du säga
på den röda mattan
jag förlänger livet för liemannen
älskade
kysser dina nattsvarta läppar
och smakar den fågelkvittrande tungan
ditt språk för frihet
sväljer jag i eposet av stadsmuren
jag sminkar mina rådjurs ögon
med ditt härliga smink
som lyktorna vid Kamran berget
dör jag för dig
kysser din häll
vid de fyllda kistorna
måne, druvor, lyster
krabbor
äpplen för de föräldrarlösa
konvertitens årstid
mögel av fuktiga hörn
lider av olycklig kärlek
rosor knoppar upp vid din midja
plötsligt
som Fatimas gnäggande häst
rinner död ut från din morgon
från din tunga
sångerna
vid nattsammankomsterna
hos dig
med din angenäma röst
utryckte du
den sårade ormens vilja
jag Hedla som
härstammar ur jordens andetag
av den barmhärtiga våren
jag kan tolka vargläten från sju berg
ack våra ständigt resande själar
ack våra tvilling själar
de är aldrig sams
själen i våra moln
tron i vår framtid
duellen av våra ord med svärd
ack de utrycksfulla begären
sprider andfått
säden i jorden
kom inte sent
med de längtande ögonen
de brukar rinna på kärlekens kaftan
de förstör ugglans minne likt en lavin
glädjerop, giftasvuxna brudar
jag är en resenär från
det svarta kriget
från det utmattade,
sönderslagna landet
som knappast kan såras mer
avkommor från bergens åsnor
skrifter från eländets floder
tillsammans
med eldens nakna barn
ger jag mig av
till dalen som sprutar eld
efter mig haltar fågelskrämmorna
vid åkrarna
de kraftiga
majestetiska veteaxen
intill boskapens middagsvila
den vilda åkerelden
jagar de levande på flykten
och resandet
i skuggan av gravstenen
har fallit för den oskyldiga kärleken
ett offer för förrädderi
repet
de älskades stjärna i himlen
visade sig igen
innan den ledsagade mig
genom min resa
mitt rep
oäktingar
mina oäktingar
i våra trakter
brukade vatten hällas
efter de resande
men ingen hällde något vatten
efter mig
när jag reste
till döden
* * *
DU
du brukade inte
släcka glödelden i kaminen
med vatten
du brukade inte skicka
glädjebudskap
till öst och väst
till vår tama ripan
du brukade inte
proklamera din kärlek
till
de olyckliga rådjuren
men
jag hade förvandlats till eld
och jag
lämnade min själ till dig
jag försökte ändra geometrin
av all skapelse
och
med den tilltagande eldens styrka
kastade jag mig i kärlekens famn
med eldlågorna i lyckans rum
med höstens sol och måne
med nakna ben
med de gudomliga svärden
begav jag mig till landet
utan återvändo
när vetenskapen återvänder
från sju dörrar
historia och österlandet
olyckskorparna
förmedlade vid den svarta stadsmuren
att eländet fortsätter
när
till och med vetenskapen
vilade invid bergen
beskådade döden
med nöjd blick
våldets svärd hängde fritt
över de tysta och försvarslösa
rådjuren brukade varje kväll
fly från jägarens siluett vid sjön Djanbezar
vid stan
på kvällen spydde du galla
orkeslöst
mina synder tvättades bort av
liemannens vattendrag
med böjt huvud
för den själ som tvättades bort med vatten
för att uppnå kärlekens sanning
jag tar av mig skjortan
jag rider iväg på den bevingade hästen
den som flyr vinden utan död
jag beger mig till den vilda djungeln
till floden mellan de svåra forsarna
inträder jag med hästen
till landet i dammoln
den kurdiska tideräkningen
hoppar över minuterna
mjölken i hästens juver
har skurit sig
det är därför
du brukar dricka
tidigt på morgnarna
de första färska dropparna
av denna mjölk
stackars mig
som måste sjunga
om den övergivna
tandoriugnen och gravens vila
tiden är alltför trött
på minuterna nu
* * *
OMÖJLIGT ATT STOPPA FÖRLOPPET
den dolda rosen
skrev
med det mörka vinet
om längtan
om skandalernas fågelholk
om skeendets namn
undrar om någon vill
skriva namnet på
vårt värkande sår
kaftanen blev smutsad – kaftanen blev smutsad
friheten blev meningslös
frihetsträden började tappa sina löv
hjärtan stängde sig
hjärtan blev drogberoende
tror ni att jag får en fågel
från holken
tillstånd sökes hos fienden
för att besöka våra paradisiska stupade
jag undrar
har vi inte människor bara en frihet
en kärlek
* * *
BLODSVÄNNENS OCH VINETS ED
till vinets ed
dricker jag ur pennans spets
en ljus klänning
ni som kommer från livets väg
älska de dörrar med många lås
smycka ut skogar och nätterna
med de glada facklorna
dansa
bygg slott med stenar från kyrkogårdar
tro på dagen som kommer till ert rum
barnen nafsade påfågeln
de anfallande har ringat in
det heliga templet Lalesh
alla ni påfågeldyrkare
med allt agg ni har känt under året
lyft era käppar mot de falska blodsvännerna
med österlandets spjut
emigrera under era svåra dagar
till de vackra rummen
vid Shengal berget
öppna barmhärtighetens låda
samla vittnena
minareten föll sönder över oss
de med ljusa klänningar
de glömmer ej
de bara förlåter
bröderna i österlandet
de med ljusa klänningar
gör som de vill
de med ljusa klänningar
sträcker sig
mot duvorna
under era knivar
de med ljusa klänningar
släcker elden i österlandets kamin
de med ljusa klänningar
med kugghjul
närmar dem sig kärleksfullt
påfågelns känsliga hjärta
kyrkorna har fallit sönder över oss
de med ljusa klänningar
de bara förlåter
bröderna i österlandet
de älskade
blir inte kvar vid dörren
av brännmärkning
den väpnade kampens språk
är det mest bläckfyllda nyckeln
någonsin
* * *
XVII-SEKRETERARE/MU*/FARAO TUTH
du plockade maskarna
bland bokstäverna
i historiens träd skrev du ner namn
faraonerna skrev från vänster till höger
kalenderns kugghjul gick sönder
i den träiga historien
för att maskarna inte ska äta trädet
brännmärker sekreteraren den älskade
sekreteraren, du är det brännmärkta hjärtat
du är den stumma tungan
det är du
som ropar efter kärleken
den kommer att återvända
när du ropar
döden är en juvel
tvätta bort den älskades fläckar med de dödas vatten
när kärlekens rening kommer
sekreteraren
vattenskopan som mor använder vid varje bad
träffar det skördade vetet i den godtrogna darwishens ränsel
och kvävs
att gå sin väg är en förändring
*MU: Mehmed Uzun
* * *
DET GODA MED OSMAN SEBRI
elden slocknade
revolutionen föll
hemskheternas spegel är död
skrik
pussar
revolutionens tålmodiga äldre man
blev rädd
resandet
och icke återvändandet
av de enstaka
gulnande havre
passionen av vår kärlek
bröts skarpt
bakom gränsen
till den syriska sidan
staden förvandlades
till ett lavinens svärd
Eufrats bifloder
översvämmades häftigt
Tillsammans
med de upproriska massorna
blev vi de gulnande
landsförvisade
inför de satans ryttarna
vattnen blev grumligt i dalarna
och drog sig snabbt tillbaka
till bergen
stämplen nöttes ut
hingstarna blev dödströtta
plötsligt uppdagades en dröm
regnet fortsatte
vinden tog med sig med sig
salt och eld
kroppen och själen är som kärlek och dikt
gnistorna från våra kärleksljus
med blodutgjutelse
utrotade vi tigrarna i bergen
tigrarna svalde våra ord
vi gick till skogarna
för lågor av saknaden
och
vi förberedde oss
för ett nytt liv
januari 05
Dikter av Lal Lalesh
Svensk översättning: Goran Candan
* * *
WELATÊ TOZÊ
Ji Laleþê re
Netirse!
kula ruhê te,
Bo qonaxên heyata te gor bi gor li dû xwe bihêlin
Wê nazilî ava binê þerbikê te bibin
Sêhra peyvên jibîrbûyî..
Eger tu amade bî mîrê mirna eþqê
Ez ê bidim nava çolbeyarên ruhê xwe
Ber bi xeniqandina xwe û te ve dakevim.
Derencik
Bi
Derencik
Ez ê kêrê bidim kindira Ûsiv
Jî xwe dadiqurtîne teyre sîmirg
Aqûbeta avronahiya xwe
Mirineke bûnewer a di eyarê jiyanê de
Hun dibînin? Bibînin?
Ji dêleva qesasê eþqê raz û xwê
Ez Hedla
Xwe davêm dexlê welatê venegerê
Ax û tarî, agir û hilm, tirs û avê û…
Netirse! Te digot:
“Li ser xalîçeya sor
A ruhê ruhstînê te dirêj dikim kewnê can
Maçî dikim lerezîna lêvên leyl, zimanê te yî çivîkan
Zimanê te yî azadiyê dadiqurtînin epopeyên nav sûran
Kilê te yî siphanî di çavê xwe yî xezalî didim
Wek çirayên çiyayên kamûran dimrim bo te
Pahniya te dimêjim li ber tabûta tije
Heyv, hingur û pertew
Kevjal sêvên sêwîyên werza bafile, kufika quncikan
Eþqa merezdarî dixwin. Gul li qîþên kulêmekê te
Dibiþkivin
Bi gezkirina hespa fatima re ji niþka ve
Mirin hiltê ji sibeha zimanê te .
Dil digrin kilam ji guherên þevînên te.
Te bi dengê xwe yê ferhengî
Dibiland derdê marê birîndar
Ez Hedlayê,
Zêmara henasa axê
Mazlûmbûyîna biharê
Ez dengê gurê heft çiyayan dinimînim
Ax ruhên me yên rêwî ! ax ruhên me yên cêwî!
Li hev nakin qey
Giyanên ewrê me
Baweriya berwarên me
Þûrlihevkiþandina peyvên me
Ax arûzeyên xuluqî û belqitî
Bi bêhnfiskî li axa hev direþînin zîwanê .
Dereng nemîne! dereng!!!
Çavên li rê dirijin bi ser sebra xeftanê hezkirinê ve
Xera dike lehiya hiþê kund
Fereca xêra birkên berzevac
Ez rêwîme ji þerê qereçiyayî navxweyî
Ji wêranwarê ku hew kûl jî lê þîn tê
Zuriyeta kerên kohîstan deftera robarên reben
Zarokên atêþgedayên bêcaw bi min re
Xwe bera deþtên agir jê dufûriya didim
Di buxçika bûka barana dikule bi dû min de
firîkên genimê sorgul tacîserên sultanî,
qolincên alincên pirêzeyên bi ser þûvê ve hene.
qîjqîja agirê pirêzeyan bi ser bejna agirê rev û rêwîtiyê
bi ser siya kevre mezelê eþqa xubar xayintîyê dikeve
Sitêrka mecnûn dixuricî beriya bibe rêberê reya min
Kindira min
weledên weldzneyên min
li diken me av lê direþand vedigrin
kesî tu av nedirijand bi dû mirina min de
TE!!
tu av nedirijand bi ser tirafa tifika xaxa
Tu mizgînî nedida rojhilat û rojavê kewê ribat
Ronahiya eþqê nedigihand ebd û ahûreyên neþad
Lê ez bibûm agir û min ruh dida
Diguherand geometriya xulqê her tiþtî
Û bi gûrbûna agirê berþîr re berwarî eþqê dibûm
Bi þûlewerbûna mezelê murwetê re
Þems û qemerên payîzî bi piyên tazî bi lahorên lahût
Didan nav tirebêlka welatê venegerê
Ilim jî wexta ji heft deriya dûr dikeve
Dîrok û rojhilat
Gelaca tembiya bajêr li bedena reþ, li kesera geþ dikirin.
Ilim jî wexta li pala pesarekî mirin xeþbîn bû
Þûr felat bû!
Ebd bêdeng bû!
Xezal, her êvar ji ber tu bû bû neyar
direviya ji sûretên gola canbêzar
Ji verþiya te lehiya zafaranê radibû li êvarên bajarê
bêmecal
Û gunehên min li ber agirê avþoya ruhê ruhistîn çûn
situxwar
Bo ruhê çû li ber avê, bigihêje heqîqeta hezkirinê
Gomlekê sudra ji xwe dikim
xwe davêjim ser hespa biperîk
ê direve ba mirina bê þirîk
Didim nav daristanên jakaw nav robarên çetîn
Bi daxilbûna hespê nava welatê tozê
ji keliyê dixeyidîne wextê saeta kurmancî
guhanê hespê û þirê min diquse
Lewma tu destê sibehan dixwî
firoyê terûtazeya cangiran
Lewra ez pepûka xwedê
bi porê xwe distirêm heriya tenûra mezelê eþqa bê xwedî
ji kêliyê xeyidî wext!
LEM YEKUN QE NEBÛ LI BÛNEWERÎYÊ BIHUKUME!
Gula xeyb meya tarî nivîsî navê hesretê
Bi navê bûneweriya teyrxaneya sosretê
Gelo kes navê birîna me jî nanivîsîne.
Xeftan lewitî! Xeftan lewitî!
Azadî xurifî! Azadî belweþîn e!
Dil qutufî! dil bencxwarin e!
Gelo kevokek teyrxaneyê para me nîn e?
Destûr ji dijmin tê xwestin
Ji bo çûna ser serê miriyê îremî
Gelo me ebadên bende ruh azadî û evînek nîn e?
KÝRÎV Û KUFRA ÞERABÊ
ji ber kufrê þerabê vedixwun bi nikulê hibrê
Kirasgewr
Hûn ji riya heyatê
Ji sûretên dergehê pirmifte hez bikin
Bixemilînin daristan û þevan bi çirayên þad,
Bireqisin
ava bikin qesran bi berên qebrîstanan
Berwarî roja li odeya we hiltê bibin
Ku zarokan dev avêt tawis
Êrîþkaran xêzika fila gerand li dora laleþê
Hûn hemû tawisparêz
Bi kerba kerbelaya salê
Þivê rakin li tiribêlka kirîbatiyê, li rima rojhilatê
Di rojên giran de koç bikin
zerîfexaneyên çiyayên þengalê
Sindoqa merhemetê vekin,
þahid rakin zumrudên ariya êr
Minare bi ser serê me de xera bû!
kirasgewr ji bîr nakin,
bitenê efû dikin! Birayên rojhilat!
kirasgewr bi deq û dilqê xwe dikin
kirasgewr bi kefenê kevokên ber kêra we dikin
kirasgewr bi ava ku
agirê dilê tifika rojhilat ditefîne dikin
kirasgewr bi çerxa ku eþqa dilê tawis dihilîne dikin
dêr bi ser serê me de xera bû..
Kirasgewr ji bîr nakin bi tenê efû dikin! Birayên rojava!
Evîndar,
Namînin li ber deriyê kewnê
Mifteya herî bi hubre zimanê þêrê çekdar
XVII-KATIB/MU/THOTH
Te neqand kurmik ji nava herfan. Li dara dîrokê te navê çend
ferewna çep û rast nivîsî. Çerxa salnameyê þikest li ba dîroka
darîn.
Katib bo kurm nekeve darê yarê dax bide
Katib dilê daxbûyî tu yî zimanê lalbûyî tu yî
Tu tu yî de ka bang li evînê bike wê li te vegere.
Mirin gewher e.
Debxên yarê bi ava miriya biþo. Þoya evînê kengîye?
Katib tasa ku diya min pê bi serê min dekeve di her serþuþtinê de
Li sînga cêza genimê sorgul dikeve û di tûrikê sofiyê dilsafî de difetise.
Çûn guher e
DEQA OSMAN SEBRÎ
Tefiya ar þikest þoreþ
Miriyê awêneya bobelatê; qêrîn ramûsan
Keftarê sebra þoreþê, cîncoq cîncoqî
Çûn û nehatinên cehzerên tekebend
Kumêtên eþqê me tûj ajotin bin xetê
Bû lehiya þûr bajar
Þetê Ferat bi þepleyên serhildêr hatin xezebê
Em bûn nefiyên zereþîn di ber suwarê iblîs de
Av gewimî li beriyan xîret vekiþiya çiyan
Feliþî mohr betilî mehîn
Lalijî xewneke xilxilî yekser
Baranê venekir ba xwê û ar bar kir
Xiþma gewde û giyan hezkirin û helbest e
Rêlê rê da me çirûskên eþqê hesteyê xwe
Me piling qeliand li çiyayên cûn xwîna
pilingan peyvên me daqurtand me çû daristan firk kir
bo agirê birkên bêrîkirinê
û me xwe bo jiyan û hebûneke nû amade kir
rêbendan05