De Grymma Turkiska Åren

Förlag: Pelda
Övers: Firat Nemrud
Bearbetning av den svenska texten:
Karl-Gustav Winsa
Orig:s titel: Zindana Diyarbekir
203 sidor. Illustrationer från fängelse, 25 sidor.

BTJ lektörsutlåtande (BTJ tidskrift nr.14)

”Lales Qaso, f.1957 och kurd, är sedan 1992 bosatt i Sverige. Han återger här erfarenheter från sina tio år i det turkiska fängelset Diyarbekir , från 1980-talets början fram till frigivningen och flykten till Sverige. Det är en skildring som vad gäller rå brutalitet, utstuderat grymhet och känslolöshet – liksom ifråga om förnedring av fångarna - övergår allt jag tidigare läst. Om bakgrunden till fängelsedomen ger författaren beskedet att han verkat för kurdernas sak – också efter det att han brutit med PKK – och att han anklagats och dömts för denna aktivitet. Fyra förord, tre skrivna av medfångar, inleder boken. Avslutningsvis namnges 128 medfångar som drabbats av tuberkulos och 54 som torterats till döds under hans tid i fängelset. Därutöver återges 25 teckningar som kanske valhänt men plågsamt realistiskt skildrar de tortyrmetoder Qaso tvingats lära känna. Språket är direkt okonstlat, ofta brutalt.”

Per Olov Backman

Förord

Kurder som ett folk är inte okänt i Sverige. Även de som inte medvetet följt vad som hänt de, har åtminstone en vag uppfattning om att kurderna under årtionden fört en ojämn kamp för ett människovärdigare liv och att många tvingats fly. Fast denna kunskap härrör för de flesta, mestadels ur nyhetsbilder som fladdrat förbi. Mera sällan har kurders faktiska levnadsomständigheter konkretiserats för en svenskt allmänhet.

Lales Qasos berättelse om vad han erfarit är mycket konkret. Den lämnar ingen i ovisshet om vad det kan innebära att födas som kurd. Hans levnadsöde är ingalunda unikt. Qaso är en bland många som suttit fången i det ökända fängelset i Diyarbekir. Och för alla klentrogna som tänker `nåväl nåt fuffens har de väl haft för sig, ingen rök utan eld` bör följande bringa eftertanke.
Qaso skriver:
”Åhörarna släpptes in till domstolsgården efter noggrann visitation och där fick de stå i led.
En krävande exercis följde visiteringen.
Militären började ge order.
”Släpa er fram på marken sittande!”
Människorna satte sig ner och försökte hasa sig fram på sina arslen så gott det gick.
”Upp med er!”
Alla hoppade upp.
”Spring, era kräk!”
Både unga och gamla började springa. Genast kom nästa order.
”Sitt, idioter!” Alla satt.
Exercisen varade i en halvtimma och samma order ropades ut om och om igen, och människorna gjorde som de blev tillsagda att göra. De som inte klarade exercisen misshandlades av militären, och skickades bort eller fördes till häktet. Militären var hårdare mot männen och fler män än kvinnor häktades. Ungefär femtio anhöriga av tvåhundra klarade exercisen och de fick lov att komma in i väntrummet där fick de order om att sitta ner med huvudet nerböjt och blicken fäst i marken. De fick varken prata med varandra eller med militären. Hälften av de återstående anhöriga klarade denna sista del av provet. Av de ursprungliga tvåhundra återstod bara tjugo eller trettio som fick lyssna på rättegången. Väl inne i domstolens sal var de lika utsatta som fångarna och var tvungna att följa samma regler.
De fick inte besöka toaletten, inte röra sig, inte klia sig och inte hosta. Om de anhöriga bröt mot en enda regel föstes de ut ur salen. De fick motta slag och örfilar. De fick sina namn på spärrlistan över dem som inte fick lyssna på rättegången.

Turkiet, där detta försiggått, strävar efter att bli medlem i den Euroepiska unionen. Tills nu har landet inte uppfyllt kravet, enligt Köpenhamnskriterierna som säger, att medborgarna måste garanteras rättssäkerhet; att de mänskliga rättigheterna ska respekteras liksom att minoriteters skydd ska garanteras. Och det räcker inte med att lagar och förordningar förskriver rättssäkerhet. De måste fungera i verkligheten.

Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter (2000) föreskriver i artikel 48:1 ”Var och en som blivit anklagad för en lagöverträdelse skall betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen fastställs.” Och i 48:2, ”Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse skall garanteras respekt för rätten till försvar.”
Orden är inte enbart vackra utan nödvändiga. De utgår från tanken att varje individ har s.k. rättskapacitet. Det är rättigheter som inte kan upphävas. Denna princip, om att ingen kan fråntas sin rättskapacitet, är ett av grundelementen i demokratin. Den fastslår att varje människa, vad hon än anklagas för, är en samhällsmedlem med grundrättigheter som alla andra. Och därmed avvisas kategoriskt alla grunder till två företeelser som ännu anfäktar våra samhällssystem; hämnden och rasismen. Rätten till oskyldighet, tills annat bevisats, kan i sin tur endast fungera om öppenhet och yttrandefrihet råder. Det är endast så som - en annan av demokratins förutsättningar - offentlighetsprincipen kan verka. Och kravet på offentlighet är nödvändigt för att demokratins bärare - allmänheten - ska kunna kontrollera staten genom att utkräva ansvarighet av dess representanter.
När Lales Qaso i sin bok blottlägger vad som skett i hemlighet och utanför massmedias uppmärksamhet är det således ingen angelägenhet enbart för kurder, utan för alla oss som har intresse av ett samhälle där inte bara plikter utan även rättigheter är verkliga.

Per-Erik Wentus
Historiker

Om författaren

Lales Qaso, föddes 1 maj 1957 i byn Zorava, nära staden Mardin.
Lales är kurdisk romanförfattare. Han har skrivit sina böcker på kurdiska.
Under gymnasietiden deltog han i illegalt kurdiskt politiskt arbete. Han blev efterspanad av turkisk militär och polis. I fyra år lyckades han hålla sig undan. 1981 greps han av militären och polisen.
Han satt tio år i det ökända turkiska militärfängelset i Diyarbekir.
1991 släpptes han ut ur fängelset. Han flydde till Sverige.

Bokutgivning på kurdiska:
Två böcker om Diyarbekirs fängelse. 1993 , 1999
Fyra romaner.
En diktsamling.
En barnbok. ABC-bok. 2004

Trilogi:
Tre dagar och tre nätter. 1999.
Frihetens vrede. 2000.
Ödelagt. 2002
Socialrealistiska samhällsskildringar om Kurdistan. 1950-1980.

Intellektuell. 2004
Exilroman. Invandrare i Sverige.

Träden öppnade löv 1993
De första löven
Naturlyrik samhälls