KURDERNA Fyrtio år i Sverige (1965 - 2005)
FÖRORD av Sigrid Kahle
År 2000 gav Rohat Alakom ut Svensk?kurdiska kontakter under
tusen år och slog säkert många läsare med
häpnad när han redogjorde för hur nordbor och kurder
kommit i beröring med varandra redan i slaget i Berdaa år
943 under vikingatiden eller hur de stred på samma sida i
Prutfälttåget mot ryssarna 1711 under Karl den XII:s
tid, slagen som få hade hört tals om. Nu fortsätter
Alakom med att berätta kurdernas svenska historia under de
senaste fyrtio åren. En kort men intensiv tid! Dock en tid
som medfört längre och djupare kontakter mellan kurder
och svenskar än någonsin tidigare under de tusen årens
historia.
Jag var nog ett av få svenska folkskolebarn som visste något
om kurder när jag växte upp. Min far som var orientalist
hade berättat för mig att ett folk som levde i de asiatiska
bergen talade kurdiska, ett indoeuropeiskt språk som var besläktat
med svenska, persiska och sanskrit. Den store Saladin, korsfararnas
ädle besegrare och Jerusalems erövrare i Walter Scotts
Ivanhoe var en kurd från Irak. Hade jag varit en tysk pojke
hade jag förmodligen slukat Karl Mays Genom det vilda Kurdistan
och fått både mitt intresse och mina felinformationer
om kurder därifrån.
”Kurderna har inget eget land men de gör alltid betydande
insatser när de kommer ut i andra sammanhang,” sa pappa.
Men det dröjde tills jag fick se en levande kurd i mitt liv.
Det var 1954. Min man och jag färdades i vår sönderkörda
bil från Karachi i Pakistan till Stockholm. Mitt i souken
i Täbris såg vi en kurdisk familj, vars färgrika
klädsel bröt sig mot den manliga gatubildens gråa
klädtristess. Och när vi kämpat oss upp på
oländiga, smala vägar över bergpassen mellan Azerbeijan
och Anatolien, där gränsen mellan Iran och Turkiet går,
möttes vårt öga av en ljuvlig syn: ett korngult
vetefält under knallblå himmel med rödklädda
kvinnor som plockade blommor. ”Det är kurder,”
sa min man högtidligt.
Nästa kontakt med kurder var i Irak efter militärkuppen
den 14 juli 1958. Inga utlänningar fick lämna Bagdad utan
tillstånd. Men jag fick till allas förvåning tillstånd
att resa till den kurdiska turistorten Särsänk med min
2-åriga dotter. Det var en lång tågresa till Mosul
där det varit oroligt, och en lång jeepfärd upp
genom bergen. Iraks största turisthotell var officiellt stängt
och vi var de enda gästerna. Överallt på de uppslitsade
skinnsofforna vräkte sig granna kurder av Barzanistammen, just
hemkomna efter år av exil i Sovjetunionen. De ansåg
att turisthotellet efter revolutionen borde tillhöra Folket.
De klappade händerna när Ise och jag nedsteg i den iskalla
inte så rena simbassängen.
Men i kvällssvalkan vandrade vi till ett kafé vid en
källa under en stor lönn där de lokala kurderna gav
oss te och beskyddade oss. Jag återvände till Bagdad
som kurdernas vän. Den revolutionära regimen under general
Kassem bemödade sig om ett gott förhållande till
kurderna. Ändå ansågs det politiskt känsligt
för utlänningar att umgås med kurder. Men när
min far H.S. Nyberg hälsade på oss i Bagdad kunde han
med en kvinnlig kurdisk forskare studera de gamla zoroastiernas
heliga skrift Avesta, som hon höll på att översätta
från medeliranska till modern kurdiska. Min far fick genom
henne en skriftlig inbjudan att besöka de irakiska kurdernas
kulturella huvudstad Sulemaniya. Som forskare i västiranska
språk och dialekter ville han höra kurdiska talas. Det
var första gången en utlänning besökte Sulemaniya
efter revolutionen. Jag fick tillstånd att följa med.
Sulemaniyas kurdiska honoratiores tog emot oss med stor hjärtlighet.
Min far satte sig genast ned med en kadi, en lärd domare som
höll på att sammanställa den första kurdiska
ordboken. Centralregeringen hade lovat kurderna språklig autonomi.
Det var mer än vad kurderna i något angränsande
land hade fått. För första gången kunde irakiska
kurder utveckla sina egna språk vid sidan av landets huvudspråk
arabiska. Dag efter dag satt pappa med den lärde kadin och
hans kolleger och resonerade om ord.
Överallt på gatorna var det livaktigt, en ny frihetskänsla
låg i luften. Varje karl man mötte hälsade med pekfingrarna
sammanslingrade och orden Arab wa akrab akhwan, ”araber och
kurder äro bröder”. Alla var inlindade i sjalar
mot januarikylan men skärpens och turbanernas dekorationer
sken igenom. En dag gick vi förbi en barack dit det gick mycket
folk. Vi trodde det var ett kafé och gick in. Men det var
redaktionen för den nya kurdiska tidningen Khebat, med samma
namn som det socialistiska kurdpartiet. Vi klämde ihop oss
med redan trångt sittande kurder på smala bänkar
som löpte längs väggarna under porträtt av Marx,
Stalin och Mao och så började konversationen.
Min far, inte van vid att sitta under dessa storheter, blev föremål
för stor nyfikenhet. En lärd man från norra Europa!
Han måste svara på många frågor om ”socialismen”
i paradiset Sverige, när han egentligen bara ville tala om
kurdisk kultur. Vid ett annat tillfälle omringades han av skolflickor
som dansade en dabka i sina glittrande dräkter. Han höll
ett litet tal till flickorna på arabiska och beklagade att
han kunde läsa men inte tala kurdiska. De skrattade och lärde
honom kurdiska ord. Vi inbjöds till en historielektion. Händerna
flög i vädret när kurdflickor ville visa sig duktiga
i Mesopotamiens äldsta historia. De kunde rabbla regentlängder
i alla muslimska imperier som ett rinnande vatten. Det fanns kristna
kurder, kurdjezider och en del turkmener i Sulemaniya också
men ingen talade om religion. Allt var politik. Stämningen
var entusiastisk, revolutionär, frihetsälskande.
Medan min far rådplägade med stadens intellektuella elit
togs jag om hand av kurdiska lärarinnor och skolflickor, vilka
visade mig prov på sina kunskaper i huslig ekonomi, allt de
bakat och tillagat och sytt och broderat och de gav mig sina tofflor
och en hel kurdisk dräkt. De skrattade och glammade, fnissade
och klappade händerna. De frågade ut mig om allt mellan
himmel och jord bland svenskarna. Vilkas demokrasiya och ishtiraqiya
(demokrati och socialism) de gärna ville efterhärma. Pojkarna
i pojkskolan frågade oss efter möjligheter att studera
utomlands; hade vi stipendier att erbjuda?
Sulemaniya var en mycket liten stad med bruna lerhus och få
offentliga byggnader. Knappast några affärer utom souken.
Det fanns ett par bokhandlar, som framkallade ett missnöjt
grymtande hos min far. Han hade hoppats finna intressanta kurdiska
böcker. Men det fanns bara billiga veckotidningar och just
ingenting alls på kurdiska. Ja, sådan var verkligheten!
Tänk om han kunnat få se Sulemaniya av idag, en modern
kurdisk kulturstad med ett universitet! Eller Stockholm, som Alakom
kallar exilkurdernas kulturella huvudstad!
Kort efter att vi lämnat Bagdads bistra politiska verklighet
utsattes kurderna i Irak för en helt annan behandling; det
blev krig och förföljelse, omflyttningar av hela byar,
gasattacker och massakrer av en diktatorisk regim. Kurderna i östra
Turkiet gjorde uppror och krävde sin rätt till sitt eget
språk. Överallt fick kurderna sin lidandeshistoria, sina
motståndskämpar, sina flyktingar och emigranter. Hundratusentals
kurder började utvandra eller söka sig till länder
där de kunde verka fritt. Land efter land i Europa fick en
större eller mindre kurdisk befolkning. Överallt gjorde
sig kurdiska röster hörda, alla ville inte höra dem.
Jag försökte hålla mig underrättad om kurdernas
vidare öden som korresponderande medlem i International Society
of Kurdestan, men i de länder dit vi kom som diplomater träffade
jag aldrig en kurd. I Sverige fanns det före 1965 bara ett
fåtal som visste vad en kurd var. Professor Stig Wikander
var en av dem. Inte ens han kunde förutse vilka katastrofala
händelser som med ens skulle förvandla ett exotiskt bergfolk
i en avlägsen kultur till en inomeuropeisk och en svensk hjärteangelägenhet.
Trots att jag följt den politiska utvecklingen i stora drag
var jag inte alls förberedd på vad som väntade mig
när jag kom hem till Sverige 1985: mitt kära avlägsna
hemland var fullt av kurder! Hur i all sina dar hade detta gått
till? Undrade jag. Det skulle ha varit enbart glädjande om
inte bakgrunden hade varit så tragisk. Var kom dessa kurder
ifrån och varför? Varför kom de just hit? Hur levde
de här, vad gjorde de här? Det är just sådana
frågor som Kurdernas svenska historia vill svara på.
I min barndoms svenska folkskolor läste vi om folkvandringstiden.
Vi såg för oss långa tåg av vandrande människor
som korsade Europa eller ändlösa rader av oxvagnar med
emigranter. I Alakoms bok får vi veta hur en verklig folkvandring
går till. Först kom en enda kurd. Sen en till. Sen många
fler. Sen följde familjerna. Allra sist kom byfrisören.
Alakom tycks veta varifrån varenda kurd har kommit, vilken
familj de tillhör och på vilket sätt de har tagit
sig fram i det svenska samhället. Tjugo år senare fanns
det tjugotusen kurder och fyrtio år senare finns det femtiotusen
sverigekurder och ett fåtal återstående exilanter.
Denna folkvandring har tagit tre generationer och är inte slut
än.
Rohat Alakom har använt varje medel, utfrågning, arkivforskning,
fotoalbum, dokument, ja minsta papperslapp för att fasthålla
detta historiska förlopp, denna utvandrarsaga, detta moderna
kurdiska epos. Mycket har skrivits, sant och osant, om kurdernas
situation, nu vill Alakom berätta om deras historia. Enligt
en ursprungsmyt kommer kurderna ursprungligen från Nordeuropa.
Man kan fantisera om ett slags hemkomst. Vad hette den förste
kurdiske flyktingen? Den förste kurdiske studenten? Hur många
kom från Turkiet, hur många från Irak? Vilka kom
från Iran och Syrien och varför? Vad upplevde de på
vägen? Vilka strapatser fick de utstå?
Under de första tjugo åren var de flesta av de kurdiska
invandrarna flyktingar från förtryck och trakasserier
i sina hemländer. Många kom just från de trakter
omkring Diyarbakir där jag såg mina första kurder,
men otaliga kurdiska storfamiljer hade redan tidigare förflyttats
till det inre av Anatolien, varifrån hela byar frivilligt
bröt upp i en andra utvandrarvåg på 1960-talet
för att försörja sig som arbetskraftsinvandrare i
vårt samhälle. Efter svåra förföljelser
på 1970-talet tog också irakiska kurder sin tillflykt
hit. I rännilar kom syriska och iranska kurder.
Många kurder är folkbokförda i Sverige som turkar,
irakier eller iranier. Det finns mycken bristfällig statistik
när det gäller kurder. Korrekt statistik är viktig
inte minst för den svenska motparten. Ingenting är så
betryggande som statistik och nakna fakta. Efter fem års forskning
har Rohat Alakom statistik på nästan allt. Han visar
i vilka städer det bor flest kurder och hur de trivs. Han vet
vilka pojk- och flicknamn som är vanligast, vilka smeknamn
som är kärast, tar upp betongförorternas vardagsslang,
svenska ord på kurdiska, kurdiska ord på svenska. Här
finns skojiga vändningar, påhittiga sammanfogningar,
korsbefruktning? statistik blir nästan poesi, med humor.
Bortom statistiken finns en löpande episk berättelse.
Vi ser på en karta hur kurderna har spritts och rotfäster
sig över hela Sverige. Överallt skapar de parallella samhällen
med genomskinliga väggar så att svenska och kurdiska
kulturimpulser släpps igenom och kan passera ut och in. Hängivna
svenska kurdälskare som Märta Hansson och Olof G Tandberg
har jämnat vägen för många enskilda in i det
svenska samhället. Alakom låter oss veta hur exceptionellt
många kurder som har lyckats på arbetsmarknaden, inte
minst som fria företagare, särskilt inom restaurangbranschen
- vem har inte besökt en kurdisk pizzeria? Språkkunniga
har kunnat försörja sig som tolkar åt myndigheterna.
Det blir en provkarta på svenska yrken.
Sammanhållningen i de kurdiska familjerna är på
gott och ont. Bygemenskapen har i Sverige ersatts med föreningsliv.
I sitt livaktiga föreningsliv vill kurderna visa att de är
djupt delaktiga i det svenska samhället, lika mycket som de
hävdar sina egna intressen. Här finns arbetareföreningar
och akademikerföreningar, kommittéer för vetenskap
och teknologi, ungdomsklubbar och kvinnoföreningar, sällskap
för barnens väl, klubbar för äldre och kanske
allra viktigast, flera kommittéer för kurdernas mänskliga
rättigheter. Man häpnar över den initiativkraft och
kulturella fantasi som utvecklas i detta föreningsliv.
Denna inre sammanhållning behövs. Välkomnandet var
inte alltid nådigt när kurdiska flyktingar började
skärskådas i svenska medier 1967. Riskerna med en eventuell
kurdisk invandring betonades starkt i samband med kurdernas svåra
situation i Irak och ännu mer efter att kurderna efter Irak-Iran-kriget
tvingats till eftergifter. Rädslan blossade upp igen i början
av 90-talet, då många kurder kom över Ryssland
och Estland till Gotland och Lidingö. Två politiska mord
har skadat den kurdiska diasporan. Ett makabert bevis för hur
mycket kurderna har blivit en del av det svenska samhället
kan sägas vara att kurder orättvist misstänktes för
det ouppklarade mordet på vår statsminister Olof Palme.
Förhållandet mellan svenskar och kurder har ställts
på prov. Mest problematiskt har det blivit när kurder
har överfört politiska problem i hemlandet till den nya
omgivningen, eller när kurdiska familjeproblem blev en del
av de svenska samhällsproblemen. Kapitlet om kvinnorna mellan
tradition och modernitet rör vid det allra ömtåligaste
och privata. Statistiken visar hur frigörande den svenska miljön
har verkat för kurdiska kvinnor som politikern Nalin Pekgul,
men namnen Pela Atroshi och Fadime Sahindal är tragiska minnesbilder
för hur kurdiska mödrar och döttrar kom i kläm
mellan gamla vanor och nya värderingar och har fått plikta
med sina liv och hur smärtsamt det är för äldre
kurdiska män att ändra sin patriarkaliska livsstil och
föråldrade kvinnosyn.
Kurder har kommit hit för att de lidit förtryck i sina
hemländer och vet därför att uppskatta det fria ordet.
Kurdernas svenska historia har mycket att säga om detta och
belysa. Politiska ledare har kunnat fortsätta en politisk verksamhet
i Sveriges riksdag, kurdiska journalister har deltagit i den allmänna
politiska debatten och på 1980-talet tog sig många kurdiska
författare och konstnärer hit. Den första kulturpersonligheten
som märktes var Omar Sheikhmous. Kurdo Baksi lyckades i kraft
av sin personlighet knyta starka band mellan kurder och svenskar.
De har slutligen bildat ett blomstrande kurdiskt kulturetablissemang
utan motsvarighet i andra länder. Stockholm är dess huvudstad!
1997 öppnades det kurdiska biblioteket och har blivit ett centrum
för kurdisk forskning. Ett av resultaten är denna bok.
Ett kurdiskt bokförlag har berikat oss med litteratur på
kurdiska och svenska samt översättningar från kurdiska
till svenska och tvärtom.
Med Kulturrådets hjälp har mellan sex- och sjuhundra
litterära verk utgivits på kurdiska i Sverige. Ett femtiotal
kurdiska författare har invalts i Sveriges författarförbund
och har fått sammanlagt tre miljoner i stipendier. Allt detta
är utomordentligt berikande för den svenska kulturen.
Det började med att Svenska PEN tilldelade poeten Sherko Bekas
Tucholskypriset 1985. Mehmed Uzun vann internationellt erkännande
med sina historiska essäer och romaner, som efter en lång
kamp har övervunnit politiskt och språkligt motstånd
i själva Turkiet. Emin Bozarslan har översatt 1600-talsdikten
Mem och Zin och har skrivit egna fabler och noveller. Mahmut Baksi
har tillsammans med sin hustru Elin Clason skrivit och översatt
kurdiska barn- och ungdomsböcker. Det faktum att Salim Barakats
grymma roman Järngräshoppan är skriven på arabiska
visar tragedin i kurdernas språkliga öde, men varje stavelse
i denna hårdkokta om en nordsyrisk barndom andas kurdiskt
liv.
Hur det är att vara författare i exil och förlora
sitt språk vet otaliga europeiska, särskilt judiska författare
som tvingades fly från Förintelsen. Därför
är det livsviktigt att det kurdiska språket upprätthålls
i exilen och att kurdiska barn undervisas i kurdiska i de lördagsskolor
som vissa kommuner har inrättat. Kurdisk undervisning på
akademisk nivå erbjuds vid Uppsala universitet, vars lektor
Ferhad Shakely grundade Svensk-kurdisk journal 1985. Det är
bra om också svenskar läser kurdiska. Kulturutbyte är
ömsesidigt.
Bäst har det litterära utbytet lyckats där svenska
författare har samarbetat med kurdiska författare. Den
som allra först upptäckte den kurdiska lyriken, dess djupa
förbundenhet med naturen och dess visionära ton var den
nyss avlidne svenske poeten Lars Bäckström. Genom att
tillsammans med kurdiska poeter tolka deras lyrik ord för ord
till svenska har han framhävt den ljudande, fylliga klangen
i denna poesi. ”Det är en poetisk röst som inte
bara är nostalgisk men inte sällan har stänk av bitterhet
över det förlorade hemlandet. Den får omfång
och styrka av att inte så mycket vara en individs som en nations
röst”, skriver Bäckström i förordet till
en diktsamling av Ferhad Shakely.
Den kurdiska kulturen är långt ifrån bara en pittoresk
kafékultur med utsökta artister och långt mer
än en underhållande kväll på Re-Orient eller
ett amatöruppträdande i en invandrarförening. Den
kurdiska kulturen har anor som går mycket långt tillbaka
i tiden, särskilt i östra Anatolien, vid Tigris stränder
och kring Van-sjön, där traditionen förmedlats i
släktled efter släktled av trubadurer, som kallas dengbejer.
Dengbejernas, traditionsbärarnas skugga finns kvar än
idag på vissa ställen på jorden som utvandrare
i Sydamerika. Nationaleposet Mem och Zin, en kurdisk Romeo och Julia,
är från 1600-talet, en tid då kurderna här
och var hade en autonom kultur. Om allt detta kunde min far och
jag inte drömma där vi satt i ett vinterkallt Sulemaniya
och hälsade den kurdiska kulturens första nyvaknande för
46 år sedan.
Kurdiska författare i Sverige har tagit på sig en oerhörd
uppgift när de med sina romaner och noveller, sin poesi och
sin prosa, även dramatik, försöker skapa nya uttrycksformer
för det kurdiska skriftspråket och förfina det till
ett modernt instrument, samtidigt som detta sker på andra
håll i den europeiska exilen, så att en kurdisk litteratur
en vacker dag blomstrar även på de kurdiska områdena
själva. Det kurdiska språket går trots alla odds
mot en ny blomstringstid. Aldrig mer skall en svensk professor lämna
en kurdisk bokhandel i ett område bebott av kurder utan att
finna ett brett utbud av litteratur på kurdiska.
Kurder i Sverige har en stark identitet i europeiska sammanhang
och har gjort sig kända bland andra västeuropeiska kurder
för sina försök att utveckla och rekonstruera den
kurdiska kulturen under exilens villkor, konstaterar Rohat Alakom
slutligen. Vad som här uppräknats är bara en bråkdel
av denna boks rikhaltiga innehåll, som kommer att vara till
ovärderlig nytta inte bara för alla svenska institutioner
utan för var och en som vill kunna bedöma medias nyhetsrapportering
objektivt och för alla som känner en kurd och är
intresserad av den kurdiska kolonins välbefinnande i Sverige
och alla som planerar svensk invandringspolitik; ingen annan svensk
invandrargrupp har åstadkommit en liknande rapport, uttömmande
och detaljerad, en verklig uppslagsbok men också en sann berättelse
ur livet med en forskares exakthet och oväld.
Sigrid Kahle
***
Rohat Alakom är född 1955 i Kars, en
gränsstad i norra Kurdistan mot Armenien och Persien. Han flyttade
till Sverige 1983 och har bott i Stockholm hela tiden. Under sitt
tjugo år långa författarskap har han skrivit en
rad böcker om en förfalskad och bortglömt historia
och kultur på olika språk. Några av hans arbete
finns även översatta till arabiska, franska och engelska.
Rohat Alakom har visat ett stort intresse för svensk-kurdiska
möten och kontakter i det förflutna. Han har under lång
tid samlat olika typ av material som handlar om svensk-kurdiska
förbindelser, byggt upp ett arkiv och ett speciellt privat
bibliotek med inriktning på sverigekurdernas historia och
tidigare kontakter som sträcker sig ända till vikingatiden.
Den föreliggande boken är en fortsättning på
hans kritikerrosade debut på svenska: Svensk-kurdiska kontakter
under tusen år (Apec, 2000).
Av Rohat Alakom har tidigare utgivits:
- Kurdologins 200-åriga historia (1987)
- Kurder i den moderna turkiska litteraturen (1989)
- Kurdiska motiv i svenska källmaterial (1991)
- En bortglömd historia: Seîdê Kurdî (1991)
- Den kurdiska verkligheten i Yasar Kemals verk (1992)
- Ziya Gokalps största dilemma: Kurder (1992)
- Kvinnomakt i den kurdiska folkloren (1994)
- General Cherif Pascha (1995)
- En ny kraft i Kurdistan: Kvinnor (1995)
- Kurder i det forna Istanbul (1998)
- Organisationen Hoyboun och revolten i Ararat (1998)
- Svensk-kurdiska kontakter under tusen år (2000)
- Kurder i centrala Anatolien (2003)
- Kurdiska Aristokrater: Toriner (2004)
- Sverigekurder (2006)
- Om Gunnar Ekelöfs Diwansdiktning (2007)
Dessutom har han sammanställt böckerna:
- Jesidkurder (2003) av Maria Anholm
- Kurdisk resa (2005) av Elon Ahlbäck
Pirtûka Rohat Alakom a bi navê Kurdên
Swêdê (1965-2005) vê carê bi zimanê
Swêdî hat wesandin.
Ev pirtûk bi navê KURDERNA Fyrtio år
i Sverige (KURD Çil Sal li Swêdê) bi
hin guhartin û zêdekirinan, wek versiyonek nuh di nav
Wesanên Serkland'ê de derket.
Di dawiya pirtûkê de bîblîyografiyek fireh
û albûmek ku ji gelek wêneyên kevn pêkhatî
cih girtiye. Pirtûk bi pêsgotinek dirêj a nivîskara
swêdî Sigrid Kahle ve dest pê dike. Sigrid Kahle
keça fîlolog, îranîst û rohilatnasê
navdar H. S. Nyberg (1889–1974) ye.
Kesên ku bixwazin vê pirtûkê bi dest bixin
dikarin ji vê adrêsê bixwazin:
SERKLAND FÖRLAGET
ralakom@yahoo.com
|