Som vi såg i förra kapitlet är det enda som vi vet med säkerhet att det var Zülküf Kilinc som sköt Enver Ata i Uppsala. Det finns inga säkerställda fakta om vilka övriga personer som kan ha varit inblandade i förberedelserna till mordet. Däremot finns det, genom Säpos försorg, en bild av mordet som har blivit så etablerad att de flesta idag är övertygade om att det var PKK som organiserade avrättningen på Stora Torget i Uppsala.

Vi ska börja med att ser hur den bilden spridits i massmedia, därefter ska vi se hur säkerhetspolisens utredning har gått till och vad som faktiskt går att utläsa av den dokumentation som finns.

” Kvalificerad uppbackning ”

 År 1986 publicerade Lektyr en artikelserie som slog an tonen för övriga massmedias PKK-bevakning. Artikelförfattaren Charlie Nordblom populariserar på ett levande sätt upp vad man anser sig veta om PKK i poliskretsar. Lektyrartiklarna, som är betydligt mer lättuggade än Säpos promemorier, har använts som utbildningsmaterial bland Holmérs PKK-spanare.

 

” Under 1982 anländer bl.a. [4 namn] och partiledningens Enver Ata till Sverige. De reser in på förfalskade pass, fiktiva identiteter eller helt illegalt genom att utnyttja andra kurders svenska flyktingpass... Den svenska regeringen med Olof Palme i spetsen avslår i mars 1983 inreseansökan för Abdullah Öcalan. Detta kan vara den första länken i en kedja händelser som leder fram till mordet på Olof Palme. Alltsedan militärjuntans kupp har de inre politiska motsättningarna inom PKK tilltagit. Våren 1984 hoppar flera högt uppsatta partimedlemmar av från PKK i protest mot Abdullah Öcalans inriktning på väpnad kamp och urskiljningslös terror. Den 20 juni 1984 avrättas avhopparen Enver Ata ... Mördaren, Zülküf Kilinc, är utsänd av partiledaren Abdullah Öcalan... Den kurdiske 'folkhjälten' Zülküf Kilinc döms av Svea hovrätt att avtjäna livstids straff i fängelse. Kilinc ställdes ensam inför rätta. Men säkerhetspolisens mer djupgående utredning visar att Kilinc var en av fyra man i det mordkommando PKK sänt ut. Detta mordkommando fick också kvalificerad uppbackning under sin två månaders vistelse i Sverige. Vapen, ammunition, bilar, lägenheter, biljetter, kartor etc skaffades fram åt mordkommandot av en grupp PKK-aktivister. Dessa skuggade också Enver Ata och kartlade hans motiv i minsta detalj. Uppbackningen till mordkommandot kan inte direkt klassas som medhjälp till mord enligt brottsbalken. Men den hemligstämplade Säpoutredningen visar att minst nio kurder, bosatta här, 'understött eller verkat för en internationellt verksam terroristorganisation'. I slutet av september 1984 grips därför de nio kurderna vid en Säpo-razzia. De nio kurderna misstänks och anklagas för aktivt medlemsskap i terroristgruppen PKK. I tingsrätten döms de för brott mot utlänningslagens terroristparagrafer. Den svenska regeringen beslutar därför den 10 december 1984 att utvisa de nio aktiva PKK-medlemmarna. Men utvisningen verkställs aldrig av 'humanitära skäl'. Regeringen omvandlar istället utvisningen till 'kommunarrest' med reseförbud och rigorös anmälningsplikt. PKK klassas nu offentligt som terroristorganisation av två regeringar i hela världen. Den ena är inte oväntat Turkiets 'fascistiska militärjunta'. Den andra är Sveriges regering med Olof Palme som statsminister. Detta kan vara den andra länken i en kedja som förklarar mordet på Olof Palme ” (Ur Charlie Nordbloms artikelserie Terrorn i Sverige, Lektyr 1986)

Uppgifter om att PKK skickar ut dödspatruller mot sina avhoppare har också förekommit i Dagens Nyheter:

 

” Baki Karer är en av PKK dödsdömd avhoppare... [Han] intervjuades av DN i november 1985 och januari 1986. Hans meddelande var att PKK på intet sätt var representativt för den kurdiska befrielsekampen och att PKK var som Baader-Meinhof i Västtyskland eller Röda brigaderna i Italien, en elitistisk terrororganisation helt avskild från det kurdiska folket. Han sade att hans linje, en massorganisation med bas i fackföreningar och bostadsområden förlorade på partikongressen 1982 och att han då lämnade partiet och centralkommittén. Han hävdade att PKK i februari beslöt att alla avhoppare skulle dödas. Han sade att PKK finansierades genom knarksmuggling och höll sig med mördarkommandon, sex stycken med tre personer vardera i Västeuropa. Karer påstås nu leva gömd och stå under Säpos beskydd. ” (Dagens Nyheter 12 februari 1989)

De anklagelser som kommit fram i pressen  ̶  importerade dödspatruller och sympatisörer på svensk botten som backar upp dem på alla möjliga vis  ̶  är ingenting som journalisterna själva hittat på. Tvärtom, detta är kärnan i vad Säpo säger till regeringen när man får den att terroriststämpla PKK. Det märkliga är att inte skulle gå att åtala medbrottslingarna.

Om det finns någon grund för de allvarliga anklagelserna så är det trams att man inte skulle kunna straffa de medskyldiga. Säpo har gjort en omfattande utredning om bakgrunden till mordet på Enver Ata. När vi börjar granska den utredningen finner vi att det är mycket litet som handlar om själva mordet, målet med utredningen är snarare att visa att PKK är en farlig och våldsbenägen organisation. Det räcker för Säpo med misstankar, de behöver inte lägga fram fakta som binder de anklagade till brottet. Säkerhetspolisen är genom lag befriad från kravet att bygga under sina anklagelser med fakta.

Anklagelserna behöver inte bevisas

Sådant som terrorister brukar göra - mörda, spränga hus, kapa flygplan, ta gisslan och liknande - är i kvalificerat straffbara handlingar. Att förbereda eller hjälpa någon annan att begå sådana brott är också straffbart. Men därutöver finns det i Sverige en terroristlagstiftning som riktar sig mot personer som kan misstänkas arbeta för organisationer som kan befaras använda sig av politiskt våld. Dessa lagbestämmelser undantar utländska medborgare från den rättssäkerhet normalt ska gälla i Sverige.

• Ett vanligt brottmål skiljer sig i grunden från ett terroristmål. När ett brott har begåtts kan det finnas misstankar av varierande grad mot olika personer, men det kan bara finnas två grader av skuld: skyldig eller icke skyldig. Innan man slår fast att den misstänkte är skyldig prövas saken i en domstol. Genom att det finns både advokat och åklagare under en rättegång går det att väga de fakta som talar till den anklagades nackdel mot dem som talar till hans fördel. Båda sidorna vet att det gäller att komma med väl underbyggda fakta.

• I ett terroristmål däremot gäller inte spelreglerna med bevisning och motbevisning. Organisationer kan klassas som terroristiska om man tror att de har gjort något eller kommer att göra något farligt; personer kan klassas som terrorister om man tror att de tillhör sådana organisationer. Det är inte nödvändigt att binda en person till någon konkret våldshandling för att få honom stämplad som terrorist, det räcker att Säpo lyckas sälja en image av våldsamhet till regeringen.

Så gick det till när Säpo utredde PKK

Hösten 1984 sitter ett flertal PKK-anhängare inlåsta. Först är de anklagade för medhjälp till mord, men åklagaren lägger ner åtalet.

Säkerhetspolisen håller dem sedan i förvar i flera månader, med motiveringen att de kan befaras bedriva brottslig verksamhet. Under tiden sammanställer Säpo ett antal promemorior som överlämnas till regeringen. Det finns mycket att diskutera både när det gäller regeringens beslut och det underlag som Säpo dukade upp. Men vi ska börja med att se hur Säpo bar sig åt för att samla information.

Två utpekade terrorister och deras advokat berättar hur det går till att bli förhörd av säkerhetspolisen:

 

” Säpo sa till pressen att Uppsalamordet planlagts och genomförts av PKK, och de gripna personerna  ̶  som nyligen friats från misstanke om medhjälp  ̶  anklagades nu för att vara presumtiva terrorister. De gripna kurderna togs i förvar och placerades efter hand på Kronobergshäktet, där de utsattes för dagliga förhör. De skulle inte att komma att släppas förrän tre månader senare, den 10 december... De tre månaderna var hemska, säger MT. Vi visste inte hur vi skulle försvara oss, eftersom vi inte visste vad vi anklagades för. GK berättar att han inte kunde sova de närmaste månaderna efter tiden i häktet. Under tre månaders förhör upprepades samma frågor om och igen. Frågorna rörde PKK:s organisation, om vad MT:s och GK:s 'verkliga' namn var, varför de läste kurdiska tidningar osv. ̶  Samma frågor, om och om igen, säger MT. ̶   Vi utsattes för psykisk tortyr, menar GK Som exempel berättar han att polisen gav uttryck för sina egna 'funderingar': '... vilket land ska vi skicka er till, Turkiet går väl inte, men till Syrien kan vi ju skicka er...' ̶   Men vi är ju inte medlemmar i PKK, svarade vi ... Var fjortonde dag hölls nya förhandlingar, och inför regeringsbeslutet i december en sorts slutförhandlingar i Stockholms Tingsrätt. Denna slutförhandling var en av de ansiktslyftningar som den tidigare hårt kritiserade terroristlagen fick när dess bestämmelser inlemmade i utlänningslagen. Advokat Göran Hellberg var med vid dessa slutförhandlingar som ombud för GK.. ̶  Det var ett spel för gallerierna, menar han. Förhandlingarna var inte regelrätta domstolsförhandlingar. Enligt Hellberg var domaren snarast att likna vid en förhörsledare och det fanns ingen reell möjlighet att kalla in vittnen eller konfrontera vittnen.  ̶   För mig som yrkesman var det en bedrövlig tillställning att vara med om, och jag övervägde flera gånger att hoppa av, säger Göran Hellberg. ...När GK förnekade påståenden om vad han skulle ha gjort, och bad om förtydliganden: 'när, var hur och i vilket sammanhang?' svarade Säpos förhörsledare att dessa uppgifter var hemliga. ” (Amnestybulletinen 2/86)

Christer Ekberg vid Säpo har också berättat om hur terroristprocessen 1984 gick till. Det framgår att Säpo har ett kontaktnät inom den lokala polisen för att få informationer från t.ex. asylutredningar om ”personer som kan vara intressanta för säkerhetsavdelningens verksamhet ”.

Ekbergs berättelse visar också att förhören i tingsrätten inte var någonting som liknar en normal rättegång:

 

” Förhandlingarna vid tingsrätten genomfördes under en tid av cirka tre månader. En byråchef och två intendenter vid Säk utsågs att vara allmänna ombud. Domstolens roll var mycket passiv och bestod mestadels i att domaren satte på och stängde av bandspelaren och beslutade om kostnadsräkningar. Efter förhandlingens slut renskrevs alla band av tingsrätten varefter allt material överlämnades till arbetsmarknadsdepartementet. Därefter yttrade sig Invandrarverket. Först därefter kunde regeringen meddela beslut som innebar att kurderna trots utvisningsbeslut fick rätt att uppehålla sig i riket med s.k. kommunarrest... ...I samband med förhandlingarna ställdes sekretessbestämmelserna på sin spets. Säk ansåg sig inte kunna lämna ut vissa källuppgifter. Ett utelämmnande kunde medföra en dödsdom mot den eller dem som lämnat upplysningar till Säk. Då ärendet slutförts överlämnades till regeringen cirka 25 000 sidor kopior. ” (Juristkommissionens förhör med Christer Ekberg 1986-11 07)

Hemliga källor

Säpo skriver att man fått en del av sina uppgifter från

 

” andra personer däribland avhoppade före detta PKK-sympatisörer som nu uppehåller sig i Sverige. Angavs källan, eller kunde uppgifterna ledas tillbaka till källan, skulle detta utsätta dem för omedelbar livsfara i form av hämndaktioner från PKK. ”

P G Näss förklarar att det var därför som medhjälparna inte ställdes inför rätta:

 

” Det går inte att genomföra ett mord på det sätt som [Kilinc] sade. Det fanns saker som tydde på att han hade assistans. Men överallt möttes vi av en och samma uppgift: 'Det vågar jag aldrig berätta inför domstol för då blir jag också skjuten'. Det föredrogs för Bertil Carrick, som var länsåklagare i Uppsala län. Han bedömde att om han inte fick tillgång till det här vittnet, kunde han inte driva en mordprocess. ” (Edenmankomissionens förhör 1988-02-15 med P G Näss m. fl.)

Säpo vill inte avslöja hur man fått sin information, detta är inte enbart av omsorg om vittnenas säkerhet. Några år senare får vi veta mer om hur det gick till när Säpo samlade in sina uppgifter.

Detta står att läsa i domen efter buggmålet mot flera höga polischefer. Domen visar att de har använt olagliga metoder i sina PKK-spaningar:

 

” Under PKK-utredningen 1984 skaffade sig en spaningsgrupp på byrå B tillgång till en av spaningspolisen Björn Karlsson förhyrd lokal som gränsade till bokkaféet på David Bagares gata. En ledningsburen mikrofon fördes in i en ventil som var gemensam för lokalen och ett inre rum i bokkaféet. Mikrofonledningen kopplades till en bandspelare i lokalen. På så sätt spelades in samtal som fördes mellan personer i bokkaféets inre rum. Inspelning ägde rum under cirka en månads tid med början i senare delen av augusti och resulterade i mellan 50 och 100 band. Dessa översattes av tolkar som också översatte band från lagligen beslutad telefonkontroll. Översättningarna bearbetades men gav, så vitt framkommit, inte något av värde för utredningen... ” (Dom nr DB 632, Stockholms tingsrätt, 1990-12-20)

Beslutsunderlaget

Underlaget till regeringens beslut om utvisning och kommunarrest finns i denna handling.

 

RIKSPOLISSTYRELSEN	Datum	Vårt refnr
Säkerhetsavdelningen	1984-11-13	SH
		1509.84
Avsändare
bc P G Näss, AW
Mottagare	HEMLIG
Regeringen	enl 5 kap 1
Arbetsmarknadsdepartementet	Sekretesslagen
	ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET
Ärende
Begäran om utvisning
Sammanfattning av den moderna terrorismens modus operandi		Bilaga 1
Mordet på Enver Ata - en internationell  terroristgärning		Bilaga 2
Sammanfattande synpunkter från de allmänna ombuden på de uppgifter som lämnats under utredningen av
... ...		Bilaga 3
...		Bilaga 13
RIKSPOLISSTYRELSEN
Holger Romander	Sven-Åke Hjälmroth

I materialet ingår också två andra promemorior:

• Sammanfattning avseende de turkiska exilorganisationernas utveckling i Europa, särskilt i Sverige efter militärens maktövertagande i Turkiet år 1980, daterad 1984-09-17

• Partiya Karkeren Kurdistan   ̶   PKK  ̶  Kurdistans arbetarparti, daterad 1984-09-07.

Uppenbarligen fick Säpo gå till regeringen två gånger innan beslutet fattades. De sistnämnda promemoriorna ligger nämligen som bilagor till en begäran om utvisning med samma referensnummer, men med tidigare datum, 1984-10 05. Bland bilagorna till skrivelsen från oktober finns också anteckningar från olika förhör m.m, några protokoll från Kurdiska Demokratiska Riksförbundet, pressklipp och flygblad.

Den totala pappersmassan ligger enligt Säpos Christer Ekberg på tjugofemtusen sidor. En stor del av pappren är kopior - en per anklagad person. Råtexten blir dock minst tvåtusen sidor. Det betyder att det finns fler dokument än dem som Kurdernas vänner haft möjlighet att granska, en stor del av dessa kan vara utskrifter från de så kallade förhandlingarna i tingsrätten.

Det finns goda skäl att studera Säpos utredningsmaterial med stor noggrannhet. I dessa promemorier läggs inte bara grunden till terroriststämpel och kommunarrest. Det är också ur dem som Hans Holmérs och senare Ebbe Carlssons PKK-teorier hämtar sin näring och det är med denna utredning i ryggen som Säpo kan säga att nöden kräver lagbrott och hemliga mikrofoner.

Säpos material har främst använts som underlag för sensationsskriverier, där den mest braskande var Charlie Nordbloms artikelserie ”Terrorn i Sverige ” i Lektyr 1986. Lektyr pekar med namns nämnande ut flera kurder som delaktiga i flera mord, något som kom att kosta tidningen ett skadestånd. En kritisk granskning av Säpoutredningen har förekommit i enstaka tidningsartiklar. En kritisk diskussion förs också i Thomas Kangers bok Mordet på Olof Palme och i CEDRI:s broschyr Kriminaliseringen av Kurdistans arbetarparti (PKK) i Sverige.

Hemligt och ännu hemligare material

Advokat Göran Hellberg berättar om de hemliga papprena:

 

” Säpo grundade sina anklagelser om presumtiv terrorism på hemligstämplade utredningar Utredningsmaterialet delades upp i två olika grader av hemligstämplade. Grundmaterialet var strikt hemligt. Det kunde röra sig om utländska utredningar eller förhör med personer vars identitet, enligt Säpo, inte kunde röjas för deras säkerhets skull. Detta material hade varken de häktade eller deras ombud tillgång till. Sedan fanns det ett annat material, baserat på grundmaterialet, som innehöll påståenden om vad de häktade gjort och vilka förbindelser de hade. Även detta material är hemligstämplat, men de häktade och deras ombud fick ta del av det. Men efter regeringens beslut var (advokat) Göran Hellberg tvungen att återlämna 'två kartonger handlingar' till Säpo. När GK förnekade påståenden om vad han skulle ha gjort och bad om förtydliganden: 'när, var, hur och i vilket sammanhang?' svarade Säpos förhörsledare att dessa uppgifter var hemliga. - Jag har inte tagit del av något material som visar att MT eller GK är presumtiva terrorister, säger Göran Hellberg. Hellberg är kritisk mot hur hemligstämpeln använts: Jag menar bestämt att det hemliga material som vi fick ta del av, i det fanns det ingenting som behövde vara hemligt... Materialet som inte borde hemligstämplats, och Hellbergs konfrontationer med Säpo har givit hon vissa insikter. Jag har fått en inblick i Säpos verklighetsuppfattning och deras syn på säkerhetsproblem och politiska samband. För mig är deras syn verklighetsfrämmande, lite agentromantisk och de fäster lite för stor tilltro till sina källor ... För MT:s och GK:s del tror jag att ledningen låste fast sig vid en bild, när man tog in dem till förhör, och att man sedan inte kunde vika från den bilden. ” (Amnestybulletinen 2/86)

Större delen av Säpos PKK-texter offentliggjordes 1985, efter att journalisten Jan Guillou hade läst upp stycken ur de hemliga dokumenten i TV, men har sedan åter hemligstämplats.

 

” Säkerhetspolisen, Säpo, lämnade på fredagen ut de offentliga delarna av sin utredning om de kurder som i höstas greps misstänkta för att vara terrorister. Utredningen har i väsentliga delar redan läckt ut till nyhetsmedierna. Den är en omfattande anklagelseskrift mot Kurdistans Arbetarparti, PKK, och de i Sverige gripna kurderna. Några bevis som stöder anklagelserna för terrorism finns dock inte i de nu offentliggjorda handlingarna... ” (Sydsvenska Dagbladet Snällposten 10 augusti 1985)

Tungt intryck

Vid en hastig genombläddring ger Säpos digra lunta ett intryck av att det finns ett förkrossande bevismaterial mot PKK-anhängarna, men det krävs många genomläsningar för att få grepp om substansen i anklagelserna. Vi har därför kursiverat de viktigaste verben.

Säkerhetspolisen börjar med att slå fast ett faktum:

 

” Onsdagen den 20 juni mördades avhopparen från PKK, turkiske medborgaren Enver ATA på öppen gata i Uppsala. Mördaren greps omedelbart efter mordet. Mordutredningen har i förening med vid säkerhetsavdelningen genomförd utredning visat att mordet utförts på uppdrag av PKK. Se vidare bilaga 3 sid rörande mordet på ATA. ”   [Blank sidhänvisning i orginalet] (PM 1984-09-17)

Beviset ligger i att detta faktum möjligen kan vara sant:

 

” Den vid säkerhetsavdelningen genomförda utredningen pekar på att KILINC för gärningens genomförande dragit nytta av det logistiska stöd han kunnat erhålla av härvarande i Sverige bosatta medlemmar eller sympatisörer till PKK. ” (Begäran om utvisning 1984-10-15)

Möjligheten förstärks av att Säpo inte har ställt upp någon annan hypotes:

 

” Det slutliga beslutet om att Enver ATA skulle mördas fattades den 18 juni, d.v.s. bara två dagar innan gärningen genomfördes. Uppgiften uppfattades av en helt tillförlitlig källa och nådde samma dag fram till ATA. Denne trodde dock ej att organisationen skulle våga verkställa vad han trodde var en hotelse. Sannolikt har också beslutet om att avrätta den senare i Västtyskland mördade GÖK fattats vid samma tidpunkt. Av föreliggande källuppgifter framgår klart att en personell kraftsamling skett i Stockholm dagarna före mordet. Någon annan förklaring än att den har samband med mordet den 20 juni 1984 har ej gått att få under utredningen. ” (PM 1984-11-12)

Framställningen är full av cirkelbevis och oerhört rörigt disponerad. Utredarna hoppar vildsint från det ena ämnet till det andra och lämnar hela jobbet åt läsaren att hitta tillbaka till den röda tråden. Fakta och förmodanden blandas på ett ogenomträngligt sätt. Med stor konsekvens stryker man under grava påståenden med verb, som egentligen inte uttrycker någonting, men ger ett intryck av att man vet mer. Allvarliga anklagelser helgarderas med intetsägande verb såsom  ”antas ”,  ”uppges” etc. Längre ner i texten kan samma uppgifter återkomma som etablerade fakta.

Det är inte svårt att plocka ut citat som drar ett löjets skimmer över Säpo. Jag har dock valt att citera ganska långa stycken ur utredningen för att visa hur Säpo bygger upp sina resonemang. Att Säpo laborerar med gissningar på en osäker grund och att de försöker knyta ihop spridda trådar ligger så att säga i uppdragets natur. Det som gör Säpos skrivelser till en så märklig läsning är att det inte finns några fasta gränser mellan vad man tror och vad man vet.

Gissning blir sitt eget bevis

Ett miniexempel på hur Säpo bygger upp sina beviskedjor kan vi se i följande stycke:

 

” Den 18 juni ankom till Stockholm ... PKK-sympatisörerna MT och (..) En källa har uppgivit att bilen förts av MT och att det under färden ... varit fem personer i bilen nämligen också (..) och två oidentifierade män... MT har också enligt källuppgifter hörts skryta med att mördaren medföljt i hans bil (hans pappas) bil från Skåne till Stockholm. Detta kan bara betyda att de två oidentifierade män som färdats i bilen varit ALTUN och mördaren Zülküf KILINC. Det erinras här om att det var ALTUN 1  och KILINC som inreste i sällskap till Sverige den 8 april 1984. ”

Beviset kan omformuleras:

• Någon, vem vill vi inte tala om, säger att MT och två till och två, som vi inte vet vilka det var, åkte bil tillsammans.

• Någon , vi talar inte om vem, säger också att, någon annan har sagt, att MT har sagt, att Kilinc åkte i hans bil.

• Detta bevisar att Kilinc åkte i samma bil som MT.

• Altun och Kilinc kom med samma tåg till Sverige två månader före mordet och det har vi papper på. Alltså måste resten av beviset vara sant, quod est demonstrandum.

Säpos anklagelser

I det material som Kurdernas vänner har sett ligger Säpos anklagelser kringströdda på ett par hundra A4-sidor. Om vi gör en grovsortering av materialet kan vi sammanfatta Säpos argument i följande punkter.

Våldsinriktning

• PKK är en farlig och våldsam organisation som har begått våldsdåd i flera europeiska länder

• PKK-våldet riktar sig mot avhoppare från partiet. Detta våld representerar en ny farligare form av terrorism. Säpo drar slutsatserna:

• PKK håller sig med mordpatruller som opererar på direkt uppdrag av Öcalan och partiledningen.

Behjälpliga sympatisörer

• De inhemska PKK-arnas uppgift är att hjälpa mördarna med mat, husrum, transporter, vapen, kartor, adresser med mera samt att sprida propaganda eller splittra myndigheternas agerande genom att sätta igång nya oroligheter.

Säpo bygger upp en omfattande teori om det logistiska stödets ²  betydelse, vilken ska visa att de svenska PKK-arna är medskyldiga genom sin anknytning till organisationen.

Täckorganisationer

• Säpo beskriver PKK:s struktur och menar att Kurdiska Demokratiska Riksförbundet med underföreningar ingår i denna struktur som ”täckorganisationer” för partiet.

De utpekade personerna är PKK-are

• De personer som pekas ut hör till partiet eller dess täckorganisationer.

P G Näss fastslår under rubriken Sammanfattande synpunkter på de uppgifter IC lämnat under utredningen:

 

” CELEPLI tillhör det definitiva ledarskiktet inom PKK i Sverige, särskilt sedan LB och Hüseyin YILDERIM avvikit från Sverige. CELEPLI har själv beskrivit sig som sympatisör till PKK och uppgivit att 'det bara hedrar' honom om han är PKK-medlem ... och att 'det är en ära för mig men jag är inte det' när jag återger uppgifter om att han skulle vara medlem av PKK:s centralkommitté i Europa ... CELEPLI har vidare lämnat en beskrivning av kraven på medlemsskap, som i likhet med andras skulle tyda på att man icke kan vara medlem av PKK utan att vistas i Kurdistan inne i Turkiet. Tolkningen av begreppet medlem kan naturligtvis skifta från förening till förening. Det avgörande i nu ifrågavarande sammanhang är att CELEPLI under alla omständigheter måste anses tillhöra och verka för PKK. ”

 

De svenska PKK-arna är medskyldiga

Det är svårt att hitta konkreta upplysningar om hur PKK-arna medverkat i mordet. Det som skulle tyda på att de varit invigda och behjälpliga är enligt Säpo:

• PKK-arna har efterforskat Atas hemliga adress för att kunna avrätta honom.

• Mördaren och de svenska PKK-arna har haft kontakt med varandra men vägrar erkänna detta.

• PKK-arna har samlats i Stockholm för att förbereda sig för mordet.

• PKK-arna har sett en videofilm, där partiledaren Öcalan talar om hur man ska behandla förrädare.

• PKK-arna har varit närvarande vid rättegången mot Kilinc, för att visa honom sitt moraliska stöd.

Ny definition av terrorism

Ordet terrorism brukar förknippas med politiska våldsaktioner som riktar sig mot staten eller allmänheten. Säpo utvidgar begreppet terrorism i en promemoria om den moderna terrorismens modus operandi. Säpo skriver, att en ny huvudtrend har ersatt flygplanskapningar och attentat mot staten, på grund av att attentaten blev alltför kostsamma, vilket ledde till rekryteringssvårigheter för terroristorganisationerna.

 

” Problemets lösning fanns nära till hand. I själva verket hade terroristerna bara att övertaga en metodik, vilken sedan lång tid tillbaka med stor framgång exekverats av myndigheter i olika nationer, såväl inom som utom den egna nationens gränser. Åsyftad metod brukar kallas statsterrorism. Av denna mångfacetterade terrorism är här enbart den internationella verksamheten av intresse, den vilken brukar ta sig utryck (sic) i likvideringar av i exil bosatta dissidenter. Metodiken har tillämpats under årtionden av flera stater. Säkerhetsorganisationen i av dåden drabbade nationer har utan påtaglig framgång sökt komma till rätta med problematiken. Förutom att attentaten lyckats har också gärningsmännen oftast undkommit. Förklaringen till de ur initiativtagarens synpunkt sett lyckade resultatet (sic) torde stå att finna i huvudsakligast följande omständigheter: a) logistiskt stöd i brottslandet, b) noggrann planläggning, c) operationens snabbhet, d) den direktimporterade mördaren, e) möjligheten till snabb flyktväg ur landet, f) inga direkta medgärningsmän i mållandet. Nationella terroristorganisationer började relativt tidigt efter flygplanskapningar och kidnappningar, jämte objektsterrorismen också att angripa enskilda personer. Så gjorde t ex de italienska och irländska terroristerna i vilkas hemländer terrordåden är av strikt nationell karaktär. Först under 1980-talets första år fick detta tillvägagångssätt mer internationell spridning och det var då terrorister av turkisk härkomst som i större omfattning började tillämpa metodiken. Förklaringen till att det dröjde förhållandevis länge innan den internationella terrorismen anammade metodiken med angrepp mot oskyddade offer torde i första hand stå att finna i svårigheten att få det logistiska stödet i brottslandet. Skillnaden mellan internationell statsterrorism och annan internationell terrorism är ju nämligen den, att det logistiska stödet vid statsterrorism finns officiellt etablerat i mållandet, sedan åratal tillbaka, i form av den officiella representationen d v s ambassader, konsulat och annat i detta sammanhang därmed jämställt. Viktigast av de ovan nämnda punkterna vid terroristgruppernas val av metod är det logitiska (sic) stödet och den noggranna planläggningen av en operation. ”

Detta är säkerhetspolisens teoretiska modell. Steg nummer två i argumentationen blir att härleda ”terroristorganisationernas” uppgift ur denna modell:

 

” Logistiskt stöd kan ta sig uttryck i de mest skiftande former och sätt. Det är här de olika organisationernas sympatisörer eller medlemmar spelar en stor roll... Nedan lämnas några exempel på logistiskt stöd: förberedande propaganda, personer som tillverkar och tillhandahåller de handlingar terroristerna behöver under färd från basland till målland. personer som inhämtar och rapporterar objektets/offrets vanor i mållandet t ex bevakningsschema bostad, arbetsplats, rörelseschema, fotografier av objekt/offer mm, personer som lämnar stöd till attentatsmännen då dessa under färden till mållandet stannar i eller passerar genom främmande länder, personer som anskaffat färdbevisen i hemlandet, personer som anskaffat vapen antingen i mållandet eller utomlands och i sistnämnda fall transporterat dem till mållandet, personer som möter upp i mållandet och står för transporter, förhyrning av fordon m.m, personer som i mållandet ger attentatsmännen tillfälligt husrum, förser dem med mat, anskaffar kartor, tidtabeller, färdbevis för lokala kommunikationer, och annat dylikt. personer som i övrigt är behjälpliga med t.ex. propagandaspridning före   ̶  efter  ̶   och under tiden då gärningen pågår, övervakning av vad myndigheterna i mållandet företager sig med anledning av attacken, iscensättande av andra oroligheter för att splittra myndigheternas agerande m.m... En kedja av egna medlemmar/sympatisörer som svarar för det logistiska stödet i mållandet är att föredra framför en basorganisation utan verklig etnisk och ideologisk bakgrund. Särskilt har den turkiska terroristorganisationen Armenian Secret Army for the Liberation of Armenia (ASALA) poängterat vikten av den etniska tillhörigheten ”

Begreppet logistiskt stöd omfattar som synes allt från helt oskyldiga handlingar till kvalificerade brottsförberedelser. Den som hjälper någon att begå ett brott gör sig själv skyldig till en straffbar handling. Säpos omfattande teoribyggen om det logistiska stödet kan därför verka onödig. Det finns emellertid en avgörande skillnad mellan medverkan i brottsbalkens mening och logistiskt stöd. För att någon ska bli fälld för medverkan till ett brott krävs det belägg för att personen verkligen har hjälpt till och att han/hon gjort det i brottsligt uppsåt. Teorin om det logistiska stödet kan till och med användas mot den som blivit friad:

 

” Med skrämmande precision utnyttjar man med hjälp av juridisk sakkunskap mållandets lagar vid avvägning av hur långt sympatisörernas logistiska stöd kan utsträckas utan att hamna inom den straffbara ramen...
ANMÄRKNING	PKK har i Sverige tillgång till denna juridiska sakkunskap genom sin egen advokat Hüseyin YILDERIM. Det logistiska stöd som kunnat påvisas i utredningen av mordet på Enver ATA har, såsom nedan visas, icke varit av ringa omfattning men så väl anpassat till svensk lagstiftning, att det enligt prövning av länsåklagare i Uppsala ej är att anse som medhjälp till mord. ”
(PM 1984-11-12)

Inget åtal
 

Kvar i förvar

De häktade kurderna skall alltså försättas på fri fot och behandlas som oskyldiga. De är inte helt friade från misstankar men de har inte kunnat bindas till brottet. Det finns inget underlag för åtal och dom. Sådan är den normala juridiska gången. Så länge ingen domstol slagit fast din skuld ska du behandlas som oskyldig och domstolarna ska inte belastas med obefogade åtal. Detta är kärnan i det som kallas rättssäkerhet  ingen ska kunna straffas enbart på grundval av lösa misstankar, misstankarna måste bevisas först.

När åklagaren sagt sitt skriver P G Näss till regeringen:

 

” Rikspolisstyrelsen understryker vikten av att de förvarstagna tills ärendet slutligen handlagts kvarhålles i förvar med hänsyn till att de skäligen kan befaras bedriva brottslig verksamhet här. ” (Begäran om utvisning, 1984-11-13)

Efter flera månaders hårda förhör har säkerhetspolisen inte lyckats få fram några hållbara bevis, som skulle duga för att få de misstänka medhjälparna fällda vid en rättegång. Teorin om det logistiska stödet är därför utomordentligt bekväm för säkerhetspolisen. De behöver bara lägga fram misstankar om att någon har kontakter med en organisation som anses vara terroristisk. Om den misstänkte inte är svensk medborgare behövs inga egentliga bevis. Med hjälp av utlänningslagens undantagsparagrafer går det att vidta nog så kännbara åtgärder ändå.

Terrorister redan 1981

Mordet på Enver Ata brukar ses som till upptakten till terroristklassningen av PKK, men marken var redan förberedd när skotten föll i Uppsala 1984.

Ismet Celepli berättar i en intervju att Säpo började intressera sig för honom redan i början av 1980-talet:

 

”  ̶    Efter mordet på Olof Palme gjorde polisen först ingenting och sedan började de jaga oss. Men förföljelsen mot oss går mycket längre tillbaka. Den började redan före morden på de två kurderna i Stockholms medborgarhus och i Uppsala. - Redan 1983 började de bevaka mig. Då förstod jag att de lyssnade på min telefon och då började polisen förhöra mig... ” (Kurdernas Vänner 1/1988)

Säkerhetspolisen såg PKK som terrorister redan tre år innan regeringen satte sin terroriststäpel på organisationen. Säpos utredning visar att Abdullah Öcalans hustru blev förhörd av Säpo efter att hon sökt asyl i Sverige år 1981.

Säpo hävdar att PKK slussat in medlemmar i syfte att flytta sitt högkvarter till Sverige, vilket ser ut som en provinsiell och helyllesvensk tolkning av organisationens politiska avsikter.

Sverige har en generös syn när det gäller minoriteters kulturella och språkliga rättigheter och är ett bra land att bygga upp kulturella exilinstitutioner i. Däremot ligger Sverige mycket perifert till för den som vill ingripa militärpolitiskt i Mellanöstern. PKK har koncentrerat sitt exilarbete till Tyskland, där det finns mer än en halv miljon kurdiska gästarbetare och flyktingar att vända sig till. ³ 

 

” RIKSPOLISSTYRELSEN		Datum		Vårt refnr
Säkerhetsavdelningen		1984-10-15		SH 1509-84
				Ert refnr
Avsändare		HEMLIG
		enligt 5 kap 1 §
Mottagare		Sekretesslagen
Regeringen		1984-10-05
Arbetsmarknadsdepartementet		Rikspolisstyrelsen
Begäran om utvisning Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning har under senare år haft anledning att följa utvecklingen i bl a turkiska separatistgrupper. Främst har den mycket välkända internationella terroristorganisationen Armenian Secret Army for the Liberation of Armenia (ASALA) tilldragit sig uppmärksamhet. Därvid har framkommit att en med ASALA delvis samverkande kurdisk organisation Partiya Karkeren Kurdistan (PKK) sökt få fotfäste här i riket. PKK har grundats av turkiske medborgaren Abdullah ÖCALAN, född den 18 maj 1949. Under våren 1981 kom dennes hustru Kesire ÖCALAN, född den .... , till Sverige och sökte politisk asyl och i andra hand uppehållstillstånd här. Rikspolisstyrelsen anförde i yttrande 1981-05-21: 'Rikspolisstyrelsen anser emellertid helt allmänt, att man genom att bevilja uppehållstillstånd för personer med anknytning till utländska partier och rörelser, som kan befaras begagna sig av våldshandlingar, ansvarar för en väsentlig ökning av faran för att sådana handlingar kan överföras till Sverige. Ej heller kan bortses från andra eventuella återverkningar av att en person med ett dylikt förflutet erhåller uppehållstillstånd. I tidigare liknande sammanhang har erfarits, att sedan väl tillstånd meddelats en person söker sig make, släkt och politiska meningsfränder till Sverige med de politiska konsekvenser detta kan medföra.' Statens invandrarverk beviljade emellertid Kesire ÖCALAN uppehållstillstånd 1981-11-30. Därefter begärde Abdullah ÖCALAN tillstånd att på grund av bl.a. familjeåterföreningsskäl få inresa och bosätta sig här i riket. Styrelsen motsatte sig även denna framställning i yttrande till arbetsmarknadsdepartementet 1983-01-19. Skälet härtill var att därigenom ledningen för en organisation, som enligt styrelsens mening är att anse som en internationell terroristorganisation, skulle etableras i Sverige. Regeringen avslog slutligen under mars månad 1984 makarna ÖCALANs ansökan om uppehållstillstånd i Sverige... Rikspolisstyrelsen Holger Romander S-Å Hjälmroth ”

Behövde Apo nytt högkvarter?

Turerna omkring makarna Öcalans ansökningar, som bildar förspelet till PKK-affärerna kan naturligtvis tolkas på olika sätt. I boken Mordet på Olof Palme ger författaren Thomas Kanger ett flertal möjliga förklaringar:

 

” Abdullah Öcalan ansökte den 22 november 1982 om inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Det skedde vid den svenska ambassaden i Damaskus ... Han angav då två skäl till sin ansökan: Dels att förena sig med sin hustru..., dels att han riskerade att återsändas till Turkiet, med uppenbar risk för repressalier från den turkiska staten. Vid sådana ansökningar är den normala gången att ambassaden utreder sökandes uppgifter och att det svenska invandrarverket fattar beslut. I detta fall överlämnade invandrarverket beslutsrätten direkt till regeringen. Ambassadens utredning visade på att PKK-arna i Syrien de facto var hårt trängda vid den tidpunkten. Men för den svenska regeringen var ärendet känsligt. Säpo avrådde, granskningen av 'PKK-arna' i Sverige hade redan påbörjats. Samtidigt uppfyllde Abdullah Öcalan onekligen de formella villkor som krävdes för att få en fristad i Sverige. Beslutet förhalades i det längsta...I samband med en utlandsresa miste Kesire Öcalan sitt svenska resedokument och ansökte från en svensk ambassad i utlandet om förnyade tillstånd. De gavs inte och därmed kunde Abdullah Öcalans ansökan avslås den 19 januari 1984 med motiveringen att 'hustrun Kesire Öcalan har frivilligt återvänt till Syrien' ... regeringen slapp ta ställning till Säpos påstående om att Abdullah Öcalan var en terrorist... Säpo hävdar att makarna Öcalans ansökningar ... var ett led i att flytta PKK:s högkvarter till Sverige. Men det är enbart ett antagande, utan saklig grund. Säpo har inte heller kunnat förklara varför PKK skulle ha intresse av att etablera sin centralkommitté i Sverige, långt från striderna i turkiska Kurdistan. En annan fullt möjlig förklaring kan vara att makarna verkligen kände sig hotade i Syrien. Ännu en förklaring kan vara att svenska resedokument skulle underlätta för Abdullah Öcalan att resa friare i Europa och Mellanöstern. ” (Kanger, s. 142  ̶  144)

Under hösten 1984 producerar säkerhetspolisen flera dokument som visar att PKK hade för avsikt att flytta sitt högkvarter till Sverige. I promemorian Mordet på Enver ATA - en internationell terroristgärning, (1984-11-12), kan vi läsa vad som ligger bakom den kurdiska flyktinginvandringen.

 

” Det har tidigare framhållits att det åtgår lång tid för uppbyggnad av det logistiska stödet för en terroristorganisation och att en kedja av egna medlemmar/sympatisörer som svarar för detta stöd är att föredraga framför en basorganisation utan etnisk och ideologisk bakgrund. Dessa iakttagelser stämmer helt in på vad som framkommit om Kurdistans Arbetarparti, PKK, i Sverige. Det är dock inte bara hos PKK man kan skönja en organiserad invandring av organisationsmedlemmar till Sverige. Flera organisationer har inom sig organ vars uppgift är att underlätta invandringen och ta han om och hjälpa nyanlända medlemmar/sympatisörer. Flera organisationer har också i likhet med PKK kontakt med organisationer i hemlandet som står till tjänst med falska identitetshandlingar, flygbiljetter och pengar. Därmed inte sagt att all sådan organiserad invandring syftar till terrorism. Ingen organisation har dock som PKK försökt etablera sina ledare i Sverige vilket skedde under åren 1981-1983 då organisationen först lyckades placera Kesire ÖCALAN här och därefter sökte sig hennes make Abdullah ÖCALAN hit. ”

Näss bevisar en avsikt

Bevisen för att PKK skulle flytta sitt högkvarter till Sverige kan vaskas fram det dokument, där P G Näss lägger fram sina  ” sammanfattande synpunkter på de uppgifter IC lämnat under utredningen ”. Säkerhetspolisens hypoteser förädlas här så att de sedan kan användas som bevis för sin egen riktighet:

 

” Det framgår också av händelseutvecklingen, att Kesire ÖCALANS (Fatma SARTAC') ankomst till Sverige påtagligt ökade PKK-aktiviteterna. Givet är också att ankomsten av rörelsens grundare och ledare Abdullah ÖCALAN föranledde stor aktivitet. Ledaren måste givetvis ha en egen organisation och det förmenas att detta är den bidragande orsaken till att Kurdiska Demokratiska Riksförbundet (KDR) bilades i slutet av juni 1982.  ̶   Givetvis måste även Abdullah Öcalan ha ett eget språkrör i det förmodade nya bosättningslandet. Till den ändan startade CELEPLI tidningen 'BERXWEDAN',  ̶  som utkom med fyra nummer under sommaren 1983.  ̶   Det är också givet att CELEPLIS resa till Syrien 1983 hade direkt samband med förberedelserna för det slutliga etablerandet av Abdullah ÖCALAN och därmed PKK:s högkvarter i Sverige.   ̶   Värt att notera är också CELEPLIs uppgifter om resan i Västtyskland, där han besökte ett stort antal städer utom den, där enligt uppgifter PKK:s kongress hållits. Ett av huvudämnena vid den kongressen måste givetvis ha varit frågan om Abdullah Öcalans etablerande i Sverige. Det kan också konstateras att ett antal pålitliga och aktiva medlemmar/sympatisörer till PKK kommit till Sverige efter det Kesire ÖCALAN fått tillstånd att vistas här. Det är ingen tillfällighet att bland de som begärts utvisade samtliga utom AA och HK kommit till Sverige under omständigheter som visar på tydlig inslussning. Det framgår vidare att den i centralkommittén för Europa Sverige-ansvarige ALTUN uppenbarligen varit i Sverige under långa tidsperioder... ...ALTUNs vistelse i Sverige under 1983 och början av 1984 måste också ha samband med förberedelserna för Abdullah Öcalans ankomst, vilket inte minst framgår av ALTUNs uppvaktning på Arbetsmarknadsdepartementet i november 1983.  ̶   ALTUNs besök under våren och sommaren 1984   ̶   efter det regeringen i mars 1984 beslutat vägra makarna ÖCALAN att inresa och uppehålla sig i Sverige  ̶   måste däremot ställas i samband med den händelseutveckling som ledde fram till mordet på Enver ATA... ” (Förfs kursiveringar)

Dämpade slutsatser och en verklig bomb

Samma tema behandlas i en Säpopromemoria från september 1984. Där är slutsatserna mer återhållna, till förmån för ett dramatiskt påstående, som inte utvecklas mer i texten:

 

” Den 19 mars 1981 kom den tidigare nämnda PKK-ledaren Kesire ÖCALAN till Sverige och sökte politisk asyl. Tanken tycks ha varit att PKK genom att först sända hit henne senare också skulle kunna få hit hennes make Abdullah ÖCALAN, vilken ju som tidigare sagts är ledare för PKK. Avsikten kan ha varit att förlägga PKK:s högkvarter till Sverige. ... Kesire ÖCALAN bekräftade vid förhör hållna vid säkerhetsavdelningen, att PKK i Turkiet haft kontakter med ASALA men att dessa kontakter varit av lokal karaktär. Det första steget i planen lyckades. Hustrun fick tillstånd att stanna. Däremot vägrades Abdullah ÖCALAN att resa in i Sverige. Med anledning härav uppges hustrun ha lämnat Sverige. På grund av vägrad inresa hit uppges Abdullah ÖCALAN ha planer på repressalier mot Sverige och i första hand mot statsminister Palme. Sverige anses i PKK-kretsar gå i fascismens ledband och utgör därmed en fiende till organisationen... Beträffande ovannämnde ALTUN är känt att han tillsammans med en annan representant för PKK i Sverige den 26 november besökte arbetsmarknadsdepartementet. Syftet med besöket uppgavs vara att man vill rätta till den, enligt PKK:s uppfattning, felaktiga bild som myndigheterna i Sverige hade av organisationen. Vid besöket omtalade ALTUN bland annat att PKK med sovjetisk hjälp avsåg att starta en kurdisk radiostation och att man bildat den i bilaga 1 nämnda FRONTEN MOT FASCISM, FKBOC. ALTUN berättade under samtalet att PKK använder sig av våld inom Turkiet men förnekade samtidigt att det förekom utanför landet. ” (PM 1984 09 07)

Läsaren bör gärna ta om detta citat en gång till. Här sägs det att PKK tänker göra något drastiskt med Olof Palme, men detta verkar vara en detalj utan någon större betydelse. Någon egentlig beskrivning av hur hotet ser ut ges inte, man säger bara att partiledaren Öcalan ”uppges ” ha planer på repressalier mot Olof Palme. Det har sagts i efterhand att Säpo visste att PKK tänkte mörda statsministern men underlät att skydda honom; detta blev bland annat en av Ebbe Carlssons huvudpoänger.

Vem hotade?

”Palme hotad av terrorister ” blev en säljande rubrik när delar av Säpoutredningen blev offentlig i augusti 1985, men när Säpo skulle förklara för pressen hur hotet såg ut hade det bytt skepnad:

 

” När vi fattar beslut i en riktning som organisationen inte tycker om kommer det hot, säger Alf KARLSSON, sektionschef i Säpo. Hotet kan rikta sig mot vilken person som helst i regeringen, men Palme är ju den främste. Exakt hur hotet framförts är inte känt.  ̶   Det var inte organisationen PKK i sig som uttalade hotet, säger Alf KARLSSON. Hotet kom från enskilda medlemmar. ” (Expressen 6 augusti 1985)

Säpo hade betraktat PKK som terroristiskt sedan början av 1980-talet. I promemorian Partiya Karkeren Kurdistan - PKK - Kurdistans arbetarparti har Säpo samlat uppgifter som ska visa hur viktigt det är att bekämpa organisationen.

 

” Sabotageutbildning Den militära basutbildningen har tidigare skett hos andra organisationer i Libanon som t ex ASALA (Armenian Secret Army for Liberation of Armenia) och DFLP (Democratic Front for Liberation of Palestine). För närvarande utbildas emellertid PKK-medlemmar även av syrisk militär i Syrien, där för närvarande 40-50 PKK-medlemmar är under utbildning. Beträffande ASALA är denna organisation främst PKK behjälplig med grundläggande gerillautbildning som tar sikte på sabotageverksamhet. Denna utbildning sker för närvarande sannolikt i ASALA-läger i Iran, där ASALA sedan ett halvår haft sitt högkvarter. Syftet är att PKK så småningom ska kunna avhålla utbildningen i egen regi. PKK utförde i början av 1980-talet några attentat tillsammans med ASALA. Man insåg emellertid snart att ett samarbete i terroristsammanhang skulle medföra 'dålig PR' i Europa, varför PKK idag avbrutit denna del av samarbetet. PKK vill inte öppet framträda som terroristorganisation och dessutom har man inte längre samma behov av ASALAs stöd. PKK är idag så starkt att det själv kan genomföra attentat. Utanför Turkiet har PKK inte påtagit sig ansvaret för mer än ett fåtal terroristattacker. Förhållandet till konkurrerande kurdiska organisationer som kritiserar PKK är spänt. PKK uppges nyligen ha inrättat en speciell militär organisation för Europa. Dess uppgift sägs i första hand vara att döda dem som hoppar av från organisationen...Man är också beredd att attackera olika länders ambassader, om länderna är att anse som motståndare till PKK. Denna nya grupp är fristående från lokala PKK-organ och styrs direkt från centralkommittén i Damaskus. Dess existens är okänd för de flesta PKK-medlemmarna. ”

Om PKK inte begått några attentat i Europa så bevisar det alltså bara att partiet inte vill framträda öppet som terroristorganisation. Några attentat anser dock att SÄPO att PKK har begått. Det handlar dels om ett par riktiga sprängattentat, som PKK inte tagit på sig, men som enligt Säpo tillskrivs PKK, dels om militanta aktioner på en annan nivå än vad man brukar förknippa med begreppet terrorism.

I promemorian finns också en förteckning över PKK:s tidigare synder:

 

” Internationell terrorism utförd av PKK eller PKK- medlemmar Den 8 oktober 1980 ockuperade PKK-anhängare de turkiska generalkonsulaten i Essen och Västberlin. Medan ingen våldsanvändning förekom i Essen, skadades flera personer vid aktionen i Västberlin. De cirka 20 demonstranterna ropade där först anti-amerikanska slagord i talkörer och delade ut flygblad. Då den turkiske generalkonsuln uppmanade demonstranterna att lämna byggnaden gick de till angrepp mot honom och konsulatpersonalen med handverktyg. Generalkonsuln, tre av hans medarbetare och två PKK-medlemmar skadades lätt. Sex personer greps. Ockupanternas beväpning skall ha bestått av ett blyhandtag, en blykedja och ett i konsulatet tillgripet spadskaft. ”

Verbformen är inte ”Ockupanternas beväpning bestod av”  utan  ”skall ha bestått av”.

 

” Den 10 november 1980 exploderade en bomb på turkiska konsulatet i Strasbourg. Vid explosionen sprängdes portdörrarna och fönster splittrades medan några personskador ej uppstod. Enligt lokalpressen ringde en talesman för Hemliga Armeniska armén för Armeniens befrielse och det Turkisk-kurdiska arbetarpartiet till den franska nyhetsbyrån Beirut och påtog sig ansvaret för bombattentatet för dessa två gruppers räkning. Samma dag förövades attentat mot två schweiziska turistföretag i Rom vilka attentat har tillskrivits PKK. Såsom ovan anförts har PKK en stark organisation i Västtyskland. Man har där genomfört flera demonstrationer vilka ibland slutat med handgemäng med meningsmotståndare. För politiska syften har PKK genomfört ockupationer av olika lokaler. Den senaste i raden ägde rum den 23 januari 1984 då Freie Demokratische Parteis partilokaler i Hamburg ockuperades. ”

Ett rån i Holland

Ytterligare upplysningar om de två attentaten i Rom finns inte i promemorian. Däremot finns en lika korthuggen anteckning om ett rån i Holland:

 

” Under året närmast före militärkuppen mördade PKK flera hundra personer i Turkiet. Efter militärkuppen har som tidigare nämnts PKK tvingats omorganisera sig i utlandet och har då också flyttat våldet dit. Enligt uppgift sköts tre personer ihjäl i Holland i början av juni 1984 i samband med att misstänkta PKK-medlemmar rånade ett kasino. ”

I Mordet på Olof Palme kan vi läsa om vad som låg bakom denna uppgift:

 

” De politiska motsättningarna bland flyktingarna ledde till flera angivelser mot kända PKK-sympatisörer... Säpo har dock tagit sådana angivelser som sanning utan att förstå   ̶   eller velat första   ̶   den politiska bakgrunden till dem. Det är förstås naivt. Säpo har dessutom tolkat angivelserna till att gälla avsevärt värre saker än de ursprungligen var ... Hur sådana angivelser kan låta fick (..) en av de ledande PKK-sympatisörerna i Sverige, oavsiktligt höra när han arbetade som tolk vid länsarbetsnämnden i Stockholm. Han skickades på ett tolkningsuppdrag till Säpo i juni 1984 utan att vare sig Säpos utredare eller angivaren hade klart för sig vem han var. Angivaren berättade då att PKK hade rånat en bordell i Holland för att skaffa pengar till sin terroristiska verksamhet. När (..) återger denna historia för mig skrattar han och undrar hur det praktiskt gick till. Gick PKK-rånarna runt bland hororna och samlade in deras dagskassor? Men Säpomannen ställde inga kritiska frågor till angivaren om den spektakulära historien eller varifrån den ursprungligen kom. ” (Kanger, s 115-116)

Säpo friserar sedan vad de fått höra och förvandlar bordellen till ett kasino. Kanger har tagit reda på vilka rån som ägde rum vid den aktuella tidpunkten och summerar:

 

” De tre ihjälskjutna personerna, som Säpos utredare 'tar död på' i kasinot/bordellen, var i själva verket en restaurangägare från Turkiet som dödades av sina anställda i samband med ett annat rån i Holland. Gärningsmännen greps och dömdes i laga ordning, utan att den av Säpo påstådda anknytningen till PKK någonsin omnämndes i rättssalen. ” (s. 116  ̶  117)

En grupp som skapas av Säpo

De personer som pekas ut i Säpos utredning är en skara godtyckligt utvalda PKK-sympatisörer med mer eller mindre stark anknytning till rörelsen.

För några år sedan träffade jag en man som berättade att han hade mycket bra kontakter med PKK men att han aldrig haft några problem med polisen. Eftersom han hade fått sitt uppehållstillstånd genom familjeanknytning var han inte heller rädd för att åka till Turkiet, han erbjöd sig till och med att ställa upp som ciceron om jag tänkte åka till Kurdistan. När jag träffade honom nästa gång var han tyst och skärrad. Han hade ansökt om att bli svensk medborgare och fått avslag på grund av att han misstänktes tillhöra PKK. Jag har senare hört att det finns andra som fått samma svar, i svarta kuvert och med anmaning att inte yppa innehållet till någon. När jag läser Säpos utredningar ser jag att namnet på min tänkte ciceron finns med i handlingarna, men han fick ingen stämpel på sig 1984. Säpo bevakar alltså fler kurder än de tolv som man begärde utvisade 1984.

I flera fall är det däremot tveksamt om de utpekade överhuvud taget har haft med PKK att göra.

● En av de nio berättar i Thomas Kangers bok att han hade spetsat sin berättelse med att säga att han var med i PKK när han sökte asyl, som ett sätt att lättare få igenom sin ansökan. När han sedan blev utnämnd till PKK-are av polisen började han fatta sympati för organisationen. Hans advokat skriver till Europadomstolen:

● Det svarta fåret HI är svår att tänka sig som medlem i en sammansvuren terroristgrupp. Han är lågutbildad och tidigare utvisad på grund av brott. Åter straffad efter ett väpnat krogslagsmål. Säpo utmålar HI som en av de ledande PKK-arna. Man framhåller att han är firmatecknare inom Kurdiska Demokratiska Riksförbundet. Eftersom det finns en del föreningsprotokoll i Säpos bilagor kan man se att HI har varit kassör i en lokal förening. Det finns ingenting som visar om denna förening har haft någon ekonomi värd att tala om. Säpo anklagar HI för att ha varit med vid en videovisning som skulle vara en förberedelse till mordet i Uppsala. Senare, i Holmérs teoribygge, får HI en huvudroll som den som fixar vapen åt PKK i Sverige.

Man kan tolka HI:s roll på ett annat sätt, de påstådda PKK-föreningarna är vanliga öppna föreningar som inte står under någon hård kaderdisciplin.

● Ismet Celepli skiljer sig från flera av de övriga nio genom att han energiskt har försvarat PKK:s politik. Han är kanske inte den partiledare som Säpo vill göra honom till, men han är politiskt skolad och har haft en viktig ställning bland kurder i svensk exil, bland annat som ordförande i det dåvarande demokratiska riksförbundet. Han har kämpat för sin upprättelse och har framträtt som den naturlige talesmannen för de nio.

Kort sagt, de nio kurderna är inte grupp. De är en skara personer som fått en gemensam stämpel på sig.

*

Fotnoter

^[1]  En PKK-ledare vid namn Altun nämns också under namnet Kasim i Säpos dokument
 

^[2]  Logistik, som blev ett modeord på 80-talet, är ett finare sätt att säga att de rätta sakerna ska finnas på plats vid rätt tillfälle.
 

^[3]  Vid mitten av 80-talet fanns det cirka 10 000 kurder i Sverige.