"De Wer Were
Kurdo Were
Li Welatê xwe vegere!"

Her wekî ku dengbêjê dengîxwoş û dilkurd Aram Tîgran distirê, divê em rojekê li welatê xwe vegerin. Divê em misoger rojekê ax û bax û bistan, deşt û çiyayên rengezêrînên Kurdistanê hembêz bikin, ava wê ya şêrîn vexwin, hewa wê yê pak û delal bikişînin nav pişik û kezebê û vê carê qet û bîlleh jê ne veqetin. Her bibêjin:

'Ha welat, şîrîn welat!
Li ser bal û bejn e hemû
birc û kelat
Neyar girtiye hemû lê,
Divê em te bikin serdest û azad'

Li ser vê riyê yan bijîn yan bimirin. Ji lew re ji serxwebûn û serbestî û azadiyê bi rûmettir tiştek nîn e. Neyar çi rê ji me re nehiştine ji bilî dûrî, windabûn û bênasnamebûnê... Madem wisa ye, hingê em riya xwe dizanin: Riya serbestî û serbilindiyê..

— Fakta och hårresande grymheter mot det judiska folket

Det verkar overkligt men det är sant!

Israeliska araber dansar till kurdisk musik som spelas av Kurdistans judar i Israel. Alla är välmående och umgås glatt med varandra 

Israel är fantastiskt 

Israel är judarnas land sedan urminnestider. Den senaste israeliska staten som bildades 1948 är den tredje historiska judiska staten som har grundats på judisk mark.

Det judiska folkets olycka börjar med den så kallade abrahamitiska religionernas början — alltså den himmelska religionshistoriens början — när den monoteistiska JAHVE-tron (tron på en enda Gud) formades för cirka 3200 år sedan. Den nya tron stod i skarp kontrast till Egyptens och hela det forna Näraösterns månggudadyrkan (paganism). Och bärare, försvarare och spridare av denna idé var judarna själva — ett folk som genom sin tro utmanade samtidens alla makter.

Först kände Egyptens farao sig hotad av denna monoteistiska tro och utvisade judarna; de lämnade Egypten och vandrade mot Kanaans land — det område som senare blev känt som Judea. Detta markerar historiens första stora folkfördrivning på religiös grund. Den egyptiska maktens vrede mot Mose och hans folk är kanske den tidigaste symbolen för maktens hat mot det andliga motståndet.

Sedan kom slavdrivande assyrierna, ett imperium känt för sin grymhet och för sina tvångsförflyttningar av hela folk. År 722 f.Kr. invaderade kung Shalmaneser V och senare Sargon II det norra kungariket Israel och förde bort tiotusentals judar till områden i dagens Kurdistan och — bland annat till Zagrosbergen. Det var den första dokumenterade massdeportationen i Mellanösterns historia. De så kallade “tio förlorade stammarna” försvann i denna exil, och vissa historiker menar att spår av dem ännu lever kvar i områden som Kurdistan och Taberistan [Tabriz].

Romarriket tog över scenen flera århundraden senare. Efter att Jerusalem förstördes år 70 e.Kr. av kejsar Titus och det andra templet brändes, spreds judarna över hela Medelhavsvärlden. Ett nytt uppror — det så kallade Bar Kokhba-upproret (132–136 e.Kr.) — krossades brutalt av kejsar Hadrianus, som därefter förbjöd judar att vistas i Jerusalem och bytte namn på området till Syria Palaestina. Syftet var att radera det judiska arvet. Lejonen i Colosseum matades med judar som offentligt straff, och förföljelserna mot dem blev ett skådespel för imperiets folkmassor. I Europa förföljdes judarna, särskilt under kejsar Titus Flavius (regerade år 79–81 e.Kr.) och hans far kejsar Vespasianus, som hade inlett erövringen av Jerusalem år 70 e.Kr. under det judiska upproret. Hundratusentals judar dödades eller togs som slavar, och många fördes till Rom där de användes som underhållning i Colosseum, där hungriga lejon släpptes lös mot dem inför jublande folkmassor. Romarna, som hade erövrat hela Näraöstern (det som i dag kallas Mellanöstern), landsförvisade stora delar av det judiska folket och placerade nya befolkningsgrupper, bland annat slavar och bosättare från olika provinser, i Judea. Efter den judiska revolten under kejsar Hadrianus år 132–135 e.Kr., då Bar Kokhba-ledda judiska styrkor besegrades, beslutade Hadrianus att helt utplåna det judiska namnet Judea. Han döpte om området till “Syria Palaestina”, i avsikt att radera judarnas historiska band till landet och förödmjuka dem genom att uppkalla provinsen efter filistéerna Philistines.

När kristendomen tog makten över Rom, förvandlades antisemitismen till religiös doktrin. Den högsta kristna prästen, påven Gregorius, skrev år 600 en deklaration för de kristna kyrkorna där han uppmanade till att judarna skulle omvändas till kristendomen. Judarna fick inte sprida sin egen religion och fick heller inte inneha några statliga ämbeten. Kyrkans ledare beskrev judarna som “Kristusmördare”, och Påvar från medeltiden till renässansen utfärdade dekreter som förbjöd judar att äga mark, inneha ämbeten eller ens leva bland kristna. Påven Innocentius III:s beslut på 1200-talet att judar skulle bära särskilda kläder eller märken markerade början på den religiösa apartheid som senare kulminerade i medeltidens getton.

I Spanien blev situationen katastrofal. År 1492 utfärdades det ökända Alhambra-dekretet av kung Ferdinand och drottning Isabella — samma år som Columbus seglade västerut. Judar tvingades konvertera eller lämna landet. De som vägrade döptes som “otrogna” och förföljdes av inkvisitionen. Tiotusentals brändes levande, och hela släkter raderades ut. De som flydde fann tillflykt i Nordafrika, Italien, Nederländerna — och inte minst i det Osmanska riket, där Sultan Bayezid II tog emot dem med orden: “Hur kan Spanien vara så dumt att fördriva ett folk som berikar mitt rike?” Men även i det osmanska riket var judarna inte jämlika. De betraktades som “dhimmi” — skyddade men underordnade icke-muslimer som betalade särskild skatt (jizya) och saknade fulla medborgerliga rättigheter. De kunde visserligen blomstra kulturellt och ekonomiskt, men alltid under skuggan av maktens välvilja.

Under 1800- och 1900-talen växte en ny sorts antisemitism fram i Europa — rasbiologisk, pseudo-vetenskaplig och industrialiserad. Pogromerna i Tsarryssland mellan 1881 och 1906 tvingade hundratusentals judar att fly till USA, Palestina och Västeuropa. Men flykten gav ingen trygghet. Det slutliga och mest demoniska kapitlet i denna tusenåriga förföljelse blev Förintelsen: sex miljoner judar mördades systematiskt av nazisterna mellan 1941 och 1945. Det var inte längre hatet mot “de otrogna” — utan ett kallt, byråkratiskt folkmord i vetenskapens och statens namn.

Efter andra världskriget vaknade världen med skuld, men få länder ville faktiskt ta emot överlevande judar. Det var i detta vakuum som staten Israel återuppstod 1948 — ett löfte om aldrig mer exil, aldrig mer fördrivning. Den nya staten blev en fristad för ett folk som i 3000 år hade vandrat, deporterats, förvisats och slaktats — men aldrig gett upp sin tro, sin identitet, eller sin kärlek till sitt land.

Ändå fortsatte motståndet. Arabiska länder vägrade erkänna Israels existens och drev sina egna judiska medborgare på flykt. Mellan 1948 och 1975 tvingades över 800 000 judar lämna arabvärlden — från Bagdad, Kairo, Damaskus och Tripoli. Många fann ett nytt hem i Israel, där de bidrog till att bygga landets ekonomi, kultur och armé.

Sedan blev de imperialistiska engelsmännen det judiska folkets värsta fiender och samarbetade med Mellanösterns araber för att kunna stjäla oljan därifrån. De kurdiska ledarna vägrade samarbeta med dem – likaså judarna. Då skapade de imperialistiska krafterna i England konstgjorda arabiska nationer som Palestina, Syrien, Irak och Turkiet. Dessa kolonialskapade nya stater var dessutom islamistiska, medvetet formade för att plantera oroshärdar i området och därigenom lättare kunna plundra olja och andra rikedomar. Engelsmännen tillämpade den berömda och cyniska taktiken ”splittra och härska” – ett uttryck som ursprungligen tillskrivs den kinesiske krigsstrategen Sun Zi (Sun Tzu). Resultatet blev det vi ser i dag: en fullständig islamisering av Mellanöstern och ett politiskt kaos – precis som de imperialistiska makterna England, Frankrike och Tyskland önskade.

I dag står Israel som en unik stat i Mellanöstern — den enda verkliga demokratin i regionen, med religionsfrihet, fria val och ett öppet samhälle där både judar, araber, kristna, druser och kurder kan leva tillsammans. Det är en nation som fötts ur lidande men bär sin historia med stolthet. Och fortfarande dansar israeliska araber till kurdisk musik spelad av Kurdistans judar — en symbol för samexistens, trots att världen ännu inte lärt sig vad verklig tolerans betyder.

Historien om det judiska folket är inte bara en berättelse om lidande — det är en berättelse om mänsklighetens samvete. Genom årtusenden av förföljelse, exil, fördrivning och hat har judarna aldrig låtit sig utplånas. De har byggt nytt varje gång världen raserat deras hem. De har svarat på hat med kunskap, på mörker med ljus, på död med skapande. 

Varje sten i Jerusalem bär spår av denna kamp: tårar, blod, böner och hopp. Där andra folk skulle ha brutits ner, reste sig judarna gång på gång — inte med svärd, utan med minnet som sitt vapen. Minnet blev deras land innan landet återfanns. Torah, språket, sabbaten, och tron på en rättvis Gud — allt detta blev deras osynliga stat i exilen.

När världen förlorade sin moral under Förintelsen, stod det judiska folket kvar som mänsklighetens spegel. Deras öde avslöjade både civilisationens högmod och dess grymhet. För varje gång mänskligheten föll i barbariet, stod judarnas historia där som en stilla men oförlåtande påminnelse: hatet mot det annorlunda är hatet mot det mänskliga.

Israel blev därför mer än en stat — det blev en existentiell upprättelse. En återkomst till historien, där offret vägrar att förbli offer. Där exilen upphör och identiteten blir territoriell igen. Och trots ständiga hot, krig och politiska stormar bär Israel fortfarande en inre styrka som vilar på samma uråldriga löfte: Am Yisrael Chai — “det judiska folket lever.” 

Men denna historia är också en spegel för alla folk som kämpar för sin frihet och värdighet — inte minst för kurderna. För liksom judarna har kurderna förföljts, splittrats, deporterats och förnekats, men aldrig upphört att existera. I den meningen är Israels historia också en varning och en inspiration: ett folk kan vara statslöst, men aldrig historieslöst.

Om världen verkligen vill förstå fred, måste den förstå vad det innebär att leva i ständig förlust utan att förlora sig själv. Det judiska folket har lärt oss att överlevnad inte är en biologisk process, utan en moralisk handling. Att leva vidare är att vägra bli vad förtryckaren vill att man ska bli — en tystnad i historiens marginal.

Så länge minnet finns, lever friheten. Och så länge det judiska folket dansar, tänker och ber i sitt land — finns hoppet kvar för hela mänskligheten. 

“Ett folk som minns sin förnedring kan aldrig förslavas igen. Minnet är frihetens första sten.”

Goran Candan