av Goran Candan
Den blomstrande kurdiska litteraturen var en gång i tiden en ren inspirationskälla för kurder i Kurdistans alla hörn och delar. 1600-talspoeten Ahmede Khani klädde sagan om det olycksaliga kärleksparet Mem och Zin som har berättats i folkmun sedan 1300-talet i höglitterär form och murade därmed den grund varpå all kurdisk litteraturhistoria vilar. Ahmede Khani som var från norra Kurdistan, var inte den förste kurdiska författaren av betydelse, fast han säkert är den mest kända och älskade - tack vare det kurdiska nationaleposet Mem och Zin. I Ahmede Khanis hemort i norra Kurdistan blev däremot det kurdiska språket, litteraturen och kulturen kriminaliserat och förföljd under hela 1900-talet.
Den förste viktige kurdiske
poeten vars sufiskt inspirerade Diwan har bevarats var Mela-y Djiziri (1407-81). Han blev känd genom sin Gulzar (Rosenträdgården)
ett kurdiskt-persiskt-arabiskt lexikon på vers, också
från norra Kurdistan. Den förste kurdiska prosaförfattaren
Mehmude Beyazidi (1867-1799) som levde i norra
Kurdistan har författat en antropologisk studie om kurderna och deras
seder och bruk. Kurdernas mest betydelsefulla historieverk Sharafnama författades av den kurdiska lärde adelsmannen Sharafkhane
Bitlisi på 1500-talet i norra Kurdistan. Betydande delen
av de kurdiska storpoeter vars oförglömliga verk utgör
den klassiska kurdiska litteraturens poesiskola levde och verkade i norra
Kurdistan, där det idag är förbjudet att ge ut
något litterärt kurdiskt verk, för att inte tala om att tala och skriva på kurdiska.
Vi har för en tid sedan fått veta att en svensk kommitté
har bildats för att försvara förföljda kurdiska författare
med anledning av de turkiska myndigheternas upptrappade angrepp på
dem och för att försvara deras yttrandefrihet och rätt
att skapa litteratur på sitt eget språk.
Fenomenet är inte alls obegripligt då det är överensstämmande
med Turkiets politiska tradition gentemot kurderna sedan många decennier. Om
man påstår att det sedan republiken Turkiet bildades i början
av 20-talet inte har utgivits några kurdiska böcker i norra
Kurdistan, då är påståendet faktiskt nästan
sant. Den kurdiska litteraturen har sedan bildandet av den turkiska republiken
1923 förbjudits och kriminaliserats. Under så lång tid
som 70 år, har knappt ett 20-tal böcker lyckats komma ut. Antalet
utgivna kurdiska böcker i Turkiet mellan år 1925-1980 når
inte ens 20.
Efter den turkiska militärkuppen 1980 gavs inga böcker ut alls under hela 80-talet.
Med anledning av den kurdiska frihetskampens intensifiering på 90-talet,
med stora vedermödor, med obeskrivligt stora personliga uppoffringar,
efter omfattande mänskliga förluster, kom det ut några
kurdiska publikationer och böcker. Bortförda, fängslade,
torterade och dödade journalister, författare och kulturarbetare,
hörde till kurdernas vardag vid den tiden. Mellan år 1990-1998
lyckades kurderna publicera drygt 100 kurdiska böcker i Turkiet för
att få en lång lista över vad man kan kalla för
litteraturmartyrer. Men efter år 1999 då man lyckades passifisera
det kurdiska arbetarpartiet PKK genom att kidnappa och föra dess
ledare till fångenskap, tycks den turkiska nationalstaten återigen
skärpt kontrollen över de fåtaliga kurdiska litterära
och kulturella aktiviteter som fanns inom landets gränser.
Turkiet som idag vill bli EU-medlem har lagar och förordningar likt
följande: 'administrativa och rättsliga åtgärder
vidtas mot dem som tar initiativ till att sprida kurdiskan och försöker
göra det till läs- och skriftspråk genom att skapa forskningsinrättningar
och starta kurdiska läs- och skrivkurser' vilket ger en tydlig illustration
åyttrandefrihet.
Trots det moderna och EU-villiga Turkiet finns det lagar gentemot den
mest grundläggande mänskliga rättigheten; yttrandefriheten.
Turkiet har trots dessa lagar, inte lyckats få ett slut på
den kurdiska litteraturens utveckling genom åren. I före detta Sovjet republiken
i Armenien, i Iran och till och med i Saddam Husseins arabnationalistiska Baath-kontrollerade
södra Kurdistan under 70 och 80-talen utgavs kurdiska publikationer.
Och inte minst under hela 1980-talet var Sverige så gott som världsledande
i kurdisk litteratur. Ett 30-tal kurdiska bokförlag uppstod under
denna tid i Sverige och tusentals böcker och publikationer började
komma ut. Kurdiska författare fick utmärkelser under dessa åren
och t ex 1989 fick den berömda kurdiska poeten Sherko Bekas Tucholsky-priset
ur dåvarande Statsminister Ingvar Karlssons händer.
Den unga generationens kurdiska intellektuella, bokförläggare,
journalister, romanförfattare, poeter och essäister med sina
hittills publicerade hundratals romaner, diktsamlingar och essäer,
har gett ett bra svar till Turkiets assimileringspolitik. Därmed
är de också nuförtiden det största målet mot
den alltmer hårdnande turkiska politiska attityden gentemot den
kurdiska litteraturens kamp för överlevnad i norra delen av Kurdistan som är under turkisk ockupation. Den nya generationens
romanförfattares, poeters och essäisters plats i kampen för
de mänskliga fri- och rättigheter är obestridlig. Djärvheten
och beslutsamheten att bryta den tystnad som rådde i norra Kurdistan
pga turkiska förbud och förtryck, är värt beröm
och solidaritet. De numera hundratals romaner, diktsamlingar och essäer,
som kommit ut handlar ofta om den kurdiska historien, om den kurdiska
litteraturens utveckling och den kurdiska människans kamp mot utsattheten
och assimileringen av kurdiska språket och litteraturen på
de senaste 70 åren av turkiskt förnekande förbud och och förtryck.
Dessa nya generationens författare skriver om de utsatta folken som
lever mellan floderna Eufrat och Tigris; kurdernas, judarnas, armeniernas och syrianernas, grekernas
sorgliga situation. Dessa urbefolkningar som genom århundraden tryckts
ner och tystats. Deras land har ockuperats och rikedomarna har plundrats,
deras mänskliga rättigheter har brutalt strypts och ignorerats,
deras kultur och litteratur förvanskats, till och med deras språk
förbjudits. Dessa verk är rop av dessa glömda urbefolkningarna
ifrån mänsklighetens vagga, ifrån Mesopotamien. Mänskligheten
kan ses som två ansikten av en medaljong. I sina verk påminner
författarna oss därmed om det andra ansiktet av medaljongen,
det fula ansiktet, nämligen förbud, förtryck och tortyr.
När dessa författare belönas för sina värdefulla
kulturella insatser i de olika europeiska ländernas kulturliv på
senare år, får detta de turkiska rasisterna att se rött.
Och när dessa författare och forskare får flera olika
litterära pris och utmärkelser ordnade i de berömda europeiska
författares namn eller stiftelser, går de turkiska schauvenister
och rasideologer till angrepp genom att till och med oförskämd
smutskasta dessa kultur personligheter och instutioner.
Ahmede Khani, 1600-talspoeten klädde sagan om kärleksparet Mem och Zin som har berättats i folkmun sedan 1300-talet i höglitterär form
och murade därmed den grund varpå all kurdisk litteraturhistoria vilar.
Kurderna har genom en stark berättartradition kunnat behålla
sin litteratur och kultur levande. Deras "dengbêj" (balladsångare)
har varit mycket betydelsefulla för att hålla berättartraditionen
vid liv. Dessa populära berättare brukade "förlägga"
sina muntliga alster på vers.
Kampen att bevara det kurdiska språket har stärkts sedan den
nybildade turkiska staten förbjöd kurdiskan år 1923. Kurdiska
storprinsen Bedirkhans berömda två söner; bröderna Kamuran och Djeladet Bedirkhans avantgardistiska strävanden i riktningen
att förena, stärka och bevara det kurdiska språket startades
redan under 1930-talet. Dessa bröder verkade dock i exil och deras
värdefulla historiska insatser som att ge ut kurdiska publikationer
under årtionden i Europa och Mellanöstern, kunde olyckligtvis
inte nå de kurdiska massorna pga det ofta dödstraffbelagda
turkiska förbudet att använda kurdiskan i tal och skrift. Detta
har naturligtvis lämnat ett djupt spår efter sig bland de kurder som lever under turkisk ockupation som fått försena arbeten med att skapa ett standardiserat
och förenat kurdiskt skriftspråk. Flertalet av kurder har aldrig
fått någon skolundervisning på sitt eget språk.
En följd av detta uppkom ett ofta stympat språk. En med någorlunda
kunskaper i tal och skriftregler kan mycket lätt konstatera grava
brister hos en del turkisktalande kurdiska intellektuella, så kallade "turkofoner",
turk-kurdiska bokförläggare och tidskriftutgivare som idag är
en av kurdiska litteraturens globala problem. Man författar eller
översätter och till och med ger ut kurdiska barnböcker
(!), tidskrifter som har grava språkliga felaktigheter.
Detta är inte en lätt fråga. Hur djupt intellektuell och
begåvad den turkiskskolade kurdiska författaren än är,
kan hon/han inte undvika att bemöta dessa språkliga problem,
utan en grundlig utbildning i kurdiskan. Problemet med de djupa rötterna
i en lång assimileringsprocedur, i en stor social-politisk, kulturell
- historisk fråga, tycks bestå tills en ny generation av kurdiska
intellektuella med en genuin kurdisk utbildning kommer att ta över. Det är en tillfällig trend eftersom en stor språklig, litterär och kulturell förnyelse bland kurderna har redan tagit fart.
Trots alla dessa svårigheter har det ändå blivit en förnyelse
i och kring det kurdiska språket på de senaste få åren. Det vore orättvist att påstå
motsatsen. Denna förnyelse märks tydligare i litteratur, där
läsaren möter en rik och vacker kurdiska som berör djupt.
Trots allt finns det kurdiska författare som kan skriva kurdiska
och få alla kurdiska samhällskategorier, hela det kurdiska
folket att känna igen sig i de färgrika texterna.
01-01-2002
Foundation For Kurdish Library & Museum