Musikalen
Shamaran
- Ormarnas drottning
(Manus)

Musik: Stycket 1: "Dance of the Young Kurds" from Gayne Ballet, 1948 USA
av Aram Khachaturian

Musik: Stycket 2: Tchaikovsky Svansjön 1:2
Musik: Stycket 3: Mozart 2:3

 

Home  |  Destpêk  |  Ana Sayfa

 

 

Musikalen
Shamaran
- Ormarnas drottning
(Manus)

Musik: Stycket 1: "Dance of the Young Kurds" from Gayne Ballet, 1948 USA
av Aram Khachaturian

Musik: Stycket 2: Tchaikovsky Svansjön 1:2
Musik: Stycket 3: Mozart 2:3

 

 

 



— Digital art by Badd Dabb

 

 

 

 

[Uvertyr]

Det var en gång en ung man som hette Tahmasp. Han bodde i en av städerna i Eufrat område som ligger mellan Kaukasus bergen och Kilikia i norra Kurdistan som av vikingarna kallades för Arran. Pappan hade varit en vetenskapsman och sångare, men nu var han död. Tillsammans med sin mor hade Tahmasp några får och getter som gav dem mjölk, kött och ull. Tahmasp och hans mor hjälptes åt med att valla sina djur bland bergen och samla ved och sälja den på marknaden för att köpa mat och livsförnödenheter med.

En dag sa Tahmasps gamla mor:
– Min son, jag börjar bli gammal och sjuk i benen. Jag orkar inte längre följa med dig.

Då fick Tahmasp ensam gå upp i bergen och ta hand om sina djur och samla ved.

Den här dagen hade det just blivit vår och Tahmasp njöt av att blommorna var på väg att slå ut och att träden var på väg att bli gröna. Djuren bräkte och betade stilla. Solen gassade, och fram emot middagstid satte sig Tahmasp i gräset under ett träd för att vila. Han tog fram sin ränsel där han hade litet bröd och fårost, och ett lerkärl vatten och en lermugg att dricka ur. Han hade haft med sig samma matsäck många gånger, men han njöt alltid lika mycket av det friska vattnet, det färska brödet och den syrliga osten. När han hade ätit lade han ränseln bakom nacken tittade han ut över den lilla fårflocken. Djuren stod stilla och betade. Tahmasp kände sig litet dåsig och föll halvt i sömn.

När han låg och kisade ut över slänten där han låg, föll hans blick på ett bi som surrade en bit bort. Plötsligt försvann biet ner i marken genom ett hål. Något sådant hade Tahmasp aldrig sett förut. Nu vaknade han till. Han tog sin stav, som han alltid hade med sig när han vallade fåren, och började peta i hålet där biet försvunnit.

Hålet vidgade sig till en liten gång, som var ungefär så stor som ett kaninhål. När han fortsatte bearbeta gången med staven vidgade sig hålet ännu mer. Det var fullt av bin som surrade därinne. Gången gick snett ner i kullen, och nu vidgade den sig så att Tahmasp själv kunde krypa in. Gången hade nu blivit mycket brant och blivit mer som väggarna i en brunn. När han gick lite mer då såg han ett håll i marken, en brunn full med en gul och trögflytande massa som såg ut ungefär som kåda. Han tog litet av det på pekfingret och smakade. Det var honung. Nedanför Tahmasp låg det en stor platt sten. Den täckte inte hålet helt och hållet. Genom en springa mellan stenen och gångens vägg kunde han se att det där nedanför var en stor brunn av honung. Han försökte gräva runt stenen och rubba den, men det gick inte. Han skulle behöva hjälp för att komma vidare.

Han tog med sig litet honung i muggen som han brukade dricka ur, och tog sig upp ur hålet igen. Han hade grävt hela eftermiddagen och nu hade det börjat skymma, och han samlade ihop fåren och begav sig ner till byn igen.  När han kom hem hade hans mamma ställt fram kvällsmaten, som också var vatten, bröd och ost. Tahmasp tog fram muggen med honung som han tagit med sig ner från berget och sa:

- Jag har hittat honung i ett hål uppe på berget. Smaka!

Och mamman tog en sked och smakade.

- Det var den godaste honung jag ätit! sa hon.

- Sådan honung trodde jag inte fanns längre, sa mamman.

- Det finns en hel brunn med honung däruppe. Men det ligger en stor sten i vägen, så i morgon ska jag be min bästa vän om hjälp att vältra bort stenen, så vi kan komma åt den. Sen kan vi sälja den på torget och tjäna mycket pengar.
Mamman tog en sked till av honungen. Hon nästan grät av glädje och sa:

- Det smakar som flytande guld! Nu får jag råd att köpa medicin så jag blir bra i mina ben.

Tahmasp utbrast:

- Hurra, nu kan jag få äta något annat än bara ost och bröd!

[Sången om honungen]

Det är gott med honung
smaskar man den glupsk

från bönder till konung
äter man biets anletes svett
utan att tänka en stund
å människa, människa
har du inte en bättre föda

än stackare biets kaka
människor har ej utvecklats än
tillräckligt i den mänskliga vägen
alla äter honung alla vill ha honung
den är dyrbar och eftertraktad
nu när jag har massor med hinkar
kommer jag att sälja den
och bli rik på kuppen
det är huvudsaken
jag överlever och räddar mig
från hunger och nöden
vi människor är tacksamma
och nöjda och glada följsamma
så länge vi är mätt i magen
tänker vi i nuet bara

inte mycket om morgondagen
tänk att vi äter bins alla kakor
vad ska de leva av och fortleva
kan man tänka sig en värld

utan bi
tänk människan
tänk tänk tänk
tänk till tusen

å honung honung honung
kan man hitta godare än dig

Nästa dag tog Tahmasp alla hinkar och krus som fanns i hans hem och gick sedan till sin bästa vän, som också var fåraherde och lika fattig som han själv. När han var säker på att ingen annan än vännen lyssnade, sa han:

- Jag har hittat något otroligt uppe i bergen. Om du följer med upp dit och hjälper mig kommer vi tillsammans att kunna tjäna en massa pengar.'

- Jamen vad är det för något du har hittat? sa vännen.

- Vad ska du med alla hinkarna till? var nästa fråga.

- Det berättar jag sedan, viskade Tahmasp. Jag kan inte berätta det nu. Ta nu ni också med dig alla hinkar och krus du har så berättar jag mer sedan. Det måste stanna mellan oss. Jag litar på dig eftersom vi varit vänner sedan vi var små.

De gick upp i bergen, och kröp ner i hålet. Tahmasp pekade på den stora platta stenen och sa:

- Under den här stenen finns det honung. Om vi hjälps åt med att välta undan stenen, och hämta upp honungen kan vi sedan sälja den på torget och delar förtjänsten på två. Tycker ni det verkar rättvist?

- Javisst, det låter bra, svarade hans vän.

Tillsammans bände de undan stenen och satte igång med att ösa upp honung. Det tycktes mycket riktigt vara en verklig honungskälla, något som annars bara finns i sagorna. Hålet var som en liten sal.

Tahmasp vän sa:

- Om du står därnere i brunnen och hivar upp honungen till mig kommer det att gå mycket fortare.

- Det låter bra, svarade Tahmasp och han stod på botten av brunnen och öste upp honungen till sin kamrat. Han jobbade så svetten lackade. När det blev dags att äta, skickade vännen ner Tahmasps ränsel till honom och sa:

- Här kommer din mat, så kan du fortsätta jobba medan du äter. Jag tog litet av din matsäck, hoppas det inte gör något. 

Och Tahmasp, han åt en tugga då av det som kamraten lämnat kvar i ränseln, och då och fortsatte ösa upp honung som han ställde uppe på kanten av brunnen. Och medan Tahmasp jobbade, satte sig vännen ner i gräset satte sig ner i gräset och njöt av Tahmasp vatten, bröd och ost.

Tahmasp fortsatte ösa. Och dagen gick och det blev kväll.

- Vi fortsätter väl imorgon? sa hans kamrat till Tahmasp.

- Javisst, sa Tahmasp. Och så la han sig att sova nere i hålet, medan de båda kamraterna sov däruppe i gräset under ett träd.

Och på det viset fortsatte de. Dag efter dag öste Tahmasp upp honung till sin vän. Efter tre dagar var källan tom. All honung låg uppe i hinkarna och ämbaren som de tagit med sig.

- Ja, då var det klart, sa Tahmasp, som blivit mycket trött. Nu kan du skicka ner ett rep och hala upp mig.

Men det hände ingenting. Istället såg han hur det plötsligt blev alldeles mörkt.

Tahmasp förstod att de hans vän vältrat tillbaka stenen över hålet igen.

- Vänta, sluta skämta, det är inte roligt, släpp ut mig! ropade han. Jag är helt slut och behöver komma hem!

Men hans vän svarade inte, och Tahmasp hörde långt borta ljuden av hur hans vän samlade ihop hinkarna och krusen och gav sig iväg.

- Tack ska du ha! ropade han. Och han skrattade högt och skratten försvann allt längre bort, och till slut hörde han honom inte mer.

Han tänkte på ordspråket som säger om du ska hala dig ner i en brunn låt då en verklig god vän hålla i linan.

[Trio: Vännernas sång om hur de lurade Tahmasp i kombination med Tahmasps sång nere i grottan.]

Å min vän Bedi
Så mycket trodde jag på dig

Men du var inte mycket att lita på
när du lämnade mig i brunnen och gick
....

[Instrumentalmusik Aram Khacaturians: Dance of Young Kurds ]

När hans vän kom ner med honungen till staden träffade han Tahmasps mamma, som hela veckan hade varit ute och letat efter sin son. Av oron över att Tahmasp försvunnit hade hon blivit ännu sjukare, och orkade knappt stå på benen.

- Där är du ju! ropade hon. Men var är min Tahmasp?

Tahmasp vän tittade på mamman och såg förvånad ut.

- Han försvann från mig för tre dagar sedan. Jag trodde han gått hem.

- Men du har ju all honungen med er och Tahmasp berättade ju för mig att han hittat den!

- Det där har du nog missförstått lite grann. Det var nämligen jag som hittade honungen, och nu ska jag sälja den på torget, så jag har faktiskt lite bråttom, om du ursäktar. Och så lämnade Tahmasps vän mamman, som nu var så trött att hon fick sätta sig ner vid sidan av vägen.  En bekant till henne hittade henne där på kvällen och ledde henne hem.

Nere i brunnen där Tahmasp satt var det alldeles mörkt. Timmarna gick. Det enda han hade att äta var litet rester av honung som blivit över. Då och då slumrade han till, eftersom han var så trött av allt grävande. Timmarna blev till dygn. Han visste till slut inte hur länge han suttit i gropen. Han tänkte på sin mor som antagligen var orolig och letade efter honom. Under en av de stunder han sov, vaknade han av att en liten strimma ljus föll in i gropen. Precis där ljusstrålen kom in såg han en skorpion, men när Tahmasp rörde sig försvann den in i sitt bo.

Då kom han att tänka på något han hört av sin pappa, som hade dött redan när Tahmasp var liten. Han mindes att pappan hade berättat för honom att skorpionerna har sitt bo nära markytan. Och Tahmasp förstod då att det kanske inte var så långt ut i det fria, och han började gräva med sina bara händer. Hålet blev snabbt större och större, och han stack in huvudet genom hålet för att se bättre.

Men då rasade plötsligt marken under honom, och han rullade genom becksvart mörker nerför en väldig klippbrant, och i fallet slog han i huvudet i ett stenblock och tappade medvetandet.

[Instrumentalmusik]

När han vaknade till såg han att han hamnat i en stor trädgård med höga träd och prunkande rabatter. Det doftade av honung och otaliga sorters blommor. En fontän omgiven av böljande gräsmattor porlade framför ett vitt palats med glimmande torn. Han hade kommit till en annan värld.

Vad var nu detta? Hade han dött och hamnat i paradiset? I sin förvirring hade han just hunnit tänka detta när han såg två väldiga, svarta ormar närma sig. Med sina kalla ögon stirrade de på Tahmasp, som nu blev lamslagen av skräck. Och de båda ormarna slingrade sig nu kring hans armar och släpade bort honom på en av grusgångarna mot det vita palatset. Ormarna drog in honom genom en sidoport, och genom en lång gång upplyst av facklor, och strax stod han mellan ormarna inne i en sal, stor som en kyrka, med ädelstenar som glittrade i de brinnande lamporna och med skimrande guld på väggarna. Det gick runt i huvudet på honom. Om han inte var död, var då detta en dröm?

I den bortre änden av salen såg han en hög tron. På denna satt en orm, men överkroppen och huvudet var en sagolikt vacker kvinna. Hon bar en krona av palmblad och guld på hjässan, men hon hade också två horn som såg ut som gethorn, och istället för hår hade hon små ormar som krälade i kronan och ner över hennes axlar.

Runt henne satt hennes högsta råd, som bestod av ormar i olika färger och storlekar. De stirrade alla på Tahmasp som stirrade på ormkvinnan. Det var den vackraste varelse han någonsin sett, och han kunde inte släppa henne med blicken. Hennes mörka ögon glittrade under guldkronan med palmbladen. Tahmasp kunde fortfarande inte förstå att han inte drömde. Eller: drömde han?

Nu kom att tänka på en sång han hade hört sin far sjunga: den hette Shamaran. Sången handlade om en sagolikt vacker varelse, som till hälften var kvinna och till hälften orm, och hon var drottning i ormarnas fridfulla rike. Ingen människa hade någonsin varit där, eftersom ormarna visste att människorna var rädda för dem. Människan ville utplåna alla ormar, och det var därför de i hemlighet hade dragit sig tillbaka under jorden till ett eget land, som människorna inte hade tillträde till. Nu sade ormkvinnan:

– Jag är Shamaran, ormarnas drottning. Vi ormar är fredliga och vill inte vara fiender till människan. Jag vet att du heter Tahmasp och har blivit lurad av din vän, och att det är därför du har hamnat här. Jag vet också att du hört talas om mig och mitt rike genom din far, som var vetenskapsman och sångare och en vän till oss. Han hade skrivit en bok om naturen i den uppmanade han människor att respektera alla levande varelser och leva i harmoni med dem.

[Tahmasp första sång]

”Å du snälla, söta vackra varelse Shamaran
Jag blev alltför rädd i onödan
Det är värt all denna mödan
Som jag la ner för att hjälpa till en vän
och sedan bli lurad av han”


Tahmasp flämtade till. Nu förstod han att ormdrottningen redan visste allt om honom, ja till och med kunde läsa hans tankar. Men nu reste sig talmannen i ormarnas högsta råd och sa:

- Högt ärade drottning, ärade medlemmar av drottningens råd. Som vi alla vet har den här människan nu hittat vägen till vårt underjordiska rike. Kom ihåg, att man aldrig kan lita på människor! Om vi låter honom leva kommer han att berätta för andra av hans sort hur han tog sig hit. För att vi ska kunna fortsätta leva i frid och fred gör vi därför klokast i att avrätta honom omedelbart.  Ers majestät, jag anhåller om att få kalla in giftormarna.

Shamaran lyssnade lugnt till vad talmannen sa, och svarade:

- Kära medlemmar av stora rådet. Vad är det som mest av allt gör oss olika människorna? Är det inte att vi, till skillnad från dem, har ett gott hjärta? Jag föreslår därför att vi ger den här människan en ny chans. Vi kan inte i all evighet hålla oss gömda här nere. Kanske Tahmasp har svaret på frågan om hur det skall bli fred mellan ormar och människor. Jag beslutar därför att han ska få leva. Kanske kommer de andra människorna då att förstå att alla levande varelser måste hålla sams och lära sig leva sida vid sida på jorden.

[Shamarans andra sång]

Jag är kär, kärleken' vad är den?

Den första frågan när man är kär, är:
vad för någonting denna kärlek är?
Vad är allt detta, som inuti mig skär?
Varifrån än det kommer,
Så har jag blivit kär!

Det enda jag vet, det är svårt,
Det är vad det är.
Jag börjar känna kärlek till allt.
Kärlek till en människa, kärlek till livet,
kärlek till allting som runtomkring mig sker.
Både det onda och det goda har börjat
beröra mig djupt.
Inte enbart det onda, som förut.

Bara det goda var min ensak
och jag brydde mig endast
om utrotningen av det ondskefulla här i livet.
Men nu, efter att jag såg kärlekens styrka och ljus,
kan jag bättre förstå varför,
det onda i oss får ett sånt fritt utlopp.
Denna kärlek
har givit mig ett par extra ögon
för att noggrant kunna studera fenomenet ondskan i oss.

Efter att jag såg på ondskan med mina egna ögon,
förstod jag att den faktiskt hörde ihop
med godheten, konstig nog.
Mitt i hjärtat på oss
är de tillsammans och båda hör ihop.
Men när jag blev konfronterad
med de äkta kärlekskänslorna,
bara godhetens styrka och glans började lysa i mig.
Detta ljus belyste även ondskan.
Det pressade ner ondskan med sin starka stråle
och ondskan kände sig totalt besegrad, meningslös.
Den underkastade sig självmant inför godhetens fötter.

Men vad är denna kraftiga rörelse,
som tog kol på evighetens ondska i människan?
Jo, om jag beskriver det jag såg i min dröm;
det var ingenting annat än kärleken.
Och den hade någon form av kropp!
Det såg jag själv med mina egna ögon.
Den är som en vänlig ande med en konkret gestalt.
Bestående av regnbågens alla fina färger.

Man kan känna, men inte ta på den.
Den består av en härlig gul, grön,
röd och blå nyanserad färgröra,
som i regnbågens beundransvärda färgmosaik,
i de kurdiska och svenska flaggornas
fantastiska färgnyanser:
röd, gul, grön, blå och vitt
Den är även en tankekraft, en emotionell styrka,
Men utan någon hänsyn.
Den vill helst bara lysa över allting.
En genomskinlig och tredimensionell tingest.
Som går att åskåda när man bara är kär
och grubblat tillräckligt över,
mystiken med det här.
Något som går att åskåda,
men inte att ta på.

Något som är både abstrakt och konkret samtidigt!
Det finns inga spöken,
men kärleken är ett spöke med verklig kropp.
En fe enbart i godhetens tjänst.
Utan kärlek tar ondskan genast över.

Om jag avrundar, då säger jag att denna enorma sak
som kallas kärlek,
och som utrotade
de alla mänskliga föroreningarna i mig,
gjorde mig för stunden lika oskuldsfull
som ett litet barn, änglalikt snäll.
Det finns inga flera höjdpunkter i tillvaron
efter det här.

Den största lyckan, det största nöjet och hänförelsen
är den sanna kärleken,
att få möjligheten att betrakta
den man älskar och dela tid och rum tillsammans
i en harmonisk och fredlig värld..

Nu förstod Tahmasp att boken som hans far hade skrivit om naturen och sången som han hade sjungit om Shamaran var helt sann. Den handlade ju om att ormarna som ville leva i fred med människorna. Det vara bara en sak som inte riktigt stämde, tyckte Tahmasp. I sången beskrevs visserligen Shamaran som vacker, men i verkligheten var hon oändligt mycket vackrare än så, en gudinna.

Och så bjöd Shamaran in Tahmasp att stanna hos henne. I likhet med honom hade hon blivit djupt förälskad redan vid deras första möte.  Nu tillbringade de nästan all tid tillsammans i den underbara trädgården. Och Tahmasp fick bo i ett eget rum i slottet.

En natt vaknade han av att någon smög in till honom i hans sovrum. Först blev han rädd, men i ljuset av oljelampan som han alltid hade tänd såg han att det var Shamaran. Hon stod tyst och betraktade honom, medan han låtsades sova. Nu såg han hur hon sakta gled ur sitt ormskinn, och stod på två ben. Tahmasp trodde knappt sina ögon. Ormdrottningen kunde förvandla sig till en vanlig, mänsklig kvinna också! Och så kröp hon ner till honom i sängen.

[Duett: Shamarans och Tahmasps kärleksnatt]

Och tiden gick. Dagarna blev till veckor, som blev till månader, som blev till år. En dag när stora rådet var samlat kring Shamaran på hennes tron, var alla mycket tysta och allvarliga. Alla ormar visste att Shamaran umgicks väldigt mycket med sin nye vän.

En del av hennes närmaste vänner bland ormarna kände sig också litet försummade, ja direkt avundsjuka på Tahmasp, som jämt fick umgås med ormdrottningen, som var lika rolig och trevlig som hon var vacker. Shamaran, som alltid var bra på att känna av stämningen i ett rum, bröt tystnaden och sa:

- Högt ärade församling! Som alla här vet har min gäst Tahmasp och jag nu umgåtts under ganska lång tid. Nu är det så att jag vill gifta mig med honom! Jag inser att detta inte är så lätt att förstå, men jag hoppas att ni har förtroende för er drottning och stödjer mig i denna önskan.Ormarna såg på varandra och mumlade:

- Men detta är väl ändå att gå för långt! Att en människa kommer hit är verkligen inte bra, att drottningen umgås med honom är ännu värre, och att hon sen skulle gifta sig med honom

– Omöjligt! Ormarnas talman reste sig och sa:

- Kära härskarinna. Att vår drottning vill gifta sig med en människa är en mycket känslig fråga, och vi i högsta rådet fruktar att ormarna uppe i bergen skulle göra uppror om de skulle få höra talas om detta. Rådet skulle behöva tre dagar för att tänka över saken.

- Var så goda, svarade Shamaran. Ta er den tid ni behöver. Nu samlades företrädare för ormar från olika delar av världen: Anacondor från skogar, kobror från berg och dalar och skallerormar från öknen. Efter tre dagars kongress då man diskuterade ärendet samlades åter Stora rådet och kallade till sig Shamaran och Tahmasp. De var båda två mycket spända på vad rådet skulle besluta.Ormarnas talman reste sig och sa:

-Vi hyser den största aktning för vår älskade drottning. Vi har därför kommit fram till att den mänskliga varelsen Tahmasp, för att tillåtas gifta sig med henne, måste underställas ett svårt prov. Det består i att han måste svara rätt på tre frågor som högsta rådet ställer till honom.Tahmasp blev nervös. Hur skulle han klara detta? Shamaran verkade också för en gångs skull en smula orolig, men hon behärskade sig och sa:

- Varsågoda, ställ era frågor. Och hon vände sig mot Tahmasp och såg på honom med oändlig kärlek i sina svarta ögon. Och Tahmaspb kände att hon verkligen älskade honom.Ormarnas talman tog till orda.

- Den första frågan lyder: Vad är det för mening med livet – och med döden?

Den andra frågan är: Vad är det för kraft, som får hela universum att fungera?

Den tredje frågan är slutligen: Tahmasp, jordevarelse – om du får gifta dig med vår drottning Shamaran, kan du svära att stanna här nere under jorden för gott, och aldrig vända tillbaka till livet på markens yta?Allt gick runt i huvudet på Tahmasp, men så samlade han ihop sig och tänkte efter. Alltid när han ställdes inför ett problem tänkte han först och främst på om det fanns någon av hans fars sånger som hade svaret. Och så kom han på det:
[Sången om meningen med livet och döden]När sången klingat ut var det tyst, och ormarna i Högsta Rådet såg på varandra. De hade ställt så svåra frågor eftersom ingen av dem ville att det skulle bli något giftermål. De hade aldrig räknat med att de skulle få ett korrekt svar, men nu hade Tahmasp svarat rätt. Ormarnas talman harklade sig och sa, med ett litet besviket tonfall:

- Jaha, det var alldeles riktigt. Nu vill vi höra svaret på den andra frågan, nämligen den om vilken kraft det är som styr hela universum.

Och Tahmasp letade i minnet. Fanns det någon sång som handlade om detta? Och han andades in och sjöng:

[Sången om universum].

Nu började några av medlemmarna i Högsta Rådet motvilligt ge med sig, några av dem applåderade lite grann genom att smälla med svansarna mot stengolvet.

- Jaha, så var det den tredje frågan, sa talmannen, som nu blivit lite blek under ormskinnet. Kan du tänka dig att stanna här nere för gott och aldrig återvända till jordytan och till din mor?

Tahmasp tänkte efter. Shamarans glittrande mörka ögon vilade på honom.

- Det finns ingen sång om detta, svarade Tahmasp men jag improviserar en nu:

[Sången om löftet att stanna i Ormarnas rike.]

Nu applåderade alla ormarna entusiastiskt med svansarna mot stengolvet så att det ekade i den väldiga salen.Och så kom det sig att det rustades det till bröllop i Ormarnas rike, det första någonsin mellan en ormkvinna och en vanlig människa. Och de ormar från hela världen som kallats in till rådplägning inbjöds till den stora festen i palatset. Som bröllopspresenter hade de nu låtit skicka efter frukter och blommor av sorter som Tahmasp aldrig hade sett, men också gnistrande ädelstenar och eleganta smycken. Man åt, drack och dansade. Sent på bröllopsnatten somnade Tahmasp, helt utpumpad efter mat, dryck och kärlek. Men Shamaran var vaken. Försiktigt rullade hon över den sovande Tahmasp så att han låg på magen. Hon tog fram en nål och en liten skål med mörkblått bläck. Skulle hon förgifta honom? Nej, försiktigt doppade hon en nål i bläcket och lät den spetsiga udden försiktigt falla gång på gång mot Tahmasps hud. Och så tatuerade honom, alldeles nedanför nacken, mellan skulderbladen. Detta var en urgammal sed i ormarnas rike, som Tahmasp inte kände till. Han mumlade litet i sömnen, men var för trött för att vakna. Efterhand trädde en bild fram på Tahmasps rygg – ett porträtt av Shamaran själv. När hon var klar med bilden strödde hon ett fint puder över den, och i detsamma blev tatueringen osynlig.Under sju år levde Shamaran och Tahmasp lyckliga i ormarnas rike. Men ibland om nätterna drömde Tahmasp om sin mamma, och när han vaknade undrade han hur hon hade det. Levde hon ens fortfarande? Hur var det med henne? Shamaran kände också på sig att Tahmasp, fastän han lovat att stanna, ändå längtade hem. Och Tahmasp kände också på sig att hon förstod detta, och en dag sa han till henne:

- Min älskade, du har ju förstått att jag längtar efter det vanliga livet på jorden. Jag vill se hur folk har det där och hur det är med min mor. Kan du tillåta mig att åka tillbaka, bara en kort tid? Jag lovar att inte avslöja var ditt rike finns eller att göra något som skulle skada dig och ditt land.

Shamarans ögon fylldes av tårar, och medan de rann nerför hennes kinder sa hon:

- Som du vet älskar jag dig, och jag har ofta sett hur du lider av längtan efter ditt land och din mor och syster. Jag tror verkligen inte att du skulle göra mig illa. Visst kan du fara hem till din stad om du vill. Men återvända hit kan du aldrig.  Och det är två hemligheter som jag nu måste avslöja, innan du ger dig iväg. För det första: som ett bevis på min kärlek har jag gjort en osynlig tatuering mellan dina skulderblad. Det är en bild av mig. Här nere i ormarnas land syns den inte, men när du kommer upp till jordytan och ditt land igen, kommer luften där att göra att bilden framkallas. För det andra: vi kommer att träffas igen, fast inte här. Det finns en sedvänja bland oss ormar, som jag inte berättat för dig om. Uppe i bergen, just ovanför honungskällan, finns det en helig fäbod, och dit kommer ibland människor som tycker mycket om oss ormar, ja, de dyrkar oss. De här människorna sätter fram helig mjölk åt mig och de av oss ormar som är präster. Sen lämnar de platsen så att ormprästerna och jag kan dricka mjölken i fred. Vi kommer dit varje torsdag. Därför kommer det att vara en torsdagskväll som vi träffas igen.

[Shamarans andra sång]

Tahmasp förundrades över de här både hemligheterna. Skulle det verkligen framträda en bild av Shamaran på hans rygg när han kom tillbaka till den vanliga världen? Hur kunde hon veta att de skulle träffas igen ovanför honungskällan? Och så lämnade Tahmasp Ormarnas rike. Han klättrade upp genom underjorden, upp till honungskällan och tog sig ut på stigen som ledde ner till Serhad.  [Instrumentalmusik]Han varit borta från sin hemstad i fjorton år. När han såg staden breda ut sig nedanför honom i dalen var den sig ganska lik, även om det kommit till litet nya hus utkanten av den lilla staden. Huset där han vuxit upp låg kvar. Men levde hans mamma?  Han knackade på den lilla ekdörren. Inne ifrån huset hördes ett svagt rop:
-Kom in! Jag hör på dina steg att det är du Tahmasp.  Och han skyndade sig in, och i en stol vid fönstret satt hans gamla mor. Hon sträckte fram armarna mot honom, men orkade inte resa sig. Och Tahmasp sträckte sig ner mot henne och omfamnade henne.

- O, min son! Du är tillbaka! Jag hör dig, men jag kan inte se dig.

Då förstod Tahmasp att hon var blind, och han grät både av sorg över detta och av glädje över att se henne igen. De höll länge om varandra. Mamman drog in doften av sin son i näsan.

- Du luktar precis som när du var barn! sa hon. Och när hon hade sagt detta
upptäckte hon att hon kunde se igen.

- Tahmasp! Jag kan se!

Och nu fick hon kraft att resa sig ur stolen.

***

Litet längre bort på gatan såg Tahmasp ett stort vitt hus, som inte hade legat där tidigare.

- Det är din väns hus, tillade hon. Han gjorde sig en förmögenhet på honungen han sålde, och blev sedan affärsman, så nu är han rikast i stan.Tahmasp gick bort och betraktade huset. Det var nästan lika stort som Shamarans palats. Han fick syn på vännen, som satt på balkongen till sitt hus.

-Hallå där! Nu är jag tillbaka! ropade Tahmasp. Vännen blev helt förskräckt och visste inte vad han skulle ta sig till. Han trodde att Tahmasp hade svultit ihjäl i gropen med honungskällan. Men nu stod Tahmasp där, han som genom att hitta honungen hade grundlagt hela vännens förmögenhet. Men hans väns skämdes så att han inte förmådde svara honom.

Och Tahmasp ropade till honom:

-Du svek mig, stal honungen och spärrade in mig. Men jag bryr mig inte, du kan leva med dina rikedomar och din skam. God eftermiddag! sa Tahmasp och gick med sin mor igen. Hans före detta vän skämdes så att han inte kunde tala. Han blev sedan stumm för resten av livet, och hur hans affärer gick verkar det inte finnas någon som vet.Tahmasp stannade nu hos sin mor, som var så glada över att han kommit tillbaka. Och månaderna gick. Men om Tahmasp längtat efter sin mor, sin by när han bodde med Shamaran under jorden, blev det nu tvärtom: han kunde inte sluta tänka på Shamaran, och drömde ständigt om henne på nätterna. Ibland, när han tvättat sig om kvällen, tog han två speglar för att kunna se hennes självporträtt som nu blivit synligt mellan hans skulderblad, precis som Shamaran sagt. Och han grät av längtan efter henne.Vad varken Tahmasp eller någon annan vanlig människa visste, var att kungen i landet nu blivit sjuk och att han därför i hemlighet kallat till sig de bästa läkarna i hela landet. Men ingen av läkarna visste vad de skulle göra för att bota kungen. Då dök det vid hovet upp en trollkarl, som påstod att han visste vad som krävdes:

- Det enda som kan bota kungen är att han dricker Ormdrottningen Shamarans blod, sa trollkarlen. Vi vet dessvärre inte var hon befinner sig, men enligt uppgift de människor som har varit i ormarnas rike, ska enligt traditionen finnas en bild av Shamaran tatuerad på deras rygg.

Kungen, som redan var mycket sjuk och nästan döende, ville gärna tro att trollkarlen  skulle kunna bota honom.  Därför utgick det ett kungligt påbud att alla män i landet skulle vara tvungna att bada, "av renlighetsskäl", som myndigheterna sa. Alla badhus i landet skulle hållas öppna gratis. Detta var naturligtvis för att kungens hemliga polis skulle hålla ögonen öppna efter någon med bilden av Shamaran på ryggen.Ja, landets alla män gick till badhusen för att bada utom en: Tahmasp som naturligtvis höll sig undan när han fick höra talas om kungens befallning. Om spionerna skulle få syn på hans tatuering skulle de förstå att han träffat Shamaran och visste var hon befann sig. Och han hade ju lovat henne att aldrig säga något om detta.Men en av soldaterna i kungens vaktstyrka kom från samma stad som Tahmasp, och drog sig till minnes att just han nyligen hade kommit tillbaka efter att ha varit borta från staden i sju år. Och soldaten kontrollerade sina listor över alla som badat. Det var bara ett namn som inte var förprickat. Och soldaten, som gärna ville visa sig duktig inför kungen, berättade vad han visste för sin chef. Och kungens vaktstyrka kom mitt i natten och bultade på hos Tahmasp och hans mor.

-Öppna i kungens namn! Vi söker Tahmasp!

När mamman öppnade knuffade soldaterna undan henne och tog tag i Tahmasp och slet av honom skjortan. Och truppchefen såg tatueringen.

-Du har bilden av ormdrottningen på ryggen! sa han. Berätta nu var hon finns!

-Aldrig, svarade Tahmasp.

 

 

 

 

— Digital art by Badd Dabb

 

Då tog vaktstyrkan med sig honom och kastade honom i slottets djupaste fängelsehåla.

- Du kommer inte ut förrän du berättar var Shamaran finns! sa de.

Och dagarna i fängelsehålan gick. Tahmasp fick inget att äta och dricka, och om nätterna kom soldater ur vaktstyrkan in till honom och slog honom. Men Tahmasp sa ingenting. Han tänkte på Shamaran och att han skulle härda ut.Men kungen blev samtidigt sjukare och sjukare, och nu sa trollkarlen att kungen måste dricka Shamarans blod omedelbart, annars skulle han dö. Tahmasp var nu helt sönderslagen och blodig, men sa fortfarande ingenting.

- Se nu till att få honom att berätta! flämtade den nu dödssjuke kungen till chefen för vaktstyrkan. Annars låter jag avrätta er allesamman!

Soldaterna tänkte febrilt. Nu var det plötsligt deras liv som stod på spel. Och truppchefen fick en idé och presenterade sin idé för kungens visir: Om vi skrämmer Tahmasp med att ta hans liv genom halshuggning då kan han med största sannolikhet bli rädd för sitt liv och berätta sim hemlighet. Livet är ju ytterst kär för varje levande en. Visiren godkände genomförandet av denna idé. Mitt i natten hämtade de Tahmasps ur fängelsehålan. Inne i en stor sal där kungen brukade kapa huvuden på sina motståndare stod det en trädstubbe och en bödel med en svart ansiktsmak med en yxa i handen. Soldaterna ställde Tahmasp knäböjd framför trädstubben och truppchefen sa: - Om du inte säger nu var Shamaran är, hänger vi dem. Berättar du låter vi dig leva.Som truppchefen förutsett kunde Tahmasp inte hålla emot längre när hans eget liv stod på spel:

- Hon är i bergen, sa han. Och han kom också ihåg hemligheten med den heliga fäboden dit Shamaran kom med ormprästerna varje torsdag. Och eftersom det var onsdag sa han:

- Hon kommer till en fäbod uppe i bergen, i morgon kväll. Och nästa dag tvingades Tahmasp visa soldaterna stigen som ledde till fäboden där Shamran skulle komma nästa dag.

- Här sprang jag så lätt när jag var så lycklig över att ha hittat honungskällan, tänkte han. Nu går jag samma stig för att förråda min hustru och sända henne i döden.

[Sången om stigen och människans opålitlighet  och svekfullhet]

Det började skymma och de närmade sig fäboden. Vaktstyrkan skickade fram två spejare, som såg hur de människor som ansåg ormarna heliga kom med skålar med mjölk som de satte fram i gräset. De båda spejarna gav sig inte till känna. Om människorna vi fäboden fick veta att vaktstyrkan var ute efter Shamaran, skulle de säkert springa därifrån och välta ut mjölken, och om Shamaran fick veta detta skulle hon ana oråd och inte dyka upp. Så gick ormdyrkarna därifrån, och skålarna med mjölk som de lämnat kvar lyste vita i kvällningen.Himlen mörknade. Nu syntes plötsligt facklor som fladdrande lyste upp träden och sluttningen, och Shamaran steg upp ur jorden. Hon var lika vacker som alltid, med sin krona av palmblad och strålande mörka ögon. Facklorna bars av fyra ormpräster, två framför och två bakom henne. 

- Shamaran! ropade Tahmasp. Förlåt mig!

Och hans knän vek sig, och han föll till marken och grät. Shamaran såg på den misshandlade Tahmasp och soldaterna och svarade med mild röst:

-Tahmasp, jag visste att du skulle förråda mig och berätta för konungen var jag var. Ändå litade jag på dig eftersom jag älskade dig. Nu skedde allt väldigt fort. Soldaterna tog snabbt Shamaran av de fyra ormprästerna i Shamarans följe.  De tog henne tillfånga och förde henne och Tahmasp i kedjor, ner för stigen till slottet där den dödssjuke kungen väntade i en säng som ställts fram till honom ute på borggården. Natthimlen började ljusna. På borggårdens stenläggning stod tre stora svarta grytor där skulle Shamarans blod och kött förvaras, och under dem brann det en eld som lyste upp gryningen. Men trollkarlen gick oroligt omkring. Kungen var verkligen mycket svag, och det brådskade med att han skulle få i sig Shamarans blodd om han inte skulle dö. Och om kungen dog skulle man säkerligen anklaga trollkarlen för detta, då skulle han få huvudet avhugget.

- Hugg henne i tre bitar, sa trollkarlen.

Chefen för vaktstyrkan, som redan hade dragit sitt svärd, frågade Shamaran:

- Har du någon sista önskan?

- Ja, svarade Shamaran. Jag vill inte att människorna och ormarna skall strida. Jag vill att alla människor och djur skall leva i fred med varandra. Och när ni nu tänker döda mig för att dricka mitt blod och äta mig, vill jag säga er tre saker. För det första: den som äter av min kropp kommer att få hälsa för evigt. För det andra: den som äter min svans kommer att känna till människohjärtats alla hemligheter. För det tredje: den som äter av mitt huvud kommer att dö omedelbart.

[Shamarans tredje sång]

Å människan människan
universummets mest elaka som bekant

Varför vill ingen varelse
i universumet bekanta sig med dig
de har nog en bra anledning
du är vild och otämjbar
låtsas vara mänsklig
och tämjbar

 

 

 

 

 

 

Och Shamaran, som han svikit och förrått stod där lika vacker som någonsin i sin gyllene palmbladskrona.Då drog chefen för vaktstyrkan sitt svärd och högg huvudet av henne. Han lade det i den första kokande grytan. Sen högg han av svansen, och lade den i den andra grytan och sedan kroppen, i den tredje.  -Det ska koka i två timmar! ropade trollkarlen.När de två timmarna gått, serverade kungens kock serverade Shamarans blod i en guldbägare och hennes kött på en guldtallrik åt kungen, som nu var så sjuk att han inte orkade dricka och äta själv, utan fick matas.

Trollkarlen, som ville lära känna människohjärtats alla hemligheter fick svansen på en vanlig porslinstallrik .

Och två hånskrattande soldater tvingade Tahmasp att äta Shamarans huvud, för nu skulle han dö. Och kungen, trollkarlen och Tahmasp åt alla tre. Redan efter en liten stund märktes det att den dödssjuke kungen började repa sig. Kinderna fick färg och han reste sig ur sängen och började dansa. Men hans ögon började rulla och munnen dreglade samtidigt som han skrek ångestfullt som om han såg hemska syner. Vad Shamaran inte sagt var att den som åt av hennes kropp visserligen skulle ha hälsa för evigt, men det gällde bara kroppen. Och kungen skulle sedan få leva i många år, men bland skuggor och mardrömmar, omöjlig att nå. Och är han inte död, så lever han ännu.Trollkarlen, som åt Shamarans svans, började efter en stund att må illa: han spydde blod, och under hemska kramper dog han en kvalfull död, för det var i svansen Shamaran hade sitt gift.Den förtvivlade Tahmasp märkte, medan han tvingades äta Shamarans huvud, att det hände något inom honom – för det var inte i svansen utan i Shamarans huvud som kunskapen om människohjärtat fanns.  Och plötsligt kom en sång över hans läppar.

Den berättade om all den förtvivlan en människa kan känna: skammen över att ha svikit sin hustru Shamaran, sorgen över att ha förlorat sin mor och sin syster, och saknaden av den dotter han aldrig sett och aldrig skulle få träffa.

[Tahmasp sång]

Och soldaterna på borggården häpnade när han sjöng. Först ville de hugga ihjäl honom, men de tvekade, och lade istället ner sina svärd. De lyssnade, som förtrollade.

Och när han sjungit färdigt lät de honom löpa. Det var under morgonens första timmar. Tahmasp haltade bort från slottet, och hem till sin mors hus. Där tog han sin ränsel och låste huset. Efter allt han gått igenom förstod han nu vad som var hans uppdrag i livet. För att läka människornas trasiga hjärtan skulle han sjunga för dem om sorgen och kärleken, sveket och troheten, lusten och smärtan. Och så vandrade han iväg, bort från Serhad, ut i världen. Det var så det gick till när Tahmasp övertog sin fars yrke som dengbezh kurdisk strupsångare, och har han inte slutat vandra och sjunga, så sjunger och vandrar han ännu. [Tahmasp och ensemblen: Sången om sången]Shamaran var förberedd för det värsta. Därför hade hon i förväg förberett grundatet av ormarnas rike på nytt, där hennes dotter, som även är Tahmasps barn, att regera. Hon heter också Shamaran, och ormarnas rike skall leva för evigt och aldrig förgås.

SLUTSATS: Karaktäristiska detaljer gör att sagan om Shamaran får en ännu större mystik. Tolkningen har huvudteman: Natur, vänskap, kärlek, svek Intressant och tankeväckande.


— Image Sculpture made by BADD DABB

Läsning av Shamaran av Sofia Tolstoy Regen:
https://www.saradistribution.com/smaran/Smaran.mp3

Shamaran – A story from The Mountains of Kurdistan
https://www.saradistribution.com/shamaran_talbok_svenska.htm

vem vet
varifrån världen
kom
och vart den är på väg

vem vet
varifrån kom människan
och
vart hon går

däremot
vi vet detta väl
att världen
fanns inte alltid
och kommer inte heller
att finnas där
för evigt
i början
fanns den inte
och den kommer inte att bestå för evigt
.. och vi människor
fanns nog långt
innan världen
.. och vi ska
bestå nog för evigt

anledningen till detta
är att vi är
väldigt lysten
är helt enkelt menliga
med falskhet och
intriger
klarar sig själva alltid
genom
alla katastrofer

naturen är visserligen
envis och vilt
men människor
är tveklöst vildare,
just därför..

 

kî dizane
ku dunya
çawa hatiye
û çawa diçe

ki dizane
ku mirov
ji ku hatiye
û
ber bi ku ve diçe
lêbelê
em vê baþ dizanin
ku dunya
çawa bêser bû
wisa jî bêbin e
anku
li destpêkê
nîn bû
û li dawiyê jî
yê nîn be
.. û em mirov
em ji berê ve hebûn
.. û em ê
her hebin
ji lew re em pir xasûk in
qet nebaþ in
bi fêl û
dek û dolab in
her dem û her gav
xwe derbas dikin
ji ber hemî tofan
û tim bi ser dikevin

xweza bêguman
rikdar û dir e
lê mirov
ji xwezayê
misoger dirtir
û har e,
loma ..

Tahmsap undrar och frågar sig detta:

-- Trots den långa mänskliga historien är människor i allmänhet fortfarande väldigt efterblivna mentalt. Kommer alla människor någonsin att kunna utvecklas till en normal nivå? Det finns visserligen ett högt utvecklat elitskikt människoskara i världen, men majoriteten av människor är fortfarande väldigt PRIMITIVA och på alla sätt.

Image: Fernando Donaire, 1985 —

Ýsveççe Þahmeran Müzikali Piyesi için Þahmeran rolünü oynayacak olan baþrol oyuncunun, kostümü için yetenekli bir terzi arýyorum. Rahmetli Katalonya'lý dostum ressam Fernando Donaire tarafýndan çizilen bu resimi çizmeden önce ona öyle bir þekilde çizmesini istedim ki, bu resime bakan bir terzinin Þahmeran'ýn üzerindeki elbiseyi kostüm þeklinde dikebilmesi gerekir diye rica ettim.
Ruhu þad olsun bu güzel resmi çizdi. Camisab'ýn resmi de kendisine benzetti. Þahmeran hikayesini o kadar çok sevdi ki kendisinin de bir ''nevi bu þaheserde olmasýný, anýlmasýný'' istedi.
Þimdi bu kostümü dikebilecek Kürdistan'dan bir terzi arýyorum. Bu özel iþ için özel bir ödeme de yapacaðým.
1.75 boyunda bir kadýn.
Kostümün geniþliði ise normal yapýlý ve ortalama büyüklükte bir kadýn vücüduna uyabilmelidir.
Mesenger'den mesaj atabilirsiniz

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Goran Candan FB



SHAHMARAN - Talbok

SHAHMARAN - Kurdýsh Folk Tale

 

 

GORAN CANDAN

 

 


Foundation For Kurdish Library & Museum