NÅGONTING ÄR NYTT UNDER SOLEN!
Miljökonferensen i New York - 2009
I ljuset av redogörelsen i miljökonferensen i New York 2009 om den gigantiska miljöförstörelsen:
- En kort inblick i den påtvingade miljöförstörande tillämpningen av avancerad organisk ekonomi respektive mineralbaserad ekonomi idag i Kurdistan
Historieprofessorn från Georgetown University i USA, J.R. McNeill höll ett öppningstal under det tre dagar långa ’Miljökonferensen: Någonting är nytt under solen!’ som inleddes i New York i den 1 juni 2009. Energiregimer, föränderligheten och exploateringen av miljön och den ekonomiska utvecklingen är huvudtemat för denna konferens. Den första dagen framförde McNeill sina synpunkter kring 1900-talets miljöhistoria som utgör en dyster bild av vår närmaste tid. McNeill påpekade framför allt driftkrafterna bakom föränderligheten i vår miljö: Bland de många motorer som drev miljöns förändring på 1900-talet hörde urbaniseringen till de största jämsides med befolkningstillväxt och migration. Den andra dagen fortsatte konferensen med Cambridge professorn E. A. Wrigley som gav svar på McNeills pessimistiska frågor om miljöförändringar i den moderna historien. Wrigles huvudområde är energianvändningens betydelse och hur den har påverkat ekonomin, miljön och samhällsutvecklingen i de tidigt industrialiserade västeuropeiska länderna med England och Holland i spetsen. Wrigley påpekar begränsningar och låsningar i ekonomin och nyttan av att ta in andra resurser som inte äter upp jordens reserver. Fysiologiprofessorn och författaren till den omtalade boken ”Vete, vapen och virus”, Jared Diamond från UCLA sammanfattade på den tredje dagen den givna miljöns betydelse i civilisationens historia. Professor Diamond behandlar frågorna om varför jordens folk lever under så olika betingelser och har nått så olika utvecklingsnivåer ur ett längre historiskt perspektiv - så långt som för 13000 år sedan då jordens folk var jägare och samlare. I denna konferens försökte Professor Diamond framför allt ge svar på frågorna om de revolutionerande förändringarna i mänsklighetens historia och betydelsen av de naturen givna geografiska (miljö) resurserna i civilisationens historia.
Konferensens belästa talare tydliggör de viktiga frågorna kring den stora och drammatiska miljöförändringen i vår tid och ger syn på den mest kritiska utvecklingen som mänskligheten någonsin stått inför: nämligen den alltför framskridande processen om vår moder jords förstörelse:
Paul Kennedy (moderator för miljökonferensen): Kära gäster, varmt välkomna till miljökonferensen: Någonting är nytt under solen! Att konferensen äger rum i USA har en särskild betydelse ur miljöhänseende. USAs gigantiska ekonomi står idag för en stor del av energianvändningen av jordens totala resurser. Vad detta innebär när det gäller miljöförändrigar kan man följdaktligen fråga sig. Vad detta riktigt innebär kan vi läsa i professor McNeills omfattande arbete om de radikala förändringarna i den globala miljön i boken: Någonting är nytt under solen - Nittonhundratalets miljöhistoria. Professor McNeill har med ett gediget arbete dokumenterat miljöförändringarna under vår närmaste historia - 1900-talet. Samspelet mellan jordens historia och mänsklighetens historia och de snabba miljöförändringarna under 1900-talet är den brännande punkten i hans arbete som konferensen får sitt namn ifrån: Någonting är nytt under solen. McNeill behandlar bland annat frågorna kring befolkningstillväxt, migration, teknisk förändring, industrialisering, energianvändning och internationell politik. De ekologiska trösklarna som världssamhället nalkas ligger i själva verket närmare än vi tror. Jag har äran att presentera professor McNeill från Georgtown University i USA. Varsågod professor McNeill!
McNeill: Ärade gäster. I den biologiska utvecklingens mycket långa perspektiv är den bästa överlevnadsstrategin att vara anpassningsbar, att sträva efter olika försörjningsmöjligheter och att maximera resiliensen, dvs återhämtningsförmågan. Det är rent utsagt att vara eller icke vara! Ekologiskt sett är den nuvarande situationen en extrem avvikelse från något av de varaktiga, mer ’normala’ tillstånd som världen har befunnit sig i under mänsklighetens historia, ja under jordens hela historia. Om vi levde 700 eller 7000 år skulle vi förstå detta enbart med ledning av erfarenhet och minne. Men för varelser som bara lever 70 år eller däromkring är studiet av det avlägsna och nära förflutna ett måste om de ska förstå vilka möjligheter som finns och vad som är uthålligt(1). Den moderna historien skriven som om jordens livsuppehållande system vore stabila, närvarande endast i tillvarons bakgrund, är inte bara ofullständig utan också missvisande. En ekologi som förbiser samhällskrafternas komplexitet och de historiska förändringarnas dynamik är lika begränsad.
Förändringens drivkrafter är många, men befolkningstillväxten är under vissa omständigheter den enskilt största drivkraften och denna kraft sattes igång vid odlingsrevolutionen för ca 11000 år sedan. När människan först började att odla jorden (ungefär 9000 f. Kr), uppgick jordens befolkning antagligen till mellan 2 och 20 miljoner. Men med jordbruket kom den första stora ökningen av antalet människor. Folkmängden växte nu allt snabbare, antagligen mellan 10 och 1000 gånger så fort som tidigare, men ändå mycket långsamt med små bråkdelar av 1 % om året. Vid tiden för Kristi födelse levde omkring 200 eller 300 miljoner på jorden (ungefär så många som i dagens Indonesien eller USA). År 1500 var siffran uppe i 400 eller 500 miljoner. Fördubblingen hade tagit omkring 1500 år, och ökningstakten var lägre än 0,1 % om året. Efter 1500 fortsatte världens befolkning att växa långsamt och nådde 700 miljoner omkring 1730. Nu satte befolkningstillväxten fart igen och inledde den långa våg som alltjämt stiger. År 1820 var antalet ungefär 1 miljard, 1900 1,6 miljarder, 1990 5,3 miljarder och 2000 6,0 miljarder. Sedan 1700-talet har vi med tidigare måttstock oerhört snabbt blivit många fler. Under perioden sedan 1950 har folkmängden ökat ungefär 10 000 gånger snabbare än den takt som sedan följde(2). Denna oerhörd snabba och stora utvecklingen lämnar onekligen ett spår efter sig.
Den motor som drev på miljöns förändring är den gigantiska urbaniseringen på 1900-talet. Städernas ökning i antal och storlek har under de två senaste århundradena mångdubblats. Städerna måste ta in livsmedel, färskt vatten, syre etc och lämna ifrån sig kloakvatten, avskräde och koldioxid etc. Växande städer måste genomgå dessa processer många gånger mer än de tillväxtmässigt stillastående städerna. Detta orsakar omstörtande verkningar i biosfären; på vatten och markresurser och på biologiskt liv eftersom även städer har en ämnesomsättning. Snabbväxande städer har högre ämnesomsättning. Detta gör att städerna lämnar ett spår på sina omedelbara naturmiljöer. Den ökade urbaniseringen som resultat av befolkningstillväxten skapar större städer och dem i sin tur lämnar sina ’fotavtryck’ i naturen på det mest kännbara sättet. 1900-talets globala befolkningshistoria kommer att te sig säregen inte bara i det förflutnas ljus utan även i framtidens. Därför att all denna dramatiska förändring skedde i största utsträckning under detta århundrade(3).
På 1800-talet inleddes en långvarig ekonomisk uppgång i hela världen som kulminerade på 1900-talet, då världsekonomin 14-faldigades(4). De fossila bränslena ersatte i stort sett biomassan den globala energiförsörjningen på 1900-talet. Den världsomaffatande energiproduktionen tredubblades ungefär på 1800-talet under inverkan av ånga och kol, men sedan 13-faldigades den på 1900-talet med olja (40%), kol (27%) och naturgas (23%) och i mindre utsträckning kärnkraft (7%) och jord, vind, sol och andra energikällor(5) (3%). Inget annat århundrade – inget årtusende – i mänsklighetens historia kan jämföras med det tjugonde i fråga om tillväxt i energiförbrukning. Vi har förmodligen använt mer energi sedan 1900 än mänskligheten gjort under hela sin historia.
1900-talets allmänna inställning var att man skulle göra det bästa av resurserna, förmå naturen att prestera till det yttersta och hoppas på det bästa. Under 1900-talet har mänskligheten börjat spela tärning med jorden utan att kunna spelets alla regler.
Med denna förvrängda inställning har människans verksamhet förändrat litosfären, jordens yta biologiskt, kemiskt och fysikaliskt det har i sin tur stört jordens känsliga ekologiska balans. Vi fortsätter ändå blint i denna förstörelsens bana och urholkar jordens alla resurser och producerar mer än någonsin utan att inse att någonting faktiskt är fel under solen: Vad gör vi åt detta idag? I stort sett ingenting. Det behövs starka politiska beslut för att stoppa slakten av jordens ekosystem som pågår i hög fart och det behövs en kraftfull miljöopinion världen över för att tvinga politikerna till detta(6).
Alla epokgörande tekniska landvinningar medförde sina specifika miljökonsekvenser och förvärrade vissa problem samtidigt som de lindrade andra. Ett nytt tekniskt kluster kan vara på väg, ett som också kan komma att revolutionera människans tillvaro och jordklotets miljö. Sedan 1750 har nya kluster kommit med 50 till 55 års mellanrum och med den takten var ett annat ”väntat” på 1900-talet. Genteknik och informationsteknik kan vara dess kärna(7). Detta kan i bästa fall föra med sig en mycket glädjande förändring i den redan allför ansträngda mänskliga tillvaron. Men vi måste medvetet kunna välja en värld och kunna skapa vår egen lycka utan att i stället bara lita på turen.
Wrigley: Ärade gäster. Som professor McNeil framförde nyss, står vi nu vid en vägval. Tack och lov är det inte enligt min mening lika svart som professorn säger. Jag menar att det fortfarande finns gott om hopp, bara vi vet hur vi ska göra. Att det finns låsningar och begränsningar i den organiska ekonomin. Det har vi insett sedan länge. Framför allt bör vi koncentrera oss på de låsningar och begränsningar som finns i jorden. Det är inte bara de flesta livsmedel som kommer från jorden, utan även råvarorna till industriproduktionen liksom energi (foder), trä (byggmaterial), fibrer(8) (bommul), mm. När så gott som all livsmedelproduktion, merparten av våra råvaror och all energiutvinning kommer från den resursmässigt begränsade och alltför uttömda jorden, därför måste vi ge ’moder’jorden en möjlighet att hämta andan. Det kan inte vara fel att klara av dessa låsningar och begränsningar vi möter genom att ta in andra resurser som inte tär på jordens reserver. Det vore den klokaste åtgärden(9).
Att hela de gigantiska ekonomierna runtom i världen vilar på en enda fossil energikälla har sina tydliga begränsningar och kräver en förändring. Vi måste inse fakta. Historien består av upprepningar. Holländarnas torv på 1600-talet gav en kortvarig glädje(10). Vad kommer att hända med världen när oljekällorna börjar sina? De fossila bränslena har fortfarande stor betydelse i ekonomisk utveckling men det är också viktigt att de alternativa energikällorna körs igång som avlastning, som komplement till de fossila källorna. Vi måste breda ut de minaralbaserade bränslekkällorna, kolanvändningen där vi förväntar oss en stark ekonomisk utveckling(11).
Övergången från den organiska ekonomin till den avancerade organiska ekonomin eller från den avancerade organiska till den mineralbaserade ekonomin har förvisso inte visat sig ha tydliga gränser. Därför att de har utvecklas parallellt med varandra. Vi har numera intensifierat våra försökt att hitta alternativa lösningar med andra energikällkor som t ex vind och solenergikällor. Därför borde man lägga om den gamla energipolitiken innan det blir riktigt ont om fossila bränslen. Det är hög tid att göra det.
Vi ser fram emot förändringar till det bättre. Jordens alltför urholkade resurser kan med tiden återhämta sig om man lämnar de skadliga vanorna när det gäller energikällor. Som bekant gjorde de industrier i de organiska och avancerade organiska ekonomier som tillverkade högenergikrävande produkter som järnverktyg, maskiner och glas av med oersättliga mängder av sina (våra) skogar(12). Fortsätter vi i samma bana när det gäller att urholka jordens resurser, blir vi snart stående och trampar.
De klassiska ekonomernas, t ex Malthus’ råd över de oundvikliga begränsningarna och låsningsmekanismerna i befolkningsfrågan, genom en minskad befolkningsökning pga sengifte, återhållsamhet, visade sig vara bra för en period och banade vägen för en ökad lenvadstandard för de arbetande(13). Det går att förändra.
Utan att vilja förändra, skulle det inte ske någon industriell revolution som förde oss in i en ny värld, en värld av större rikedom, ökad livslängd och större frihet. Den förde oss från den begränsade, fattiga världen in i urbaniseringens överflöd. Men den stora ekonomiska tillväxten får vägas mot svåra påfrestningar som sker på vår miljö. Alldelles riktigt. Paradoxen när det gäller möjligheter för ekonomisk tillväxt och miljöexploatering bör iaktas noga. Vi måste utforska paradoxer och försöka tillämpa nya ekonomiska modeller som kommer med de förändringar som den industriella revolutionen förde med sig. Den industriella revolutionen som ägde rum i England inspirerar och visar fortfarande vägen.
Jared Diamond: Ärade gäster. Om man påstår att den agrara revolutionen är den hittills största förändringen i mänsklighetens historia, är det ingen överdrift. Det är denna unika revolution som startade all utveckling av vad civilisationen innebär. Denna förändringens betydelse är inte mindre viktig än människans upptäckt av konsten att göra och använda eld.
Födoämnekällornas systematisering inte bara räddade människor från det ständigt närvarande hotet av hunger utan även matproduktionskulturen spred sig steg för steg över hela världen och hjälpte till att vi blev civiliserade. Matproduktionen är en grundläggande förutsättning för utveckling av många samhälleliga faktorer. Men vad krävs för att man ska kunna ha möjlighet att producera mat? I korthet krävs det en miljö där det finns många växter och djur som är lämpliga för domesticering. Domesticeringsrevolutionen av odla växter och tämja djur ägde rum för första gången för ca 11 tusen år sedan i Norra Mesopotamien, mellan floderna Eufrat och Tigris i den bördiga halvmånen och i nildalen i Egypten(14). Vid Karadjbergen i Norra Mesopotamien [Diyarbekir i Kurdistan-GC] växte ett viltvete, Tritticum Dicocciodes bäst på fuktiga högland mellan 600 och 1300 m över havet. Denna växt domesticerades genom flera generationers omodlingar och förädlades till slut av tidiga jordbrukare till dagens enkorniga Tritticum Monococcum. Vetets ursprung är identifierad med DNA analys. Allt vete kan spåras till en grupp av vild vete från Karadjbergen(15). [i dagens KurdistanG.C].
Människan har globalt försökt tämja alla större djur och odla alla lämpliga växter i sin närmiljö. Men bara lyckats med 14 djur och några viktiga växter för massproduktion. Denna process möjliggjorde befolkningsökning, urbanisering, specialisering men även evolutionen av patogena, sjukdomsalstrande mikroorganismer, och kulturell och teknologisk utveckling och förändring, som i sin tur gav några folkgrupper och kulturer ett övertag senare i historien. Det förklarar dagens fördelning av välstånd, makt och materiella, militära, intellektuella och teknologiska resurser(16).
Geografin, den givna miljöns betydelse och roll kan inte förbises i civilisationens historia. Det var inte vissa smartgener hos vissa folkgrupper eller raser som somliga påstod var svaren till varför somliga delar av världen hade skapat en större utveckling än andra. Utan det var de närliggande faktorerna i levnadsmiljön som var bakomliggande orsakerna till att vissa folkgrupper redan var gynnade från början av naturen (miljön). Geografin, kontinenternas orientering och form påverkade mänsklighetens historia avsevärt. Kontinenter som framför allt var utspridda i en östvästlig riktning (Asien, Eurasien, Europa) gjorde det lättare för kunskapen av att odla växter och tämja djur att sprida sig. Det var i regel också lättare för uppfinningar, kunskap och människor att sprida sig i dessa riktningar. Detta förklarar t ex varför Afrika och Syd- och Nordamerika blev eftersatta medan Eurasien hade många framgångar i detta avseende. Att sprida sig från nord till syd och vice versa är oftast svårare just eftersom de geografiska och klimatmässiga skillnaderna är för stora. En del grödor är t ex anpassade för att växa under vissa klimatcykler som inte alls passar andra klimat, och som därför inte med lätthet kan spridas vidare mot nordligare eller sydligare riktning(17).
När jag var och arbetade på Nya Guinea, frågade min vän Yali varför de vita hade så mycket cargo och de svarta papuaner ingen alls? Om jag bara kort ska svara på Yalis fråga då skulle jag säga att det är de konstellationer av miljöfaktorer som utgör en stor del av svaret på hans fråga.
Yalis komentar:
Kära professor. När jag redan för första gången såg de vitas cargo undrade jag alltid var de kom ifrån. Alla dessa kläder, läsk, paraplyer, tändstickor, mediciner, som de vita hade.
Jag ställde samma fråga till er: Varför har ni västerlänningar så mycket cargo, och vi så lite? Jag hörde att ni skrev en bok sen som bygger på min fråga. Det var vänligt av er. Det visade sig att det inte var en fråga som endast var viktig för oss papuaner utan den var lika viktig för många andra folk och nationer i världen.
Nu förstår jag varför det inte uppstod städer och samma snabba kulturella, ekonomiska och tekniska utveckling på Nya Guinea. Varför blev vi koloniserade av européer och inte tvärtom? Jag tycker jag har fått svar på min fråga efter att jag läst er bok. Det var helt enkelt närmiljön som människor levde i som gav möjligheten att utvecklas eller tog chansen från att utvecklas. Folk som hade turen att bo på de platser där naturförhållandena var fördelaktiga för odling av växter och domestisering av djur, kunde producera och lagra mat och förnödenheter. Produktionsöverskottet gav ökat välstånd och investeringsmöjligheter för fortsatt ekonomisk utveckling och i sin tur ökade befolkningen. Jag förstår då att ert folk, indo-européer som hade privilegiet att bo i Eurasien kunde göra detta först och sedan sprida konsten över hela världen. De som inte bodde i den miljön där odling av växter och domestisering av djur var genomförbar hamnade helt enkelt långt bak och om det inte var frågan om frånvaron av växter och djur att domesticera, så var det andra geografiska svårigheter som ofta resulterade i att de blev isolerade från omvärlden. Här på Nya Guinea hade vi åkerbruk redan 7000 år före Jesu födelse(18). Det fanns inga lämpliga djur att tämja som folk i Eurasien gjorde och våra proteinfattiga grödor tillgodosåg inte vårt behov av protein och därför fortsatte många invånare på ön att vara jägare och samlare(19). Jag förstår nu vad föda och hur den produceras haft för historiska konsekvenser. Jag hoppas att de kommande generationerna på vår ö drar stor nytta av de kloka ord i din bok och startar en ny ekonomisk och social utvecklingshistoria här på Nya Guinea genom att intensifiera arbetsproduktiviteten och öka välståndet för folket.
Jag tycker att papuaner ska göra framsteg i alla avseenden och det var därför jag ledde den politiska självständighets rörelsen på Nya Guinea och vi är nu ett folk som åtnjuter frihet och frihet är en universell passion vi alla strävar emot.
Tillämpning av avancerad organisk ekonomi respektive mineralbaserad ekonomi idag i Kurdistan
Avancerad organisk ekonomi och mineralbaserad ekonomi förekommer parallellt i många delar av världen däribland i Kurdistans städer och landsbyggd. Ekonomin i denna geografi är inte helt hållet byggd på den avancerade organiskbaserade ekonomin och inte heller helt och hållet på den mineralbaserade ekonomin ännu. Det finns en hel del utnyttjade och outnyttjade råvarureserver i form av olja- och mineraler samt vattenkrafttillgångar i Kurdistan. Batman området är känt för sina oljebrunnar som är i bruk nästan sedan ett sekel. Det finns gott om kolgruvor i Shirnak regionen. Floderna Eufrat och Tigris som rinner genom hela Kurdistans nordsydligt belägna, avlånga geografi, utgör i sig en stor potential för elenergiutvinning. Detta är en geografiskt dyrbar möjlighet för en ekonomisk och social utveckling för hela detta området om man även använder floderna Eufrat och Tigris som transportled(20) som man gjorde fram till 1930-talet. På den västanatoliska landsbyggden och i de turkiska städerna har den turkiska staten haft stora ambitioner att helt och hållet ställa om till avancerad organisk- och mineralbaserad ekonomi i allt större takt, medan i den större delen av kurdiska landsbyggden råder så gott som organisk ekonomi. Stora delar av jordbrukssektorn bruks precis som i medeltiden. I de turkiska städerna förekommer parallell med avancerad organisk ekonomi och mineralbaserad ekonomi även de nya och rena, alternativa energiregimer som vind och solenergi medan på större delen av den kurdiska landsbyggden och även i flertalet av de kurdiska städerna råder fortfarande somatisk (muskel och ben) energiregim. Andelen av mängden spanmål som transporteras med de primitiva transportmedel är mycket hög även om det sker en parallell transport av jordbruksprodukter med organisk drivna transportmedel. På landsbygden där jordbruket dominerar, används kogödsel och ved som enda energikälla för uppvärmning av bostäder och till och med för matlagning. Det är inte mycket som har förändrats i Kurdistan i och med att området har inte visat någon industriell utveckling alls. Många upptäcktsresenärer och forskare har sedan länge påpekat denna situation. Man skriver att bondebefolkningen där lever ett liv som knappast har förändrats något på många hundra år(21). Och det är nog mycket sant. Landet har lämnats till sitt öde med sin rikliga djurhållningsproduktion och kultur, med sina oändliga jordbruksreserver som ger dubbla skördar sedan urminnestider och varit Mellanösterns spannmålsdepå(22) trots grova misskötsel och rovdrift. Kurdistans huvudnäring har genom årtusendena varit jordbruk och djurhållning. Under årtusendena har det funnits nomadklaner som fungerat som tusentals lantliga småföretagare och har haft den enda ekonomiska huvudinriktningen djurhållning och produktion av animalisk föda(23). Långt innan sidenet kom från Kina och bomullen från Indien har vävarna i främre Asien haft ett ständigt behov av ull. Ullen kom från de kurdiska fåren. I främre Asiens städer hade man också behov av det kurdiska fårköttet. Kurderna spelade i detta avseende en viktig roll i hela främre Asiens ekonomiska liv – som dess djuruppfödare(24).
Det historiska Kurdistan är inte endast vetets hemland utan även där många djur domesticerades för första gången hos de första bönderna i landområdet mellan Eufrat och Tigris. Men under de senaste 80 åren, från och med 1930-talet, började Kurdistans jordbruksreserver gå igenom en radikal förändring i och med en ny produktionspolitik deklarerades från den centrala makten i Turkiets huvudstad i Ankara. Under den världsekonomiska krisen på 1930-talet, startade Turkiet en omfattande ekonomisk förnyelse och så kallade försprångsprogram. Man fortsatte med detta program under hela den resterande delen av 1900-talet.
Den marxistiska versionen av teorin om centrum- och periferi baserade typen av kapitalistisk-ekonomisk utveckling diskuterades livligt bland de ekonomerna och intellektuella i landet(25). De kurdiska intellektuella och politikerna från denna era samlade sina krafter och försökte göra sig hörda hos världsopinionen.
Kurdistans bönder var lyckligt lottade när det gäller odling överhuvudtaget eftersom det inte var så att endast vete hade odlats i detta område för första gången i historien utan även Kurdistan som utgör det största landsområdet inom den bördiga halvmånens gränser, var dess jordbruksmarker mycket fertila och bönderna har genom tiderna skördat två gånger om året(26). Det beslut från det turkiska parlamentet som togs på 1930-talet startade en ny jordbrukstrend som i huvudsak bygger på en begränsad, eftersatt och steriliserad industriell jordbrukspolitik i Kurdistan. Denna nya era i Turkiets ekonomiska historia kallas för 1930-talets förstatligande politik(27). Den nya jordbrukspolitiken gav inget utrymme till nyodling som hade förekommit i både Mellanöstern och i Kurdistan redan för tusentals år tillbaka(28). De enda jordbruksprodukter som enligt den nya statliga jordbrukspolitiken tilläts produceras decennier efter decennier i rad var tobak och bomull. Man använde gödsel med höga kemiska halter på Kurdistans åkrar som egentligen hade förbjudits i andra jordbruksländer vart eftersom man erfarit deras skadeverkningar. För ett maximalt profitresultat förvandlades den bördiga halvmånens största odlingsbara jordbruksmarker i stort sätt till DDT träsk av den kurdistanfientliga turkiska centrala makten. Detta gjordes under namnet det gigantiska turkiska försprånget för jordbrukets fertilisering och industrialisering. I och med skadorna av den maximala användning av gödsel, är jordbruksektorn i Kurdistan idag långt ifrån så produktiv som den tidigare varit. Detta var ett medvetet ingrep i syftet att exploatera Kurdistans jordbruksreserver maximalt även om det innebar att gödsla med hög kemisk haltiga och rent av giftiga gödslingmetoder år efter år till ekonomiska, sociala och nationella fördelar för det ekonomiska centrumet Turkiet. Kurdistans jordbrukssektor har inte återhämtat sig i och med detta hänsynslösa industrialiseringsförsök som inte byggde på understöd och vitalisering av de inhemska produktionskrafterna. Jordbruksektorn i denna geografi kommer förmodligen inte att kunna återhämta sig flera hundra år framåt i tiden pga detta dödsbringade jordbruksförsprång som initierades externt, från centret till periferin.
Andra industriella katastrofer har påverkat Kurdistan. År 1986 inträffade historiens hittills största kärnreaktorhaveri i den gamla Sovietunionen i Tjernobyl. I och med Kurdistans höga berg, fångades det radioaktiva avfallet från Tjernobyl ända till Kurdistans geografi. Detta medförde en radioktiv nedssmutsning av miljön som har satt sina spår i Kurdistan kanske för hundratals år framåt i tiden. Åren efter Tjernobyl uppkom en märklig strålningssjukdom bland befolkningen. De typiska symptomen av de radiokativt förgiftade människorna var kliandet i ansiktet och halsområdet. Svullnader i läpparna. Det orsakades av strukturella rubbningar i hemoglobinet i blodet som behandlades akut med medicinering för att lindra den smärtsamma initiala sjukdomsfasen.
I och med det 30 år långa gerillakriget som fortfarande pågår i Kurdistan, har detta krig påverkat Kurdistans miljö- och arbetsproduktivitet och turistnäring mycket negativt. Den turkiska militären skyr inga medel i sin jakt efter de kurdiska gerillakrigarna. Man förgiftar floder, till och med växtligheten, förgiftar grottor och brunnar, bränner skogar, tvångsförflyttar befolkningen och förstör såväl demografin som floran och faunans balans från grunden.
När man jämför landsbyggdens och städernas utvecklingsnivåer i västra Turkiet med den eftersatta underutvecklade kurdiska landsbyggden och de felaktigt utvecklade städerna i Kurdistan, ser man genast att det är två helt skilda världar. I den västliga delen förekommer idag inget jordbruk med somatisk energi, medan detta fortfarande förekommer i Kurdistan(29). Den västliga delen är totalt industrialiserad jämfört med den östliga' det vill säga Kurdistan. I de turkiska städerna finns all administration och större industrier, medan det i Kurdistan inte finns några sådana moderniteter förutom de breda vägar som leder till kända kurdiska orter för avhämtning av råvaror och naturtillgångar och jordbruksprodukter.
Staten har genom rovdrift av uttömning av råvarureserverna i östliga delar som är rika på olja, mineraler och vattentillgångar (floderna Eufrat och Tigris) kunnat bygga upp sin ekonomi utifrån dessa resurser. Oljan utvins i Kurdistan men raffineras i Turkiet för att ge arbetstillfällena till den turkiska geografin. Mineralerna förädlas också i väst i Turkiet. Vattendammar byggs i Kurdistan utan hänsyn till varken demografin eller ekologin eller historien. Exempel Ataturk, Keban- och den nyprojekterade Hasankeyf dammen som kommer att lägga under sig stora arealer av produktiva jordbruksmarker och mångtusenåriga boplatser med stor historisk betydelse för instudering av civilisationens historia. Den turkiska staten ser på alla sätt och vis till att undkomma utvinningens, förädlingens miljöbelastningar på den västliga, till den turkiska delen av landet. Så gott som alla industrier är utspridda endast i de turkiska städerna för att skapa utveckling och välstånd. Kurdistan är en enda stor råvarukälla och en billig arbetskraftsreserv för hela Turkiet. Därför har Turkiets svaga ekonomi sedan många decennier tillbaka kunnat överleva tack vare de stora tillgångarna av mineraler, fossil- och vattenbaserad energi från Kurdistan.
Dessa faktorer bromsar den ekonomiska och sociala utvecklingen i Kurdistan. Maktförhållandena är ordnade på så sätt att alla beslut om frågor om råvaruhämtning, produktion och omfördelning sker i det styrande centrumet i väst. Kurdistan den eftersatta periferin (inre kolonin) körs över i ordets fullaste bemärkelse. Även frågor som uppstår med urbaniseringen visar staten ingen hänsyn till. Å ena sidan orsakar den spontana, oplanerade och den många gånger snedutvecklade urbaniseringen och den höga urbaniseringsstakten i de numera svindlande snabbväxande kurdiska huvudorterna, provinshuvudstäderna, uppkomsten av felaktiga bebyggelser, å den andra sidan kan staten och dess militära makt stationera sig till och med i stadens enda skyskrapa som i själva verket är en turistatraktion i Diyarbekir. Det är den tydliga närvaron av en stark centralmakts styre som bidrar till den ekonomiska och sociala stagnationen. Provinshuvudstaden Diyarbekir med sin 2 miljoner invånare är ett slående exempel. Trots restaureringsprojektet av den världsunika historiska stadsmuren Diyarbekir(30), trots restaureringen av stadens övriga forntida lämningar, trots nya, gigantiska miljardprogram för moderna bostadsprojekt, blir staden ändå inte lyft ur sin fattigdom av alla dessa åtgärder. Militärens omedelbara närhet i stadens kärna ger snarare intrycket av att staden håller på att kollapsa.
Dammarna på floderna Eufrat och Tigris, Keban, Atatürk, producerar så mycket elektricitet, att ett överskott av elkraft exporteras ända till Bulgarien. Medan många kurdiska byar och städer i dammarnas omedelbara närhet fortfarande är utan elektricitet.
I nästan så gott som alla kurdiska städer saknas reningsverk för såväl att rena industriavfall som för att återvinna kloakvatten. Det finns varken sopstationer som samlar och sorterar hushållsavfall eller industriavfall. Inga förbränningscentraler för att återanvända värmen från sopor och avskräde. Det finns inga återvinningscentraler för varken metaller, plast eller papper för att spara såväl skogarna som miljön. Återvinning av papper skulle rädda tusentals träd i Kurdistans numera nästan obefintliga skogsareal. För 1000 år sedan täcktes stora delar av Mellanöstern av täta skogar(31). Plasten som produceras av organiskt (olja) material och har lång nedbrytningstid och kastas fritt i naturen här och var.
När det gäller energianvändning för transport, belysning och uppvärming av husen utvinns det från den ”smutsiga” energin från dieselförbränningsmotorerna. I Kurdistans städer saknas det utbyggda kommunala transportsystemet helt. Så gott som all transport med varor och folk sker på dieselförbränning, likaså elenergin från de gigantiska elcentralernas elproducerande tribunmotorer som drivs med organisk (diesel) bränsle. Å ena sidan producerar de gigantiska vattendammarna Keban och Ataturkdammen på Eufrat och Tigris gigantiska mängder elektricitet som skickas till industrierna och städerna i Turkiet och överskottet exporteras till och med till utlandet å den andra sidan drivs axlarna av de gigantiska dieselbrännande tribunerna på elcentralstationerna i Kurdistans stora städer med hjälp av smutsig (diesel) energi. Den samma smutsiga energin drivs bussar, lastbilar, tågloken, alla dessa drivs med detta miljöskadande dieselbränsle. Värmepannorna i höghusen i städerna värms upp med kol. På vintern kan man inte gå på gator och torg vid 17-tiden pga all rök och smog från husens kolbrännande värmepannor i miljonstaden Diyabekirs tätorter.
Kortsagt är Kurdistan det land där förekommer såväl den somatiska som den avancerade organiska, mineralbaserade och i en mindre omfattning alternativa energiregimer parallellt med varandra. Men som synes förekommer som mest den för människan och miljön mest skadliga, den så kallade avancerad organiska och mineralbaserade energiregimer.
På grund av alla dessa för människans välbefinnande och hälsa farliga ekonomiska aktiviteter är Kurdistan ett riktigt inferno. Det skulle med all säkerhet klassas av professor McNeill; Ett av de länder i världen som drabbats av de svåraste miljökatastroferna.
Hur de forändrade proportionerna mellan avancerad organisk respektive mineralbaserad ekonomi skulle kunna förändra dessa exempel i Kurdistan?
Jordbruksreform och en grönrevolution; nyodling skulle på sikt kunna återhämta och öka produktiviteten i jordbruksektorn i det forna vetets hemland Kurdistan. Där måste en statsmakt komma in med ekonomiska och materiella investeringar. Dela ut jord till jordlösa bönder, ge krediter till jordbrukarna, sponsra nyodlingar och nyteknik.
Uppbyggnad av industriell tillverkning samt att anlägga industrikomplex för råvaruförädling i Kurdistan skulle räcka för att jämna ut den hittills beständiga ojämlikheten mellan den eftersatta periferin i öst (Kurdistan) och de relativt utvecklade västanatoliska städerna (det utsugande ekonomiska och politiska centrumet Turkiet). Sist men inte minst skulle dessa anläggningar fungera förebyggande mot miljönedsmutsning (som nämndes ovan), stoppa utsläppen och spara återstoden av Kurdistans oexploaterade råvarureserver.
I och med att olje (avancerad organisk)- och kol (mineralbaserad) ekonomi är integrerade med varandra i Kurdistans städer och eftersom de både behövs pga avsaknaden eller de alltjämt otillräckliga, svaga, alternativa energikällorna, är det svårt att göra en bedömning om vilken energiregim skulle behövas som mest eller som minst. Landets utvecklingsbehov har högsta prioritet. Därför är det svårt att i största allmänhet påstå att den ena är bättre än den andra. I och med Kurdistans inre kolonistatus har man med undantag från några få fall inte gjort någon grundlig ekonomisk analys av det kurdiska samhället. De tillgängliga informationen är från några få utländska forskare som till exempel från den turkiske historikern och sociologen Ismail Besikci, den tyske militäratachén General von Moltke och professor Wolf-Dieter Hütteroth, den brittiska militäratachén William Eagelton, den holländska kurdologen och forskaren Martin von Bruinessen etc.
Att dessa exempel skulle kunna förändras i Kurdistan kräver en omfattande ekonomisk förnyelse i form av utbyggnad av industrier, genomförandet av jordbruksreformer och även om det fortfarande finns obegränsande, outnyttjade organiska- och mineralbaserade energiresurser, kan också dessa energiråvaror brukas under många decennier i det eftersatta Kurdistan i sin försenade ekonomiska utvecklingsprocess kan man lätt tycka. Att det är rätt eller fel får nöden avgöra. Nöden har dessvärre ingen lag sägs det.
Ekologiska energikällor anpassade för Kurdistans klimat och geografi bör utvecklas och användas. Det är högt antal årliga soltimmar i Kurdistans geografi. Numera använder många kurdiska storstäder redan den alternativa energin solenergi i begränsade område, framför allt för uppvärmning av vatten. Pa alla nyproducerade byggnader kan man se paneler för solceller med tillbehör på taken.
Det är också viktigt att påpeka att det idag råder en väpnad konflikt mellan den nuvarande turkiska statsbildningen och den kurdiska delen som resultat av de stora industrialiserade makterna, Englands och Frankrikes politiska och militära strävanden att kontrollera oljekällorna i Kurdistans geografi i början av förra seklet. På så sätt kan man säga att Kurdistans delning har blivit en konsekvens av England och Frankrikes behov av energiförflyttning till sina industrier. När Englands kol som engälsmännen hade börjat använda sedan 1500-talet (som under så lång tid som under 300 år)(32) spelat en avgörande roll för Englands industrialisering tog slut, letade man efter alternativa energikällor mot 1800-talet. Det sades att man hade både i Mellanöstern och USA hittat nya energikällor till de energihungrande industrierna i västeuropa England i spetsen. Det fossila bränslet, olja skulle fungera som substitut till den organiska och mineralbaserade engelska ekonomin på 1870-talet(33). Engelsmännen började sonderade med militära underrättelser i mellanöstern och där fann man slutligen stora oljereserver i både Saudi Arabien och i den kurdiska staden Kirkuk. I många år pågick ett ständigt krig mellan de engelska militära styrkorna i området och den lokala kurdiska befolkningen. Efter det ottomanska rikets delning i början av förra seklet blev det möjligt för England och Frankrike att fördela stora områden i fd ottomanska riket mellan sig, däribland två huvudområden i Kurdistan som dittills ingick som otonom furstendöme i det multinationella ottomanska sammansättningen. England tog de landsområden som senare kallades för Irak och Jordanien och Frankrike tog de landsområden som senare kallades för Syrien och Libanon. England och Frankrike befäste senare Kurdistans delning genom Sykes Picot föredraget mellan England, Frankrike och Ryssland år 1916. Därefter bildades de engelska och franska vasallstaterna: Turkiet, Irak och Syrien som övertog styret av det delade Kurdistan som de fortsätter med ända in i våra dagar. Den senare bildade turkiska republiken, Irak och Syrien fortsatte med denna uppgift att förvalta Kurdistans naturtillgångar i nära samarbete med de europeiska industrialiserade makterna mot det kurdiska folkets vilja. Denna grupp av stater som till synes fria men i själva verket är vasallstater till England och Frankrike och som var och en har fyra helt olika religiösa och politiska inriktningar, har alltid haft lätt att samarbeta när det har gäller bevarandet av Kurdistans internationella koloni status och har alltid fått ekonomiska, politiska, diplomatiska och kulturella stöd från England och Frankrike för denna uppgift(34). Det persiska riket hade redan år 1639 tagit sin beskärda del av Kurdistan då Kurdistan delades för första gången i två stora delar enligt Kasr-i Shirin avtalet melan ottomanerna och perserna. Det kurdiska folkets rättigheter för ekonomisk och politisk frihet, dess rätt att bestämma över sitt öde, har med andra ord dränktes i dess så kallade svarta guld, olja.
I Södra Kurdistan genomlever kurder en begränsad frihetsprocess med eget parlament, militär, polis och rättsväsende i och med den irakiska kurdiska federala regeringsbildningen sedan 1991. Denna process fortgår fortfarande. Kurderna har här kontroll av en begränsad del av sin egen olja och kan numera marknadsföra denna olja med den egna federala regeringens direkta initiativ utan den centrala makten Bagdads inblandning.
Kurdernas ekonomiska och sociala situation i iranska och syriska delarna av Kurdistan är någonting som liknar situationen i den norra, (turkiska) delen av Kurdistan. Ingen ekonomisk och politisk frihet är ännu i sikte.
01.08.2009
____________________________
FOTNOTER & KÄLLOR:
01- McNeill, Nittonhundratalets miljöhistora, s398
02- McNeill, Nittonhundratalets miljöhistora, s28
03- McNeill, Nittonhundratalets miljöhistora, s36
04- McNeill, Nittonhundratalets miljöhistora, s35
05- McNeill, Nittonhundratalets miljöhistora, s35
06- McNeill, Nittonhundratalets miljöhistora, s392
07- McNeill, Nittonhundratalets miljöhistora, s347
08- Wrigley, Continuity Chance & Change, p18
09- Wrigley, Continuity Chance & Change, p33
10- Wrigley, Continuity Chance & Change, p114
11- Wrigley, Continuity Chance & Change, p115
12- Wrigley, Continuity Chance & Change, p125
13- Wrigley, Continuity Chance & Change, p20-21
14- Diamond, Vete, vapen och virus, s24
15- Att boken Vete, vapen och virus är utgiven innan de senaste rönen från DNA-studier (Science 97-11-14) om härkomst av domesticerade växter och djur offentliggjordes, innebär att dessa nya kunskaper inte finns med i Diamonds bok; Vete, vapen och virus (G.C.)
16- Diskussionsunderlag filmen ”Vete, vapen, virus”, del 1 med Jared Diamond
17- Diamond, Vete, vapen och virus, Kontinenternas huvudaxlar; s176, Jordens klimatzoner; s134
18- Diamond, Vete, vapen och virus, s146
19- Diamond, Vete, vapen och virus, s146
20- General von Moltke, Geography and Perceptions of Kurdistan
21- Harry G. Nickles, The Food That Launched Civilisation, Middle East Cooking, 1969, Preface.
22- Hirsch, E. A. Changes in Agricultural Output Per Capita of Rural Population in Turkey, 1927-1960, Economic Development and Cultural Change, 1963
23- Dr Ismail Besikci, Dogu Anadolu da Göçebe Kürt Asiretlerinde Toplumsal Degisme, 1968 Komal Yayinlari, De sociala förändringarna hos de kurdiska nomadstammarna i Östra Anatolien, Komals Publikationer
24- Svenning, Carl-Elof, Politisk tidskrift, CUF, januari 1964, om de moderna kurdiska herdestammarna
25- Caglar Keyder, Dünya Ekonomisi Icinde Türkiye (1923-1929), Tarih ve Yurt Yayinlari: Caglar Keyder, Turkiets ekonomiska historia och världsekonomin (1923-1929), Tarih & Yurt Publikationer, 1993, Istanbul
26- Wolf-Dieter Hütteroth, Bergnomaden und Yaylabauern in Mittel Kurdischen Taurus, Marburg University, 1959
27- Caglar Keyder, Dünya Ekonomisi Icinde Türkiye (1923-1929), önsöz, Tarih ve Yurt Yayinlari: Caglar Keyder, Turkiets ekonomiska historia och världsekonomin (1923-1929), förord, Tarih & Yurt Publikationer, 1993, Istanbul
28- Johan Söderberg, Vår världs ekonomiska historia, Mellanöstern, s112-116
29- Dr Ismail Besikci, Devletlerarasi Sömürge Kürdistan, Agri Verlag, Köln, 1991: Kurdistan - en internationell Koloni, Agri Verlag, Köln, 1991. ”Den stora delen av det historiska landet Kurdistan är Turkiets inre koloni sedan 1923.”
30- Den 5km långa, 17m höga och 4 m breda stadsmuren - världens näst största efter den kinesiska - i staden Diyarbekir. Murens restaorerades till sin nuvarande skeppnad av den romerske kejsaren Justiniano år 349 e Kr. Unesco Världs Kulturarvet Diyarbekir muren: http://whc.unesco.org/en/tentativelists/1402/
31- Johan Söderberg, Vår världs ekonomiska historia, Mellanöstern, s112-116
32- Wrigley, Continuity Chance & Change, p20-28
33- McNeill, Nittonhundratalets miljöhistora, s320
34- Dr Ismail Besikci, Devletlerarasi Sömürge Kürdistan, Agri Verlag, Köln, 1991:
Kurdistan - en internationell Koloni, Agri Verlag, Köln, 1991
La pura verdad! Somos la peor especie del planet
Ett land som försummar jordbruket begår självmord. Det spelar ingen roll hur många plan som flyger över himlen i utvecklade länder,
Hur många bin som flyger är viktigt. Om bina dör dör människor under de följande åren. Albert Einstein
Vi måste börja vårda jorden
