Sverigekurdernas gryning
Historien om det Kurdiska riksförbundet i Sverige och dess tidskrift Berbang
av Faris Medeni Marsil

När kom kurderna till Sverige

Enligt en forskning bor 172 grupper med utländsk bakgrund i Sverige. Kurder är en av dessa utländska grupper. Det uppskattas att det finns mellan 80 och 100 tusen kurder i Sverige idag.

Den första kurdiska flyktingen, Suleiman Aleksander Knuttas, kom till Sverige år 1929. Den första kurdiska studenten var Selheddin Rastgeldi, som kom till Sverige år 1947.

1965 studerade mer än tre personer med en grupp kurdiska flyktingar som kommer till Sverige från södra Turkiet. Dessa är Cemal Almadar, Mambrahim Mamxidir, Seid Abdulrehman och Seîd Dizaî.

Den svensk-kurdiska kommittén bildades 1966 och inkluderar Cemal Elamdar och Selahaddin Rastgeldi. Kommittén bestod av Marta Hanssons, Olof Tandberg och M. Norlander. Efter Marta Hanssons död blev Olof Tandberg ordförande för komitten. Tandberg var expert på minoritetsrättigheter och chef för den svenska delen av UNECO-kommittén. Kommittén upplöstes efter ett autonomiavtal undertecknades den 11 mars 1970 med irakiska regimen i södra Kurdistan.

Första vågen: Vissa kurder kom till Sverige av ekonomiska skäl i mitten av 1960-talet. Kurder som kom till Sverige av ekonomiska skäl kom från Anatolien och runt staden Konya i Cihanbeyli och Kulu.  Denna kurdiska grupp var en traditionell grupp som stödde varandra mycket. De flesta arbetade inom tjänstesektorn; deras restauranger och pizzerior och deras sociala liv var monotont. Det var en sluten gemenskap. Den första generationen lärde sig att läsa och skriva, de flesta här i Sverige. Den efterkommande generation som växte upp här följer i den första generationens fotspår, de flesta går inte på gymnasiet och börjar arbeta från tidig ålder. De talar kurdiska och dess dialekter. Deras syfte är att tjäna pengar. De patriotiska känslorna är starka samt stöder dem kurdiska rörelserna med ekonomiskt stöd.

Mars 1970: Några kurdiska politiker anländde till Sverige för sina politiska åsikter efter militärkuppen i Turkiet. Efteråt kom några till Sverige i utbildningssyfte och andra för att inte utföra militärtjänstgöring i Turkiet. De grupper som kom hit efter 70-talet blev medlemmar i föreningar och partier, och några av dem var medlemmar och partiledare i landet. 1975: Efter vapenvilan som proklamerades av Mustafa Barzani, bossatte vissa kurdiska politiker sig från södra Kurdistan i Sverige.

Marash-massakern: När de turkiska fascisterna begick massakern i Marash år 1978 så lämnade tusentals kurder sitt land och flydde till Sverige. De flesta bosätter sig i staden Uppsala och arbetar inom servicebranschen. Denna är en konservativ grupp av kurder.

12 September 1980, efter militärkuppen i Turkiet och kriget mellan Irak och Iran så har tusentals kurder lämnat Kurdistan och kommit till Sverige. Särskilt denna grupp, som utgör en stor potential för de politiska kadrerna i norra Kurdistan, och gör stora tjänster på det politiska, kulturella och språkliga området. Denna grupp är för närvarande den mest aktiva kurdiska gruppen i Sverige.

Vågen efter Halabja: Mellan februari och september 1988 mördades minst 50 000, kanske upp emot 100 000 eller ännu fler kurder av Saddam Husseins regim i Irak. Offren bodde alla i byar och mindre städer i Södra Kurdistan (’norra Irak’). Den mest välkända platsen som utplånades var staden Halabja, där 5000 människor dödades av gasattackerna.  Efter halabjafolkmordet flydde många kurder landet och några kom till Sverige.

Iranska delen av Kurdistan: Efter försvagningen av KDP:s väpnade krig i Iran traumatiserades många kurder i denna del av landet och flydde landet. Idag är antalet iranska kurder som bor i Sverige cirka 20 tusen. De flesta ungdomar i denna del av landet är studenter vid universitet. Den medelåldersgeneration som inte valde att gå på universitetet är mestadels inom tjänstesektorn.
Vågen efter nederlaget för södra Kurdistans uppror: Året 1989, efter Saddam regimens attacker med kemiska vapen, är många kurder rädda. Många flydde till Turkiet och Iran. Därifrån fördes de till Sverige med hjälp av FN:s flyktingkommissarie.
Vågen efter Sovjetunionens kollaps: Kurder lämnade Armenien, Kazakstan och Georgien av säkerhets- och ekonomiska skäl. Många bosatte sig i de tidigare sovjetrepublikerna och några av dem bosatte sig i Sverige. Denna grupp är liten i Sverige.
Inbördeskrig mellan kurderna: Under året 1994 när kriget mellan de två största kurdiska falangerna KDP och PUK inleddes i södra Kurdistan kom vissa människor för att bosätta sig i Sverige.

Den så kallade "arabiska våren" riktar sig till kurderna efter 2011, särskilt efter ISIS-attackerna och ockupationen av Mosul och dess attacker mot västra Kurdistan. De flesta kurder bor i och runt i städerna Stockholm, Uppsala, Göteborg, Malmö, Gävle, Eskilstuna, Kalmar, Västerås, Linköping, Örebro och Sundsvall mm.

Vågen som kom från norra Kurdistan efter den turkiska militärkuppen i september 1980 var en politisk våg och under de kommande tio åren var alla involverade i politik, kulturellt och språkligt arbete. Eftersom den första ledaren och många kadrer för de politiska partierna i norra Kurdistan, flyttade hit så försökte de arbeta tillsammans i demokratiskt arbete; i början av 1980 - med en bred organisation för att organisera alla svenska kurder under sin vinge.

Kurdiska riksförbundet

I maj 1981 bildades Kurdiska Riksförbundet i Sverige av kurdiska organisationer. Detta var det första och unika exemplet i kurdernas och Kurdistans historia som sattes av kurderna i alla delar av Kurdistan. Tack vare Riksförbundets arbete lärde sig kurderna i de fyra delarna av Kurdistan varandra och förstod varandras dialekter. Särskilt norra kurder betonade vikten av att läsa och skriva det kurdiska språket.

Riksförbundets alla kongresser, möten, paneler, konferenser och dessa möten organiserade av kurdiska organisationer och föreningar hölls alla på kurdiska. De norra kurderna utvecklade sina kurder och skapade hundratals produkter på kurdiska.
Å andra sidan var varje organisation involverad i sociala, kulturella och publiceringsaktiviteter utöver sina egna aktiviteter.
Med ekonomiskt stöd från svenska myndigheter, enligt en studie av Mehmet Tayfun, publicerades mellan 1980 och 1998 totalt 820 böcker, 138 tidskrifter och tidningar och 24 officiella förlag grundades. 585 böcker har publicerats på uppdrag av dessa förlag. Det finns 420 kurdiska böcker (Kurmanji, Sorani, Dimili).

När Kurdiska Författarföreningen bildades, hade de cirka 50 medlemmar, varav sorani-talande kurdiska författare inte inkluderades ännu.

I Stockholm arbetar kurdiska stiftelser, biblioteket och institut efter sina egna behov. Sverige är ett av de områden där det kurdiska litterära, kulturella, historiska och språkliga arbetet blomstrade, särskilt efter 1980-talet. Kurdiska barn överallt har möjlighet att lära sig sitt eget språk. Den kurdiska lärarlinjen för kurdisk lärarutbildning (1984) öppnades vid Stockholms universitet, där lärare utbildades för att utbilda kurdiska barn. Allt detta arbete och lärande bland kurderna kallas den svenska kurdiska modellen. Svenska kurdiska Riksförbundet har den största och mest framträdande rollen i den kurdiska diasporan.

Kurdiska föreningsledare och medlemmar marscherade från Uppsala till Stockholm två gånger för att fördöma förtrycket från den turkiska och irakiska staten mot kurderna och för att skapa allmän opinion för kurdernas demokrati och jämlikhetskamp.
Föreningarna som försökte bilda Kurdiska Riksförbundet den 22 maj 1981 hade regerat en månad tidigare och deras medlemmar - cirka 100 personer - marscherade 90 km från Uppsala till Stockholm för att protestera mot den fascistiska militära juntan i Turkiet.

Marschen startade från Uppsala den 24.04.1981 klockan 18:00 och dagen efter den 25.04.1981 klockan 13:00 nådde de Sergelstorg i Stockholm och deltog i demonstrationen och marscherade mot den turkiska ambassaden.

22.08.1986 - Kurdistans förening i Uppsala anordnade en protestmarsch från Uppsala till Stockholm mot den turkiska staten och den irakiska staten. Marschen deltog av 61 medlemmar i föreningen (varav 8 kvinnor). Protestanterna anlände till Stockholm efter 24 timmar i regnet och var Riksförbundets protestmarsch.

Föreningar, kurdiska föreningar och inrättandet av FKKS

Det finns många olika sätt att organisera för det sociala livet. I samtida samhällen är ett av dessa sätt att organisera också förening och medlemskap i föreningar. En förening är en organisation som framgår av behovet av vissa frågor, mål eller gemensamma sociala, nationella eller professionella intressen. Den är byggd av människor som är överens om dessa vanliga frågor.
I länderna i Europeiska unionen (EU) och i Sverige, som också är medlem i EU, skyddas rätten till förening och medlemskap av konstitutionen.

Det finns ingen gräns för antalet frågor som en förening kan eller inte kan hantera. Det vill säga att man kan bilda en förening med andra i alla frågor och inom vilket område som helst.

I Sverige stöder olika samhällsorgan (stat, kommun etc.) föreninglivets arbete och rätten att bilda och hantera föreningarnas arbete uppmuntras och säkerställs också ekonomiskt. Det är därför som när du tittar på information om föreningarnas arbete i Sverige kommer du att se att antalet medlemmar i föreningarna i Sverige är tio gånger mer än Sveriges befolkning. Man kan hitta en förening i var och en av de två hundra tusen föreningar som finns i Sverige, i varje samhällsfråga.

Det finns två grundläggande typer av föreningar. En av dem är ekonomiska föreningar och den andra vägen är ideala föreningar. Huvudskillnaden mellan dessa två föreningar är att i ekonomiska föreningar är syftet med att upprätta en förening att skydda de ekonomiska medlemmarnas intressen och därför består vikten av dessa föreningar av ekonomisk verksamhet. Kooperativ är en av formerna av ekonomiska föreningar. Hur ideala föreningar bildas för gemensamma intressen, mål eller frågor. Du hittar alla slags föreningar i Sverige, från hyresgästföreningar till föreningar om miljöfrågor, fackföreningar, mänskliga rättigheter, kultur och utbildning, utlänningar eller sport. Detta visar också hur viktigt föreningarnas arbete är i det svenska sociala livet.

På 1970-talet främjade den svenska staten social och kulturell verksamhet genom socialdemokratins politik. Svenska föreningar, beroende på antalet medlemmar och deras aktiviteter, får bra stöd från myndigheter. Den svenska staten är mycket glad över att lyssna på samhällets frågor och problem genom grupper och samhällsgrupper och lösa en stor del av samhällets frågor genom dessa föreningar. För detta ändamål gav etableringen av föreningar och Riksförbundet en bra service. Den första kurdiska demokratiska organisationen i Sverige var sektionen för kurdiska studentföreningar i Europa (KSSE), som grundades 1966. Huvudkontoret för KSSE (Kurdish Student Society in Europe) var beläget i Wiesbaden, Tyskland och grundades 1956. KSSE håller sin kongress varje år i en europeisk huvudstad. Det höll sin fjärde årskongress 1–5 augusti 1970 i Stockholm och deltog av 17 personer från Sverige.

KSSE delades i tre delar efter nederlaget för septemberrevolutionen 1975. Grundades under namnet Kurdistan Students Abroad (AKSA) och under namnet Kurdistan Youth and Students in Europe (YUKSE). Då bildar kurderna inte föreningar med andra namn bara i studenternas namn.

Dessutom blev Bahoz (Association of Kurdistan Struglers and Revolutionaries), som grundades i Tyskland 1969, en del av Sverige 1970. Förutom sitt informativa arbete publicerar Cegerxwins diktsamling "Prîsk û Pêtî". Den första kurdiska föreningen i Sverige är den kurdiska-svenska arbetarföreningen. Efter ett tag istället för det kurdiska namnet användes den här gången ordet Kurdistan och ordet Sverige tillkom och föreningens namn blev Kurdistans arbetarförening i Sverige.
Denna förening grundades 1976 i Stockholm av kurderna från norra Kurdistan, den delen av Kurdistan som är ockuperat av Turkiet.

Denna person; Memo Yetkin (ordf.) Henefi Celeplî (sekreterare), Ferda Turan (revisor), Mahmut Baksi, Ali Gultekin, Fikret Güler, Seyfi Doganan, Cevdet Demir och Tevfik Bal. Av dessa 5 personer; Henefi Celepli, Fîkret Güler, Seyfi Dogan, Cevdet Demir och Tevfik Bal är från inre Anatolien. 1978 skedde en splittring i föreningen. Senare Kurdistans arbetarförening, senare känd som Komkar, och de flesta av dess medlemmar, var deras politiska förbindelser nära PSKT, som vid den tiden var känt som dess centrala organ, Riya Azadi. Föreningen startade en tidning som hette Roja Nû 1978 och fortsatte senare sitt arbete som Komkar. Medlemmar och anhängare av andra organisationer bildar sedan sina egna föreningar i Sverige. 1979 grundade DDKDs anhängare Kurdisk-Svensk Kultur och Solidaritet Förening i Stockholm. Föreningens ordförande; Mahmud Kiper, Ali Çiftçi, Mahmud Baran, Ibrahim Ozdemir och Erol Kizilkaya var närvarande. 1980 grundade Kurdistans nationella befriare K.U.K:s anhängare Kurdistans arbetarkulturförening i Stockholm. Föreningens ordf. är Nazif Taşçi, Seyhmus Ceylan och Celal Beyazgul. År 1980 grundade anhängare av Ala Rizgari Demokratik Förening för Kurdisk Kultur i Botkyrka-Stockholm. Dess grundare var Cevdet Demir, Cevdet Bardakçi och Abdullah Altunel. Varje förening upprättade kontakter med svenska myndigheter på uppdrag av kurderna. Detta underlättade inte kurdernas arbete i allmänhet och innebar många svårigheter för dem.

Riksförbundets inrättande

Arbetet med att inrätta Kurdiska Riksförbundet I Sverige (FKKS) på 1980-talet, och särskilt efter den turkiska fascistiska militära juntan i Turkiet, har utvecklats; startade tidigare mellan fyra kurdiska föreningar i norr och fortsatte sedan mellan sju föreningar. Samtliga sju föreningar som FKKS bildade var under påverkan av olika politiska krafter och deras medlemmar bestod också av anhängare av den tidens politiska krafter. Av dessa var fem föreningar registrerade i Stockholm och två andra; den ena var i Uppsala och den andra i Göteborg.

Bildandet av FKKS var en politisk nödvändighet och det var möjligt tack vare samordningen av föreningar med olika politiska krafter. Därför kan man säga att början av bildandet av FKKS dominerades av de politiska krafterna i FKKS grundande föreningar; framträdde som en gemensam plattform. Den nuvarande politiska situationen i Sverige och rättigheterna och möjligheterna inom föreningsarbetet har dock spelat en viktig roll för att förbereda grunden för bildandet av Riksförbundet.

Kurder som bor i Sverige blev påverkade av andra invandrargrupper som bildar egna riksförbund. De blev dessutom uppmuntrade av de goda förutsättningarna i Sverige. De har behov att förena sig och vill göra sin röst hörd. Med vanor och erfarenheter från hemlandets illegala partier, legala och "halvlegala" föreningsverksamheter startar kurderna KRF 1981. De politiska flyktingarna spelar nyckelrollen i bildandet av KRF. KRF är ett svar på de flesta kurdernas önskan om att samarbeta för det gemensamma intresset. Starkt påverkade av egna kulturmönster, livet och händelserna i hemlandet, bildar kurderna KRF för att i första hand stödja det kurdiska folkets kamp i hemlandet, vilket fortfarande är det mest drivande motivet för att få folk att vara aktiva. KRF sysslar mycket med solidaritetsfrågor som rör hemlandet, men även integrations -och identitetsfrågor i Sverige.
KRF är ett svar på de flesta kurdernas önskan om att samarbeta för det gemensamma intresset. Den är en demokratisk, partipolitisk och religiöst obunden organisation, vilken i början samlar nästan bara kurder från turkiska Kurdistan, men som sedan utvecklas till att bli en organisation för kurder från alla delar av Kurdistan. I början är KRF en "enhet" av de olika ideologiska "linjeföreningarna" som har bildats i Sverige, influerade från föreningslivet i turkiska Kurdistan. De olika grupperna som finns i KRF har en ständig konkurrens och starka motsättningar. Man har svårt att välja en ordförande till organisationen, genom att de politiska grupperna är rädda för varandras propaganda, som kan påverka anhängarna negativt, både i hemlandet och i Sverige. För att inte låta någons "grupphegemoni" genom ordförande posten kompromissar man och bildar under de två första kongresserna "kollektiva ledningar" som är utan ordförande. Många har det svårt att acceptera ett demokratiskt val, där den person som får majoritetens röster blir ordförande.

Antalet kurder i Sverige ökar kraftigt under 80-talet och likaså deras geografiska spridning i landet. För att öka medlemsantalet i KRF, göra det effektivare, kommer linjeföreningarna överens om att välja en annan organisationsform, som baseras på kommunföreningar. KRF omorganiseras i mitten av 80-talet och blir en organisation med kommunföreningar som medlem. Enligt den nya formen bildas en förening i varje kommun där det finns tillräckligt många kurder som vill vara med. Stockholm, som utgör ett undantag bildas flera föreningar. Alla kurder, även de som inte är medlem i någon linjeförening, får möjlighet att söka medlemskap i de lokala kommunföreningarna. I och med bildandet av kommunföreningar upphör linjeföreningarnas medlemskap, vid den kommande kongressen. KRF:s medlemsantal ökar, organisationen blir mer representativ och mer demokratisk. Val av ordförande, som ledde till starka konflikter under KRF:s första tid, är inte lika aktuellt som förut. Erfarenheter visar att det inte blev som man trodde. Ingen enskild grupp kunde bilda en grupphegemoni i KRF bara för att en av dess anhängare var ordförande.

I och med ökandet av de samhälleliga problemen som dyker upp och har samband med kurdernas identitets -och integrationsfrågor, förs inom KRF nya diskussioner om förändring av organisationen under 90-talet. De nya förhållandena tvingar organisationen till att anpassa sig till omgivningen. Diskussionerna är också ett sökande efter strukturer: bl. a en bättre planering, samordning, arbetsdelning, och kontroll för att göra KRF effektivare. Men vanor från hemlandet, konflikter mellan de olika politiska grupperna, bristande kunskap och erfarenheter om föreningsliv, de oväntade händelser som dyker upp i hemlandet och som tvingar organisationen till att agera fort etc. leder till att förändringsprocessen blir långsamt och svårt att genomföra. Akuta händelser i hemlandet, ofta problematiska, kräver insatser av KRF och avbryter en rad aktiviteter Sverige. KRF ger till en viss grad trygghet och har stor betydelse för kurder i Sverige men även viktig för kurder i hemlandet. Detta är tack vare den, för kurderna unika organisatio nsformen (en organisation som har samlat kurder från alla fyra delar av Kurdistan), dess aktiviteter och möjligheterna i Sverige.

Det har varit en svår uppgift att samla kurder från alla delar av Kurdistan. Ideologiska olikheter, ständiga politiska konflikter och konkurrens mellan de olika politiska grupperna har visat sig vara starka i organisationen. Olikheter utifrån social bakgrund, utbildningsnivån, erfarenheter, dialekter, regiontillhörighet och politiska grupptillhörigheter påverkar tillsammans organisationen i samband med samarbetet. Men det gemensamma intresset, ökandet av nya demokratiska föreningserfarenheter och positiva effekter från det svenska systemet bidrar till att man vill och kan samarbeta. De flesta av kurder upplever Sverige mycket positiv och blir påverkade av svenskt föreningsliv. Individerna i KRF lär sig mer och mer demokratiska traditioner. Trots en hel del brister ökar samarbetsviljan, förståelsen och toleransen. Deras sätt att driva verksamheten förändras så småningom. KRFs mål, är att representera kurder som bor i Sverige, jobba för deras intresse och upplysa dem om det svenska samhället och hjälpa dem för att ska kunna lösa problem och svårigheter som de möter i Sverige, jobba med frågor som rör integrationen, bidra till den kurdiska kulturen och språkets utveckling, upplysa svenskar om den kurdiska frågan och söka stöd bland dem, stödja det kurdiska folkets kamp hemlandet och bevarandet av det nationella identiteten, samarbeta med demokratiska folkrörelser som svenskar och invandrare har, samt verka för invandramas och flyktingarnas rättigheter.

För att verkställa dessa mål använder KRF sig av olika aktivitetsformer och metoder: Att knytta kontakter med svenska myndigheter och sociala rörelser, att publicera information, kontakta massmedia, organisera seminarier, konferenser, kurser i olika former, kultur och solidaritetsaftnar, utflykter mm, att koordinera, skapa olika samarbetsformer med olika lokala föreningar och starta projekt, att skapa specifika kommittéer för att jobba med de olika uppgifterna som organisationen har fattat beslut om.

Vi minns vikten av internationellt stöd och de progressiva och demokratiska krafterna i europeiska länder, från kampen från andra förtryckta folk. När vi kan lösa vårt lands situation och kriget för vårt folk genom organisationer som partier, fackföreningar och organisationer etc. erkänner och accepterar kommer vi att kunna försvaga och minska styrkorna och förmågan hos de antidemokratiska regimerna i Kurdistan. Ju mer deras bakåtgående förbindelser med omvärlden skärs, desto mer kommer deras geopolitiska system att isoleras. På detta sätt kommer nya förhoppningar och vägar att öppnas för vårt folks kamp och vår seger blir lättare och närmare.

Förbundets medlemsföreningar, för att uppmärksamma allmänheten på vårt lands situation och den kamp som vårt folk har bedrivit i flera år, har detta varit en viktig del av föreningarnas arbete och detta arbete har gjort en stor påverkan på många individer och demokratiska krafter. Efter så många år och så mycket förändring är vi i dag överens om en punkt: Trots meningsskiljaktigheter och olika politiska åsikter kan våra föreningar samla det mesta av sitt arbete för allmänheten i Europa på en demokratisk plattform. Kurdiska riksförbundet är en perfekt platform för enighet inom detta område.

För att vi ska kunna uppnå ovanstående mål måste inte bara föreningen utan också varje Kurdistans patriot uppfylla sin grundläggande plikt. Utomlands är vår huvuduppdragpropaganda. Det vill säga, det är kampen för folket i Kurdistan genom att stärka och öka de allierade och frivilliga. Propaganda bör göras enligt villkoren för samhället. Ibland är melodin av en Kurdistan Shepherds trumpet eller sång av en folksång värd tio broschyrer och hundra slagord. Detta är ett litet exempel. Men det är naturligtvis känt av alla att det kräver speciell propaganda, propaganda och kunskap. Vi måste kunna mobilisera all vår erfarenhet och kunskap från våra experter inom olika områden, i ett centrum. Detta centrum är naturligtvis Kurdiska Riksförbundet i Sverige.
….
Den 7: e KRF-kongressen hölls den 14 och 15 februari 1987. 58 representanter från 15 medlemsföreningar deltog. Kerim Husamî, Hesen Mizgîn, Ihsan Aksoy och Reşo Zîlan valdes till juryn. Svenska medier visade intresse för kongressen och Tv-nyheterna.

Efter talet från KRFS Ordf. Hanefi Celebli på Invandrarministerns vägnar George Andersson på socialdemokraternas vägnar, chefen för utrikesdepartementet Thord Palmlund, konservativa partiets parlamentsledamot Per Olof Strindberg, VPK:s parlamentsledamot Oswald Söderqwist Centerparti Per Granstedt, kommunistiska ungdomsledare Stellan Hermansson och Kurdistans supportkommittérepresentant Elin Clason talade.

Invandrarminister Georg Andersson talar till den sjunde kongressen:

Jag är glad att kunna delta i din sjunde kongress anordnad av den Kurdiska Riksförbundet.
Det är mycket naturligt för oss svenskar att kunna bilda föreningar och organisationer, hålla kongresser och diskutera våra frågor fritt och demokratiskt.

Men inte överallt i världen. De flyktingar som bor i vårt land är vittne till detta. Många av dessa flyktingar är kurdiska och många av dem har samlats här idag. Den svenska regeringen har upprepade gånger uttalat att den med stor oro följer rapporterna om förtryck mot kurderna. Det är mycket viktigt för Sverige att respektera mänskliga rättigheter. Speciellt för etniska minoriteter. Ett viktigt internationellt motto är att arbeta för att förverkliga förhållandena i alla länder där etniska minoriteter lever i frihet, bidra till ekonomisk utveckling samt äga sin egen kultur och utveckla sitt eget språk.

Sverige har varit ett främmande land sedan andra världskriget. Människor från andra länder kom till Sverige för att hitta arbete eller för att undkomma förföljelse. De har gjort mycket värdefullt arbete för att utveckla ett bättre liv i vårt land.
Vår utrikespolitik, jämlikhet, valfrihet och samarbete måste skyddas starkt. Dessa mål, som är grunden för vår utrikespolitik, har formulerats av vårt parlament och alla politiska åsikter bygger på dem. De som bor och arbetar i detta land är gemensamt ansvariga för samhället och har beslut om utvecklingen av samhället. Detta är grunden för helheten.

Utlänningar har också rätt att vara en del av samhället, att påverka situationen i sina stadsdelar, kommuner och provinser. Även om utlänningar inte är svenska medborgare Bristen på jobb för alla, bristen på bostäder och rädslan och våldet i världen, tyvärr även här, får många människor att känna rädsla och visioner för framtiden. I sådana fall är syndare ofta eftertraktade ... och utlänningar och medborgare blir syndarna i svåra situationer. I sådana fall utvecklas rasism och främlingsfientlighet hos utlänningar. Jag förstår rädslan och misstanken för att kurderna har kommit in i vårt land. Misstankar mot individer - med eller utan bas - kan aldrig leda till att människor anklagas.

Vi måste stå med all kraft mot sådana rasistiska rörelser. Värdet på alla människor är detsamma. Varje människa har något att ge till hela människan. Förhållanden med nya kulturer är en stimulans i vårt tänkande och återskapande i vår kultur. Att lära känna människor från andra länder med andra erfarenheter och idéer är en värdefull sak. Att bo med andra människor är inte en fara utan en möjlighet.

har de efter tre år i Sverige inte rösträtt i kommunalvalet. Frågan om rösträtt vid riksdagsvalet har ännu inte tagits upp. Men för att vara villig och kunna utöva rösträtten måste man förstå att innebörden av rösträtt också har en effekt.

Halabja 1989

Protesten Halabjamassakern anordnades av svenska kommittén för kurdiska mänskliga rättigheter i Stockholm Sergels torg den 16 mars 1989.Riksförbundet hjälpte aktivt kommittén. Nästan 1000 personer deltog i protesten och fördömde Baath-regimen.Svensk radio och TV var närvarande och visade demonstrationen.Under demonstrationen talade Sveriges utrikesminister Sten Andersson på uppdrag av den kurdiska mänskliga rättighetskommittén, Leif Blomberg, den kända konstnären Gösta Ekman och Sherko Bekes om massakern i Halabja.

Sveriges utrikesminister Sten Andersson:

"Halabja visar folkets orättvisa"
«En händelse som hände för ett år sedan har ägt rum i våra hjärnor; Halabja.
Vi kommer aldrig att glömma bilderna av Halabja, bilderna av de döda barnen som om de hade somnat, men dog av giftet från gasbomber.

Den 16 mars 1988 visade staden Halabja i Kurdistan på sitt sätt folkets orättvisa ...

De giftbomber som används i Halabja är ett stort slag mot folkets rättigheter.
Halabja-massakern är bara ett exempel på det förtryck som har tillförts det kurdiska folket i flera år. Förtrycket av det kurdiska folket fortsätter, inte bara i Irak utan också i alla länder där kurder bor ...
Upphörandet av kriget mellan Iran och Irak har skapat hopp bland världens folk. Vapnens tystnad måste vara konstant. Förhållandet mellan folken måste utvecklas och det kurdiska folket måste leva i fred. Denna fred måste också upprätthålla kurdernas legitima mänskliga rättigheter ...

Jag säger dig igen. Bilderna från Halabja som vi aldrig kommer att glömma och de tragiska dödsfallen påminner oss alltid om vårt ansvar. Jag uppmanar alla att kämpa mot förtryck och grymhet. Låt inte en annan Halabja hända! ”
….
Massdemonstration mot rasism och främlingsfientlighet

Ett av målen KRF var att arbeta mot rasism och att skydda utlänningars rättigheter. Detta har visats genom dess historia. 1991 när vissa rörelser mot nya utomjordingar började; KRF motsatte sig starkt detta och tog initiativet.

1991 fanns det många anti-utländska incidenter i Sverige och anti-utländska rörelser blev mer aktiva. ABF tog initiativet och uppmanade många människor att sammankalla en plattform för att bekämpa rasistiska organisationer i Sverige. Mötet deltog i många svenska och utländska organisationer samt många svenska personligheter. Med deras deltagande bildades en plattform mot rasism. Riksförbundet tog också sin plats inom denna plattform.

Det skedde en massdemonstration i Skansen - 15 000 personer deltog; Sveriges vice premiärminister och socialminister och Folkpartiets ledare Bengt Westerberg talade. FKKS-Ordf. Vildan Tanrikulu talade också vid mötet.

I Sverige i början av 1992-talet fortsatte rasistiska och främlingsfientliga attacker mot flyktingläger i olika städer. En utlänning dödades i Stockholm och Uppsala, och en flykting (från Iran) dödades och 11 andra skadades.

På kvällen den 30-01/1992 sammankallade Riksförbundets verkställande kommitté ett brådskande möte med sina närvarande medlemmar och stoppade de rasistiska attackerna och beslutade att göra ett offentligt samtal och nå ut till alla media- och pressbyråer. Riksförbundets samtal sändes på tv-nyheter 21:00.

Kurdiska Riksförbundet uppmanar alla utlänningar i Sverige att inte lämna sina hem i 24 timmar den 21 februari och att bojkotta svenskt socialt liv.

Nästa dag kom en röst ut ur församlingen. De flesta av Riksförbundet och utländska organisationer träffades vid Riksförbundets lokal och stod på bojkottförslaget. Vid mötet samlades alla organisationer för ett 1-timmars manifest och bildade en kommitté som kallades "21 februari-kommittén”. Riksförbundets ordförande Vildan Tanrikulu var också ordförande för denna kommitté.
Valet den 21 februari var ingen spontan dag. Dagen mot kolonialism som förklarats av FN.

Efter sitt möte utfärdade utskottet ett uttalande som meddelade resultatet av mötet till alla svenska byråer. Samtalet uppmärksammades av alla delar av samhället.

De svenska medierna gav en viktig plats för detta initiativ

Chefredaktören för kultursektionen i Sveriges största tidning, Dagens Nyheter, skrev en intressant artikel om situationen och sa i slutet av sin artikel: "Jag kommer också att delta i strejken".

Expressen hade manifestet gjort nyheten om berget: "Sverige står utan utlänningar".

Kvällstidningen Aftonbladet (3 februari 1992) skrev i sina rubriker: "Sverige står utan utlänningar. Det är en fantastisk tid för oss att förstå detta. Därför är utlänningens manifest välkommen och viktigt."

Den 4 februari 1992 träffades han i svenska riksdagen om frågan om rasistiska attacker och om bojkotten den 21 februari. Många parlamentariker ifrågasatte premiärministern och regeringen. Invandrarministern sade i parlamentet: Jag kommer att delta i manifestet den 21 februari, om jag blir inbjuden.

Den "timslånga strejken" involverade inte bara utländska organisationer utan också det svenska samhällets politiska och sociala organ Det finns 15 barn mellan 1,5 och sex år (5 pojkar, 10 flickor). Deras föräldrar är politiska flyktingar. Det kurdiska språket stoppas i deras land, kurderna förföljs, men nu i ett distrikt i Stockholm har dessa barn befunnit sig i ett dilemma, deras föräldrar är glada. Denna plantskola har som andra plantskolor lekmaterial etc. för barn. Två av dess anställda är svenska, de andra två är kurdiska.

Isstationer, från fackföreningar till svenska regeringen och riksdagen.

Den svenska vice premiärministern och socialminister Bengt Westerberg och kulturministern Birgit Friggebo ankom under protesten på Fridhemsplans Riksförbundets kontor den 21 februari klockan 10.00 var. Detta ledde också till att Riksförbundets prestige ökade inom de svenska institutionerna.

Internationell konferens om mänskliga rättigheter i Stockholm 1991

Svenska kurderna för kurdernas mänskliga rättigheter, i samarbete med KRF, höll en konferens i Stockholm den 15–17 mars 1991 med deltagande av 200 representanter från mer än 20 länder.

Representanter och tjänstemän från kurdiska politiska och civila organisationer deltog i konferensen. Mer än 50 nyhetsreporter deltog på konferensen och sprider konferensnyheterna runt om i världen.

Ordföranden för den kurdiska kommittén för mänskliga rättigheter i Sverige, C H Hermansson, talade i sitt inledande tal vid konferensen om den nuvarande situationen för Kurdistan och kurderna.

C H. Hermansson: Den kurdiska frågan måste lösas fredligt. Fred är inte möjlig genom den kurdiska frågan i Mellanöstern. Förra året, när vi började förbereda oss för denna konferens, visste vi inte att kurdernas situation skulle förändras så snart. I dag bär den kurdiska kampen frukt. Jag hoppas att konferensen kommer att ta avgörande beslut i detta avseende.

Invandrarminister Maj-Lis Lööw beskrev den kurdiska frågan som en flykting- och mänsklig rättighetsfråga. Vår regering är mycket bekymrad över kurderna och har arbetat inom detta område. Sverige stöder demokrati i regionen. Vi stöder kurdernas rättigheter vid varje dörr; vi är väl medvetna om kurdernas smärta och lidande. Vi vet dock inte hur många kurder det finns i Sverige, cirka 10 tusen kurder bor i Sverige idag.

Det kurdiska dagisöppnandet

I stadsdelen Tensta i Stockholm öppnades ett kurdiskt förskola. Dagstidning 'Dagens Nyheter' publicerade denna händelse på mellansidorna i sitt avsnitt av "Runt Stan". Och en annan dagstidning skrev att "den kurdiska krisen irriterade Turkiet".
DN-texten sammanfattades enligt följande:

”Det finns 15 barn mellan 1,5 och sex år (5 pojkar, 10 flickor). Deras föräldrar är politiska flyktingar. Det kurdiska språket stoppas i deras land, kurderna förföljs, men nu i ett distrikt i Stockholm har dessa barn befunnit sig i ett dilemma, deras föräldrar är glada. Detta dagis har som andra dagis lekmaterial etc. för barn. Två av dess anställda är svenska, de andra två är kurdiska.
"Vi vill ge dem ett nytt språk, de flesta talar turkiska", säger Birgitta Hedman, chef för dagis. Vi vill ersätta kurdiska och svenska med turkiska. Lär dig svenska för att kunna trivas i det svenska samhället. Av denna anledning är alla spelberättelser, sånger på kurdiska och svenska. En kurdisk lärare kommer att i 30 timmar på hösten.

Barnen samlas tidigt på morgonen och hälsar dem på kurdiska. Sedan sjunger barnen kurdiska sånger. Sedan från svenska. I språkundervisningen går vi inte för fort för att inte förvirra språket. Vi ber deras föräldrar att tala kurdiska hemma. Men fortfarande för vissa, för att de kan turkiska lättare, talar de turkiska. Av denna anledning behöver många människor inte studera kurdiska.

Berbang (gryning)

Berbang är en tidskrift/organ för Kurdiska Riksförbundet i Sverige (KRF). En av riksförbundets huvuduppgifter har varit att publicera tidskriften Berbang. Att publicera en tidskrift tillsammans under dessa år, dvs. 1982, är i sig ett värdefullt beslut och meningsfull händelse och arbete. Det är goda nyheter inte bara för kurderna i Sverige utan också för alla kurder utomlands och i alla fyra delar av Kurdistan. Detta är en renässans av att skriva på kurdiska för kurderna. Det är första gången i historien om kurdisk publicering utomlands, från fyra delar av Kurdistan, och kurder ända från Sovjet och Libanon kan skriva på kurdiska i den. Hur varje författare publicerade sina uppsatser på det sättet. De som skickade glada och gratulerande texter publicerades trots läsarnas brev. Dikten förskönar Berbangs ansikte i tidiga nummer. Sedan dess är antalet som vet hur man skriver på kurdiska inte stort; dessa människor har också oftast tidigare skrivit i olika publikationer.

Trots att tidningen har varit ett organ för KRF och förutom dess aktiviteter och arbete har den lagt ut på sina sidor alla möjliga ämnen; språk, historia, litteratur, poesi, politik, kultur, nyheter och så vidare. Det vill säga det har framträtt som en offentlig social, politisk, kulturell och nyhetstidning. (Innehållet i Berbangs artiklar innehåller en detaljerad beskrivning av vad som har skrivits)
Berbang är den månatliga tidningen för Kurdiska Riksförbundet i Sverige. Men det har aldrig släppt 12 nummer på ett år. 1999 började numret 112 komma ut varannan månad, dvs. 6 nummer per år. Och det året startade webbplatsen fkks.se och blev en del av Berbang.

Berbang publiceras på kurdiska (nordkurdiska kurmanjî, sydkurdiska soranî, zazakî). I nummer 105 (1997) citerar Berbang svenska. Svenska kommer också ut som en bilaga. Tidigare hade dess sidor inte upptäckts, men sedan utgåva 112 har den kommit ut som en 12 sidor.

Tidigare trycktes på Författares Bokmaskin-Stockholm Printing House, började sedan 1990 i Apec-Tryck-Stockholm trycka den. Fram till det 50:e numret innehöll Berbang 24 sidor (nummer 47, 48 sidor och nummer 48, 36 sidor).

Sydkurdiskan sorani är också ursprungligen skrivet med latinska bokstäver. Efter att riksförbundets struktur ändrades 1986 fortsatte sydkurdiskan sorani att vara i arameiskt-arabiskt alfabet. Tidigare enligt kapacitet och medarbetare; var sidor i sorani färre än i kurmanji, men efter siffran 50 fortsätter Berbang att publicera hälften med hälften i båda dialekterna tills sista numret.
Formatet är A4. (21 x 29,7 cm) 1994 ändrade numret 93 Berbang sitt format till A3 (29,7 x 42 cm) och med detta format kom 8 nummer ut och varje nummer var 12 sidor; 6 sidor publiceras i kurmanji och 6 sidor i Sorani och med samma innehåll. (Nummer 98 och Nummer 99 är 16 sidor. Nummer 100 är 24 sidor, varav 16 sidor är på kurdiska och 8 sidor på sydkurdiska sorani.)
Alla 136 nummer Berbang är utgivna, varav två är specialnummer och numret står inte på dem. En av dem publicerades 28.08.1993 i samband med den första årsdagen av valet till södra Kurdistans parlament den 19 maj 1992 och är helt på kurdiska och har 32 sidor. Det andra, som publicerades i september 1998 i samband med det svenska riksdagsvalet, ligger i kurmanji och sorani och har 28 sidor. Dessa inkluderar identiteter och åsikter för kurdiska kandidater som deltar i svenska partier, inklusive parlamentariska, kommunala och landstingskandidater.

Men det bör noteras att numrorna 5/1984, 1/1986 och 5/1987 också är specialnummer; 5/1984 handlar om Cegerxwin, 1/1986 handlar om Qanate Kurdo, 5/1987 handlar om Ismail Beşikçi.

Berbang har publicerat 17 nummer från 1/1982 till februari 1984. Men 1984 beräknade statskontoret för utlänningar (Statens Invandrarverk-SIV) antalet försäljningsställen per år och gav Berbang hjälp. För den också efter den 4: e kongressen 1984 började Berbang från nummer 1/1984 och varje år kom några nummer ut och hennes år skrevs på den. Detta fortsätter fram till utgåvan 3/1986. När Riksförbundets system ändras har den nya upplagan tills dess publicerat några nummer Berbang, skriver sina nummer inom parentes. I nummer 3/1986 skrevs år 5 nummer 3/86 (35). Denna siffra (35) är summan av alla siffror Berbang som publicerats fram till dess.

Det bör noteras att 1985 (nummer) 8/1985 utfärdades inte och räknades inte med i summan av numren.
Dessa Berbang-nummer kombineras: Nummer 1-2/1989 (54-55), Nummer 4-5 / 1989 (57-58), Nummer (3-4 / 1991 (71-72), Nummer 2-3 / 1992 (79-80), nummer 5-6 / 1992 (82-83), nummer 7-8 / 1992 (84-85), nummer 89-90 / 1993, nummer 91-92 / 1993, nummer 106-107, mars / 1998, nummer 125-126, oktober-december 2002 och nummer 130-131 / 2005.
Utfärdat 133 maj 2011 i anledning av 30-årsjubileet för Riksförbundets grundande.

Det sista numret av Berbang 134 publicerades i maj 2012 i samband med FKKS 25: e kongress.
Sidorna är totalt 5504 sidor; varav 3128 sidor är på kurmanji, 1934 sidor på Sorani, 124 sidor på Zazaki/Dimili och 318 sidor på svenska.

Förutom sina 116 sidor med 8 nummer i A3-format; varav 62 sidor är på kurdiska och 54 sidor på sydkurdiska sorani.

Principer för Berbang

1) Riksförbundet tidskrift kommer att skrivas i kurdisk och latinsk skrift.
2) Riksförbundet, som är relaterad till verkligheten och fokuserar på kurdiska frågor i Sverige i alla former av Tidskrift skrivning, såsom rapporter, forskning etc. Liksom de språkliga, sociala och kulturella frågorna för barn, kvinnor och mulatt från Kurdistan.
3) Tidskrift kommer att täcka situationen för det kurdiska folket i alla delar av Kurdistan, på ett offentligt och informativt sätt, mot förtryck, massaker, assimilering, exil, tortyr av fångar och tortyr.
4) De flesta av sidorna är från kultur, litteratur, historia, språk och så vidare.
5) Tidskriften placerar inte och accepterar inte sådana kontroverser med specifika övertygelser från ett parti, grupp eller politisk kraft. Tidskriften är inte på något sätt ansluten till politiska krafter.
6) Tidskrift, mot imperialism, kolonialism, alla fyra stater, rasism, sionism, kurdisk tradition och Mellanöstern. Det är feodalism, fascism och militarism.
7) Tidskriften motsätter sig inte socialistiska länder, den gör dem vänliga. Stöder världens förtryckta folk och arbetare.
8) Varje författare kan använda sitt riktiga eller pseudonym namn.
9) För politiska frågor krävs enhetsröstning, för frågor med majoritetsröstning.
Men principerna måste vara ömsesidigt övertygande.
10) Äger tidskriften Riksförbundet. Redaktören är ansvarig.
11) Tidskriften heter BERBANG.

Pseudonym namn

"En timmes rättfärdighet är bättre än sjuttio år av tillbedjan." M.Ç. Kurderna från norra Kurdistan använder pseudonym i Berbang, särskilt mellan 1980- och 1990-talet. Hur dessa namn och deras efternamn var skrivna markeras med svart i texten och deras riktiga namn skrevs i bågen. Men dussintals av de författare med pseudonym namnen är fortfarande okända. Ingen vet vem dem är. Det finns många anledningar till varför människor använder pseudonym eller kurder använder pseudonymer.
-Den första anledningen är rädsla och risken för att de kommer att erkännas av staten och drabbas av straff.

-Många som skriver på kurdiska har blivit medlemmar och volontärer i olagliga organisationer och fruktar att deras skuld inte kommer att öka när de arresteras.
-Några av dem är statsanställda och arbetare, för dem finns det en risk att de kommer att erkännas och sparkas.
-Några vill välja ett kurdiskt namn istället för deras arabiska och turkiska namn.
-Vissa människor skriver också artiklar med flera smeknamn för att göra författarna mer synliga i tidningar och tidningar.
-Några människor skriver fortfarande skarpt mot staten när de skriver under sitt eget namn men de skriver fortfarande mjukt under sitt riktiga namn.
Men i allmänhet är det mycket svårt att förklara varför man skriver. Men kurderna som skriver på kurdiska har skrivit det utan något väsentligt intresse för att uppnå sina ideal; med andra ord; lämna kontot med din identitet och ägande i din heders mening.
Även i det förflutna och i vissa tidskrifter och under dessa år när Berbang var mycket populär, vet ingen vem deras riktiga namn är.
Till exempel publicerades i brev 13, 1899 av tidningen ”Kurdistan” ett brev under namnet M.Ç. "En timmes rättfärdighet är bättre än sjuttio år av tillbedjan."
Ägaren av denna kompletta mening M.Ç som skrev under dessa år, jag personligen undrar mycket vem är han?