FYRA BERÄTTELSER OM KÄRLEK

Home |Destpk|Ana Sayfa

 

Om människans grundläggande känslor, som rädsla, ångest, saknad, sorg, glädje och kärlek, kan vi hitta massor med intressanta berättelser. Vi alla kan säkerligen några av dessa känslor utan och innan, som periodvis de har förvandlat tillvaron för oss antingen till ett verkligt paradis eller ett brinnande helvete. Vem av oss har inte drabbats nogot eller några av dessa, som brukar lämna djupa spår i vpra liv? Några av berättelserna är oförglömliga och ytterst gripande. Här följer fyra sådana berättelser att läsa.

 

 

 


– I –

 




STJÄRNORNA I NATTHIMLENS SVARTA OÄNDLIGHETER SEDDA IFRÅN AMIDA

av Goran Candan

 

 

 

 

Kär i Amida - tankarna går ständigt dit, minnena lämnar mig aldrig

Man kan bokstavligen bli ett med kärleken i många själsliga och fysiska sammanhang. Man kan även känna att man känner en viss kärlek, sympati och värme för vissa andra saker än till en människa. Är det inte kärlek då? Jag har t ex som en levande människa haft en stark passion och kärlek för min hemstad, till mitt land, till min exilstad Stockholm, till ett arbete som jag trivdes med väldigt mycket, till en viss estetisk skapelse som t ex ett vackert hus, ett vacker och mäktigt träd, en vacker penna, en viss maträtt, en viss dryck, har jag känt ibland mig djupt passionerad bunden till. När man är livslevande och söker livets mening, kan man naturligtvis alltid känna sig starkt relaterad till vissa materiella och abstrakta företeelser och ting.

Det finns ingen allmän kärlekshistoria, men däremot antropologin och forskningen kring människans kulturella utveckling, civilisationens historia, har givit oss en ungefärlig kunskap om hur folk hade det med kärleken förr i tiden. Det finns ju många historier om kärleken mellan människor. Både de klassiska och de moderna historierna har vi hört tillräckligt mycket om. Av de klassiska kärleksdiktningarna läser vi med en stor sympati och fascination, kärleksberättelsen om Tristan och Isolde, Aucassin och Nicolette, Romeo och Julia, Layla och Madjnon och Mem och Zin. Vilka storslagna och fantastiska historier dessa är, framgår av dess vida utbredning bland stora folkskaror världen över. Dessa fantastiska kärleksberättelser och dess lika vackra konstdiktningar har trängt sig in vårt medvetande ända tills idag. Så fort vi konfronteras med de äkta kärlekskänslorna, inspireras och präglas vi av dessa vackra kärleksberättelser, i vårt tänkande och handlande, i både kärlekens plågande och behagande faser.

Det sägs också att kärleken är oförutsägbar. Den kommer och går som den vill. Förutom vissa kärlekar, skulle jag vilja påstå. Att det inte bara finns en kärlek, säger också en del. Jag trodde att jag hade en viss erfarenhet av kärleken och tyckte att jag hade upplevt den tillräckligt nära och intimt och att den inte var annat än det jag hittills hade upplevt. Men denna nya passion och förälskelse som jag nu känner mig bunden till, är någonting speciellt. Den är inte till en medmänniska, utan till något helt annat.

Jag känner mig vilsen i denna kärlek, i vilken jag överallt ser tecken som leder till den. I allt som sker runtomkring mig, försöker jag se ett tecken. Det känns som att jag aldrig i mitt liv har varit så nära mina känslor som nu. Det märkte jag mycket tydligt när jag under flera veckor förvandlades totalt på grund av denna saknadens känsla som jag ständigt haft.

Saknaden är stor. Målet känns så avlägset och så ouppnåeligt! Det är ofattbart och det är grymt. Att få vara nära min kära, att få vara i Amîda för några få dagar, för bara några få timmar, skulle lindra den enorma brinnande längtan avsevärt. Att vara 18 långa år borta ifrån "henne"! (1) är hårt. Det känns mycket orättvist. Kärleken till Amîda, är en kärlek hos mig vars rötter är det djupaste ner i hjärtat man någonsin kan tänka sig.

Jag måste åka till Amîda, till min födelse, barndoms och ungdomsstad och andas dess rena luft djupt i mina lungor tillsammans med mina nära och kära som jag inte träffat under så många år. Jag kände nämligen mycket djupt ångest en kväll och dagen efter köpte jag en flygbiljett till min kära hemstad Amîda! Där jag inte varit en enda gång på hela 18 år. Innan resan tog jag kontakt med tre personer: Amnestyfunktionären E. B. som bevakar Turkiet vid Amnesty International i Stockholm. En journalist som jag kände och min advokat. Jag lämnade en fullmakt över mina ekonomiska angelägenheter hos advokaten och åkte iväg.

Om turkarna skulle anhålla mig vid gränsen, så skulle min advokat ta kontakt med svenska UD och med alla de nyckelpersoner och försöka påverka turkisk polis om det gick. Jag hade inte varit politiskt aktiv sedan många år nu. Mitt liv var i några få människors händer kändes det som. Jag litade naturligtvis helt på att dessa människor skulle trycka hårt på Turkiet om det blev så att jag blev anhållen. I Sverige var man känslig för sådana företeelser under en lång period. Man skyddade och stödde helhjärtat de människor som flytt från diktaturer.

 

 

 

Kurderna lyssnar en av de tre kurdiska radiostationer i världen: Radio Rewan (Erivan)



Men detta hade kanske varit mitt livs största misstag inser jag nu såhär i efterhand. Det där med en direkt resa till Turkiet, som just trappat upp sin häxjakt på kurder och när dagligen mördas kurdiska aktivister i Kurdistan, skulle jag aldrig försöka mig på i ett sansat tillstånd. Vilken tur att jag har några vänner som övertalade mig att låta bli. Det blev Syrien i stället. Jag åkte till Syrien i förhoppningen om att kunna ordna en resa med hjälp av smugglare över gränsen, vilken under vissa perioder är enda vägen att fly ut ur Kurdistan eller komma in i landet igenom. Men slutligen insåg jag att dessa smugglare nuförtiden är infiltrerade av den turkiska underrättelsepolien.

Helt plötsligt säger en röst inom mig att en "naturlig" smugglare aldrig skulle kunna prata turkiska så flytande som denna smugglare gjorde. Dessa måste vara inplanterade av turkiska polisen vid gränsen för att kontrollera trafiken. Jag höll på att bli haffad och förhörd av syrisk säkerhetstjänst när jag turlig nog hörde hotellpersonalen prata om mig med två civila besökare: "Den konstiga engelsmannen eller italienaren.." Jag var nämligen ganska fåordig, hade släppt löst hästsvansen jag skaffat i exillivet och bar en halmhatt mot solvärmen. Jag vandrade som turist i kurdernas Berlin, den mitt itu delade gränsstaden Qamishlo. Vissa hus i denna stad är nästan vägg i vägg, trots att de ligger vid var sin sida av den artificiella turkisk-syriska gränsen. Jag såg ut som vilken sydlänsk europé som helst. Jag var tvungen att dölja min identitet med alla möjliga knep. På det sättet var jag främmande i mitt eget land igen. Tidigare var man turk och nu en europé. En "främling" igen, i sitt eget land.

När jag kände mig osäker på hotellet, checkade genast jag ut mitt i natten och bjöd in mig hos en kurdisk familj. De var som vanligt mycket gästvänliga. Tidigt på morgonen innan någon vaknat, lämnade jag en hundradollarsedel under kudden till mina fantastiska värdar och tog den första bästa intercitybuss som heter Karnak till Damaskus. Jag var så nära min hemstad Amîda som jag någonsin varit under dessa 18 år i exil - men jag måste vända. Jag var endast tjugo mil fågelvägen från Amîda. Hela denna mardrömsliknande resa var mycket psykiskt påfrestande och tog mycket kraft från mig. Efter sex långa dagar måste jag återvända till Stockholm. Det var en totalt misslyckad resa.

När jag insåg att det enda kloka var att vända, fylldes hjärtat av en stor besvikelse och sorg. Jag hade räknat med att äta frukost eller i sämsta fall lunch nästa dag i min Amîda. Hela mitt liv passerade i revy framför mina ögon. Det kändes så hopplöst svårt så som jag höll på att dö. Det var tur att en tröstande röst i djupet av hjärtats avgrund gjorde sig hörd genom att säga bestämt: "du skall nog återvända dit en vacker dag ändå!" Men på vilket sätt? När? Dessvärre är detta fortfarande ovisst, trots EU har bestämt sig nu att inleda förhandlingar med Turkiet för det efterlängtade turkiska medlemskapet. Det är bara genom EU medlemskap gränserna kan öppnas för politiska flyktingar som jag. Men jag avråder ändå EU att låta bli att Turkiet ska vara med i EU.

Jag tänker ofta på tiden när jag var en liten pojke i Amîda. Varje gång fylls jag med en lika stor värme och nostalgi. En tid av så många långa år har skiljt oss åt nu. Men det är ändå Amîdas enorma värme och utstrålning som räcker långt ut i tiden. Det är precis som de stjärnor som funnits för miljarder år sedan i rymden och oavbrutet och outtröttligt skickat ut sitt ljus genom eoner och över rymdvidderna ända till oss. Trots att de befinner sig så långt tillbaka i tiden, når ljuset från dem, med sin värme och utstrålning, ända till vår tid. Amîda har varit en sådan oupphörlig lysande stjärna för mig och kommer alltid att belysa och värma min själ var jag än befinner mig.

Denna frånvaro i så många år känns som en resa i de eviga rymdvidderna. Jag tänker jämt och ständigt på varenda tillfälle då jag promenerade på Amîdas gator och torg; dess varenda gathörn som jag passerade förbi. Jag tänker på varje hus som utgör såväl stora som små gators hörn. Jag blir lika svag och lidelsefull varje gång jag tänker på det. Jag lovar mig om och när jag åter finns där och "håller min älskades hand", då släpper jag den aldrig igen. Ett tag tänker man naivt nog att kanske man glömmer vissa otäckheter som varit och att denna frånvaro är bra för att själen ska få lite ro. Men hur ska jag kunna glömma Amîda? Det finns många starka anledningar, däribland denna nya slitande passion.. förälskelse..

Det är så märkligt, allt pekar på de mest pessimistiska prognoserna på grund av den hänsynslösa turkiska ockupationen i denna själsliga relation, men passionen struntar totalt i den, istället tror den på öppningen i den mörka och långa tunneln. Det är kärleken som bestämmer till slut. Kärleken vet inte vad den gör. Den vet på något sätt ändå att det kan ta mycket lång tid innan man är framme. Sorgligt.
Men den tror starkt. Den har vissa aningar om att Amîda till och med kan vara nästan totalt förstört nu av det ohyggliga smutsiga krig som just nu pågår med en oroande acceleration för varje dag som går. Just nu för Turkiet trots sin ansökan om EU medlemskap ett slags lågdensitets krigföring i Kurdistan. Kanske husen, gatorna, torgen, parkerna och alléerna inte är lika präktiga som förr i tiden, men denna passion vill bara till Amîda i alla fall. Den glömmer inte när Amîdas ständigt soliga gator och torg var fyllda med människor och när jag under dessa dagar såg på hela Amîda som ett barn som ser på en julgran -full av ljus, alldeles fascinerad. Det är svårt att glömma någonting sådant även om det skulle gå ett hundra år. Det handlar ju om ens egna rötter. Och nu är jag alldeles övergiven och ensam och flackar runtomkring dag och natt och tänker på denna glänsande barndomstid. Det har nu gått många långa år sen sist vi sågs, men jag kan inte sluta tänka på min Amîda. Jag är ute och går och går, men till sist kommer jag till samma ställe.

Jag är nog en obotlig romantiker. Därför minns jag nu mystikern och filosofen Khalil Gibrans ord som säger: "Då kärleken kallar dig, följ honom, även om hans vägar är svåra och branta. Och när hans vingar omsluter dig, överlämna dig till honom även om du vet att svärdet som är dolt i vingarna kan såra dig. Och när han talar till dig, tro honom, även om hans röst kan lägga dina drömmar i spillror".

Bara den mest trogna av alla kan nå sin efterlängtade kärlek med andra ord.

Ni skulle förstå denna passion och förälskelse lite bättre om jag försökte ge en mera samlad bild av min vackra Amîda, för en gång skull, även om det är inte detsamma som att se henne i verkligheten.

I mitten av juli månad när den traditionella värmeböljan i Amîda är som odrägligast, så där upp emot 45-50 grader och blyet från kupolen på Blymoskén smälter av, kommer jag till världen. "Riya Méshhungivvanan 1", det vill säga byodlarevägen 1 i den äldsta stadsdelen Ali Pascha där jag kom till världen, ligger mindre än hundra meter från en moské och kanske lite dryggt hundrafemtio meter från moskén ligger Den Heliga Marias Kyrka - en av de älsta kyrkorna i världen som härstammar från den kristna romerska epoken, omkring år 150. Ungefär vid fem års ålder lade jag märke till ett av de märkligaste fenomenen i detta liv av tro och religionsskillnader, nämligen hur böneutroparens skri från högtalarna högst uppe på minareterna brukade blanda sig med de klingande tonerna från det lilla kyrkotornets klockor i Heliga Marias kyrka som låg nästan vägg i vägg med moskén.

Böneutroparens "Allahuuu" och kyrkklockornas klingande ljud gick ibland in i varandra. Detta fortsatte i en evighet, när det väl en gång startat. Trots att det har gått så många år, hör jag fortfarande tonerna som etschat sig fast i mitt bakhuvud.

Detta inträffade dock inte så ofta. När böneutroparen kallade muslimerna till dagens tredje stora bönesamling i moskén vid fyratiden på eftermiddagen, hade kyrkan ingen regelmässig avsikt att vid just denna tidspunkt ringa i sina klockor. Kyrkklockorna ringde endast när det exempelvis var högtidsmässor eller begravningsmässor i den Heliga Marias Kyrka, i den lilla kristna församlingen, då kyrkklockornas klang oundvikligen blandades som beskrivet med böneutroparens skri från högtalarna på minareterna som är murade med svarta basaltstenar.

Vid min två års ålder försökte en otäck barnsmugglare stoppa mig i en säck och röva bort mig medan jag var vid ytterdörren och lekte. Men mor hann komma till undsättning. Hon sa att hennes blickar sökte mig i gränden, men såg mig inte! Däremot såg hon en man med en säck på ryggen. Hon förvandlas till en vild katt med vassa klor när hon fick se att någonting i säcken på mannens rygg rörde på sig. Hon hann i fatt mannen och klöste hans ansikte med sina naglar. Mannen lämnade säcken och flydde i all hast därifrån.

Amîda, även kallad: Diyar-î Bakr: som betyder bakr klanens säte, en historisk stad, vid en ytterst viktig historisk geografisk knutpunkt har varit skådeplats för stora historiska händelser. Staden Diyarbakr har upplevt alla de stora världsreligionerna, trettiotre riken och imperier har härskat där och minst lika många försök har gjorts att erövra staden. Zarathustras mazdeism, Moses judendom, Jesus' kristendom och slutligen Muhammeds islam.. Ett näste för mångkultur och religioner, en kulturernas och religionernas estrad.

Eftersom staden låg vid en geografiskt handelmässigt viktig vägkorsning på den sägenomsuppna fjärrhandelsvägen sidenvägen, lät den romerska kejsaren Justinianus år 349 e kr som härskade över staden, återuppbygga den på ruinerna av en befintlig uråldrig stadsmur, världens andra största mur efter den kinesiska muren och världens största ringsmur. Ringmuren är hela sex km lång, sjutton meter hög, fyra meter bred, den har åttiotvå torn, med fyra gigantiska stadsportar som man öppnade och stängde en gång per dag. Öppning vid soluppgång, stängning vid solnedgång. Handelsresande från och till Indien och Kina på sidenvägen, kunde tryggt få skydd och vila för att så småningom resa vidare på sin färd.

Stenar till denna gigantiska mur, liksom till all bebyggelse i den uråldriga staden, hämtades ur den icke aktiva vulkanen, Chiya-ye Qaradj (latin: Masia) där människan för första gången lärt sig odla vete och tämja djur. Även idag betraktar folk från närbelägna städer till Chiya-ye Qaraj, alla jordbruksprodukter nästan som heliga, därför att de har en sådan hög kvalité och är mycket välsmakande. Man undrar om Chiya-ye Qaraj alltid har varit en sporadiskt aktiv vulkan och den odlingsbara jorden kring vulkanen på så sätt blivit bestrålad vilket gjort den extra fertil? Den senaste eroderingen varit för cirka 12000 år sedan. Många växtarter här är endemiska. Hoppas den turkiska ockupationen inte förelägger fortsatt hinder inför vetenskapliga expeditioner som med dagens spjutspetsvetenskap skulle kunna ge svar till många bestånde frågor om civilisationens grogrund vilket dessa trakter utgör. Många vetenskapsmän från väst har hindrats av Turkiet att besöka platsen, däribland den svenske arkeologen Johan Hultin som hade hindrats från att resa in till just detta område för fältstudier om civilisationens ursprung.

Hela detta bördiga området som heter Den blrdiga guldhalvmånen som ligger i Kurdistan som är också sedan många hundra år en bro som många olika folkgrupper som vandrat genom och de flesta slog sig till ro i detta paradisiska behagligt tempererade klimat.

 



Något som jag ofta funderat över, är vår granne Erab Khadja som ursprungligen var en sudanesiska, vilket man inte alls brukade nämna. Det sades inte heller att hon var invandrare. Jag tänker också på Kor Ûsif som såg ut som en etiopier och många andra färgade kurdistanare.. Här tänker man inte på människan i termer av hennes hudfärg eller hårfärg. Det är en värdig atmosfär jag gärna vill finnas med i i igen för att ta en paus från dessa betydelselösa ochg till och med skadliga tankebanor som finns i hela dagens Europa. Det är ett onödig och meningslös företeelse som tyvärr upptar' förstelnar och regredierar mångas tankar här i denna del av världen.

Den oerhörda saknaden är othärdligt.
Saknaden är min ständiga följeslagare. Den har gjort att jag fått finna mig i en stor tomhet. Helt plötsligt inser jag att jag saknar i stort sett allt här i livet. När jag tänker på att jag sedan nästan två decennier inte en enda gång fått syn på stjärnstrukturer, nebulosor som det heter, på en klar natthimmel, då känner jag starkt vad saknad är. Jag brukade under sommartider sova på de platta taken på landet och se den fantastiska natthimlen. Detta är inte möjligt för mig här på grund av de täta skandinaviska molndimmorna eller ljusa sommarnätterna. Jag saknar det verkligen enormt mycket. Jag har alltid tittat på himlavalvet och drömt.

När jag var barn, väntade jag alltid otåligt på att det skulle bli sommar. Då fick jag tillsammans med mina två yngre bröder åka hem till min faster i byn Qadia Kurmandja strax utanför Diyarbekir. På kvällarna fick vi sova på husens platta tak. Man fick obehindrat och med en stor fascination skåda dessa fantastiska stjärngrupper med sitt magnifika ljusstoff runtomkring dem. De såg ut som många bräckligt utströdda ljusknippen på ett oändligt stort svart draperi. I och med att det inte fanns någon stark stadsbelysning på nätterna i byn, fanns det ingenting som störde den fantastiska natthimlen. Den kolsvarta himlen kändes så nära ansiktet som om man såg tusentals stjärnor flamma i ens omedelbara närhet. Det kändes som om ens ansikte snart skulle nudda en stjärna om man bara reste sig en halv meter ur sängen. Stundtals blev jag helt avskärmad från omgivningen i och med att den stora fascinationen för stjärnorna på natthimlen var så fångande och intensiv. Man tänker mycket under en sådan upplevelse även om man är ett barn. Man blir djupt fundersam och enormt nyfiken. Varför finns alla dessa ljusknippen på himlavalvet? Kan man åka dit? Finns det människor där? Det var de första stora frågorna. De är så många. I djupet bortom de stora, anade man andra, kraftigare, svagare, analkande, avlägsnande, i tusenden, i miljoner, åter i miljoner, långt bortom ögats räckvidd. De upplevdes stå stilla fast de kunde vara och är i ständig rörelse. Vad storslaget, så fantastiska de är! Dessa himlafenomen som såg ut som stora och små vita blinkande pärlor utspridda över en oändligt bred, svart sjal, kändes vara så nära så, som om man kunde sträcka ut sin hand i luften och lätt plocka ner några stycken och stilla sin nyfikenhet med, genom att studera dem direkt i handen. Det vore ju fantastiskt. Det hände t o m att jag inte kunde låta bli att låtsas, med mina kupade händer uppsträckta i luften, för att välja den knippe som lyste starkast av alla och försökte ta ner det medan vi fick höra de vackra kurdiska frihetssångerna som sändes ifrån den kurdiska radiostationen Rewan (Jerevan) i fd Sovjetunionen.

Jag brukade koncentrera blicken mot vissa stjärngrupper som har en del stora och små ljusfläckar runtomkring sig. På senare år har jag bättre förstått fenomenet när jag nu vet att dessa ljusfläckar kan bestå av minst ett par hundra miljarder stjärnor. Tanken svindlar. Jag var totalt borta inför den väldiga, ofantliga stjärnhimlen, sedd från den fantastiska lilla byn Qadia Kurmandja, i Kurdistans stolta stad Amîdas närhet. Vackert och hemlighetsfullt fortsatte de ta emot undran och beundran där de svävade i tomhet. Man vill så gärna veta om de talar med varandra, mellan stjärnvärldarna, långt där i fjärran. För oss är rymden tyvärr ännu tyst och stumm. Stjärnorna i natthimlens svarta oändligheter, verkade vara så hemlighetsfulla för oss, så det kändes klart sorgligt inom en. Man fick känslan att de på något sätt var full sysselsatta med att skicka till varandra, för oss obegripliga, hemlighetsfulla meddelanden hela tiden i rymdvärldarna. Att det är något samband mellan stjärnorna, att hela stjärnvärldar talar med varandra utan att vi är med och har den minsta vetskap om detta, kändes sorgligt för mänskligheten. Jag tyckte att det var ännu ett sorgligt samband, mellan stjärnorna på vårt himlavalv och de kurdiska frihetssångerna som hördes ifrån ett nästan lika avlägset ställe som dessa stjärnor befinner sig på. Båda världarna var lika avlägsna för vår bys kurdiska invånare. Jag var mycket nyfiken på båda delarna. Skillnaden mellan dem var att den ena fick jag se men inte röra och den andra fick vi höra men kunde varken se eller veta på riktigt varifrån rösten kom och inte heller fick vi höja volymen på grund av rädslan för en eventuell turkisk kommandoräd i byn. Det var en turkisk militärtrend under 60 och 70-talen att göra täta kommandoräder i byarna i Kurdistan och samla byns alla invånare mitt i natten eller t o m på de tidiga småtimmarna på morgonen och förhöra och trakassera dem. Det var en bland många andra grymma turkiska tvångsassimileringsmetoderna av det kurdiska folket (2).

Nej, det finns ingenting som motsvarar att få skåda en klar natthimmel i sommarnätternas Kurdistan. Himlen brukar vara så klar och så fantastiskt vacker att det inte går att beskriva med ord. Denna förtrollande och svindlande stora vackra natthimmel brukade vi skåda ifrån våra sängplatser, nedbäddade och liggande på våra ryggar. I de träsängar som kallas "takht" med över en halv meter höga fötter som var speciellt gjorda för sommarnätternas vistelser och sömn på husens platta tak. Att få sova i dessa sommarsängar samt se stjärnhimlen var någonting enastående och jag längtade starkt efter att få göra det igen.

Sångarna och sångerskorna på radiostationen kändes så främmande som invånare på dessa stjärnor vi höll på att skåda. Ett fåtal sångare var kända av oss på denna sida. Som Aramê Tigran, Grabetê Khatjo och Zadîna Shekir. De var förföljda kurdiska kristna eller jesidier som skulle ha sin fristad i Sovjetarmenien som undan turkiska massaker på kristna i början av seklet. De var duktiga bärare av och representanter för kurdisk sed och kultur. Man dyrkade deras röst. De var så uppskattade i hela Kurdistan så när en kurd skulle köpa en radioapparat, frågade försäljaren om radion kunde "fånga in radiostationen från Jerevan" som sände en timmas lång kurdiskt program varje sen eftermiddag, kl 16:00. Annars fick det vara, det blev inte något köp. Det sorgliga är att dessa "stjärnor" fortsätter att vara lika hemlighetsfulla som den fantastiska svarta natthimlens stjärnor för miljoner kurder än idag. (3)

Jag brukar alltid beklaga vilka fantastiska vetenskapliga resultat man skulle kunna uppnå ifall alla dessa turkiska och/eller arabiska islamo-fascistiska diktaturer försvann från området. Då kanske man kunde börja använda den senaste arkeologiska och astronomiska spjutspetsvetenskapen och instrumenten på forskningsfälten i Kurdistans unika geografi. Det är synd. Kurdistan - ett historiskt och geo-klimatiskt perfekt forskningsfält i jakten på de världsliga kulturernas och t o m, enligt den bibliska traditionen; livets ursprung. En dag tidigare bort med diktaturerna som bara förvränger såväl arkeologiska som naturfyndigheter i Kurdistan(4).

Kortfattat; saknaden, det lilla ordet, men med en så stor innebörd för mig som det kan inneha, tycks ledsaga mig var jag än befinner mig. Min ständiga följeslagare, vad än jag gör och var jag än finns. Efter dessa många långa exilår börjar jag nu resa i tid och rum på ett märkligt sätt. Det är drömmarnas landskap jag vandrar i. Jag drömmer att jag är i Amîda. Vad roligt det känns till en början, när jag drömmer att jag är där! Jag känner mig nöjd över att ha fått hälsa på far och mor och kvarvarande syskon. Glädjen är stor. Helt plötsligt erinrar jag mig att jag har två småttingar någonstans i Sverige. Mina barn. Tankarna går direkt till dem. De känns långt borta och hjärtat börjar kännas tungt och jag vaknar gråtfärdig ur den angenäma och på samma gång hemska drömmen. Och jag frågar mig: är detta den presumtiva, patetiska saknaden av Sverige? Mitt "lilla" dilemma med Kurdistan och Sverige? En sak som är helt säker: jag tror att jag kommer att sakna de gröna pärlöarnas vackra huvudstad Stockholm där jag tillbringat halva mitt liv i, lika mycket som jag nu saknar Amîda om och när jag återvänder till Kurdistan.

Som det sägs i den kurdiska sägnen; "däremellan, olycksbådande, svarta torterarkatter gått"! Därför blev det här så olyckligt och smärtsamt för mig.



Stockholm den 12 december 2000

 

 

 



En av Amîdas uråldriga torn på dess uråldriga stadsmur - världens största stadsmur (5 km lång, 17 m hög och 4 m bredd)

DEN VACKRA AMIDA

 

 

 

 

 

– I I –

 

 

 

HJÄLP JAG FÖRLORAR MIN LILLA DOTTER SKREK DEN KURDISKA KVINNAN I SJÄL OCH HJÄRTA

 

av Goran Candan

 

 



Den kurdiska kvinnan Narés kärlek till sin lilla dotter Nora, är den största rena alturistiska självuppoffrande kärleken

Det var fruktansvärt kallt ute och Naré ville inte acceptera att hennes lilla, magra, nioåriga flicka skulle ge sig av denna kalla hemska vinterdag ensamt till skolan som låg en halvtimmas väg bort i grannbyn. Det var snöstorm den dagen och flickan borde vara hemma, inte minst av den anledningen. I vanliga fall var de redan underkuvade av hungersnöd på grund av att den turkiska militären hade gjort räder i deras lilla by efter så kallade terrorister och förstört all deras mat och vinterproviant. För att underkuva bönderna riktigt ordentligt hade de turkiska soldaterna förstört deras livsmedel, genom att blanda deras mat så att den blev helt obrukbar. Socker och druvsaft hade blandats med salt och ris, vetekross med mjöl, te med kaffe med varandra, och så vidare. De grymma soldaterna påstod att byborna gav stöd åt gerillan. De kurdiska frihetskämparna som kallas gerilla, finns i Kurdistans berg och dalar och gömmer sig dagtid och opererar nattetid. Det redan svåra livet i den lilla avlägsna och fattiga kurdiska bergsbyn hade blivit helt odrägligt sedan dessa soldater intagit byn.

Det pågick ibland strider dag och natt som kunde fortsätta i veckor och månader. På dagen kom de turkiska soldaterna och trakasserade byborna, samlade alla och frågade ut dem om gerillans aktiviteter och hemvist. På natten kom gerillan och ville ha deras sista bröd, i frihetskampens namn. Det var i stort sätt deras sista matbit för den stränga vintern som dessa arma bönder delade med gerillan. De var alltid villiga att dela med sig nästan allt de ägde trots den enorma fattigdomen de levde i, trots den stora risken att detta uppfattades som stöd till gerillan.

Mamma Naré hade sin lilla Nora i sina tankar jämt och ständigt. Inte ens i större byar var det vanligt att ett flickor gick till skolan i Kurdistan på den tiden på grund av den turkiska statens hänsynslöst hårda kolonialistiska politik. Att i dessa gudsförgätna ödesmarker skicka sin stackars nioåriga flicka ensamt till skolan, var inte någonting som en sund och klok mamma kunde göra, tyckte hon. Vad skulle hon lära sig? Turkiska! Det var ju inte ens det språk man talade hemma. Vad skulle hon göra med turkiskan när hon i hela sitt liv skulle bo kvar i en by. Alla pratade ju kurdiska. Dessutom var det farligt på annat sätt för henne att lära sig detta främmande språk. Nästan alla pojkar som gick i skolan och lärde sig turkiska kom aldrig tillbaka till byn och blev kvar i städerna efter avslutade studier. Det var nästan bara gamlingar som blev kvar i byn och så Naré och hennes man, till yrket djurskötare, odlare och vedsamlare. Nej, Naré måste hindra detta öde. Hon kunde inte göra någonting drastisk åt saken just nu, men på ett sätt skulle hon kunna få sin man att ändra åsikt. Så skulle det ske. Det hade hon bestämt sig.

 

 

 

 

Lilla Nora ovetande om all den omfattande, hänsynslösa, militära operationen som nyss hade startat och pågick i all styrka i denna krigszon, begav sig till skolan som vanligt. Hon hörde att hela det stora berget under fötterna dånade när en tung turkisk artilleripjäs träffade bergsfoten intill byn. Nora tyckte att det var tillräckligt avlägset nog den här gången också och fortsatte med sina små fötter till skolan som låg i nästa bergsby.

Hemma i byn fick mamma Naré en massa bilder dramför sina ögon om allt som kunde hända. Den lilla flickan Nora verkade vara mer rädd denna gång när hon efter de oupphörliga bombdetonationernas otäcka ljud blev mer förvirrad och halkade i snön och föll flera gånger. Halva vägen kvar att gå. Hon skyndade men fötterna gav efter. Hon hade vrickad foten. Mamma Naré såg allt detta i snabb revy framför sig och blev ännu mera orolig.

Naré gick fram och tillbaka med dessa funderingar in i byhuset, som om hon fick en uppenbarelse om att hon borde gå efter sin dotter och stoppa henne från att gå till skolan idag. Om så behövdes skulle hon gå till skolan och prata med läraren och hämta hem sitt flickebarn en gång för alltid.

När Naré just hade sprungit ut från sitt hus hörde hon flera kraftiga detonationer komma efter varandra, men hon brydde sig inte om att hela den trakten just hade förvandlats till en krigszon. Hon hade bara Nora i tankarna. Hon skyndade ut efter flickan. Det bombades med artilleripjäser som var köpta från Tyskland. USA tillverkade flygplan och amrerikanska apachehelikoptrar fällde tunga bomblaster på minsta lilla rörliga mål. Hon var van vid att Turkiets armé ofta vandrade i dessa ogenomträngliga långa bergkedjor, förgäves jagande efter gerillan. Vem kunde erövra Kurdistans berg som är så höga och så stora? Efter ett tag brukade bomberna och skjutandet tystna. Allting verkade återgå till det normala igen, stilla, förutom de brända skogarna dit man aldrig kunde gå igen för att plocka bär och svamp och de stora, synliga vattenkällorna som den turkiska fiende armén hade avsiktligt förgiftat. Redan nästkommande år brukade träden i den brända skogen ge knoppar och det förgiftade vattnet renas efter några veckor eller månaders ständiga rinnanden.

Naré var inte rädd för de stora bomberna som föll ganska nära. Vinden och snöstormen var på väg att öka. Hon fortsatte i Noras nästan översnöade fotspår. Hon såg Nora närma sig skolbyn. Mot Nora kom en ambulerande turkisk soldatgrupp. De försökte prata med henne. Naré såg på detta med förskräckta ögon och skyndade allt hon kunde, men hon var andfådd. Soldaterna tog med Nora till ett närbeläget hus och försvann in där med henne. Narés hjärta höll på att sprängas i bitar av oro. Stackars lilla flicka Nora! Hon sprang ännu fortare i snöstormen. Hennes jacka blåste bort med vinden och hennes dåliga skor gick sönder. Hon kastade skorna och fortsatte att springa barfota i snön. Hon ville bara vara där ögonblickligen! Den brinnande moderliga längtan som hon kände efter sitt kära barn, den brinnande kärleken, fyllde hela hennes hjärta med djupt oro på grund av den fara som hon såg svävade över hennes stackars barn. Moderkänsla är kärlek och kärlek är den skyddande moderkänslan.

Soldaterna i den stora, ärorika, oövervinnerliga turkiska armén hade hunnit bränna ner hela den fredliga byn med sin skola, med napalmbomber från helikoptrar som var köpta från Tyskland och USA. Kanske ockkså med ammunition från det mest humanistiska landet av alla, det demokratiska Sverige. Därefter blev en kommandostyrka landsatt i byn för att rensa ytterligare om de påträffade några överlevande. Den grymma turkiska staten i Ankara hade bestämt sig att jämna ut allting med marken i den kurdiska kandsbyggden. Minst fem tusen byar brändes ner vid den här tiden under 1990-talet.

Stackars lilla Nora anlände till i byns skola. Soldaterna som var landsatta i byn med helikoptrar var övertygade om att denna flicka var den enda levande varelse i en stor radie i området. I trakten fanns inte en enda by inom kortare avstånd än en dagsmarsch, bortsett från Narés hemby. Två närbelägna fredliga små byar. Byinvånarna var misstänkta för att ge stöd åt gerillan och militären hade bestämt sig för att göra denna elimineringsoperation. Nu var byarna totalt nedbrända. Efter byn med skolan, var Narés by i listan som nästa mål att jämnas med marken. Dessa byar räknades som enda möjliga logistiska stödpunkter för små gerillagrupper som brukade gjöra avmarsch in och ut i gränstrakterna mellan Irak, Iran och Turkiet.

De turkiska kommandosoldaterna bestod oftast av fientliga nationalistiska turkiska ungdomar från den turkiska fasciströrelsen, de så kallade gråvargarna, "bozkurtlar". De är kapabla att göra allt under alla omständigheter. I sina operationer i Kurdistan, kan de döda godtyckligt, bränna, skövla, våldta, till och med barn, precis som de vill. De anser att den civila kurdiska befolkningen i dessa byar är deras största fiender inför deras långa politiska marsch mot målet att upprätta det gigantiska turkiska riket som de kallar Turan - riket mellan floden Donau i Europa och stäpperna i det avlägsna mellersta Asien, som de anser att en gång deras förfäder Atilla och Djingis Khan härskat över.

När Naré kastade sig på den stängda dörren där soldaterna med Nora försvann, höll den svaga dörrkarmen inte emot Narés stora ansamlade kraft och styrka som var enorm. Hon föll med dörren i farstun. De fega turkiska soldaterna som helt enkelt överrumplades av henne, pepprade henne med kulor från AK4-gevär som var tillverkade i Värmland av den svenska krigsmaterielproducenten Bofors fabriker.

Narés starka moderkärlek till Nora förevigades i en av Kurdistans höga, ogenomträngliga berg som numera var besudlat av de barbasriska turkiska soldaternas smutsiga sulor.

 

 

 

– I I I –

 

FÅNGEN NEDJO SVARADE: De som torterar och förtrycker kommer att besegras

 

av Goran Candan

 

 

 

 

De kurdiska frihetskämparnas kärlek är en alturistisk självuppoffrande och en ren oegennyttig kärlek ..

Vid det ökända turkiska militärfängelset i Diyarbakir, hade fängelsedirektionen på sitt program att bryta ner allt motstånd från de kurdiska politiska fångarna under bara några få veckor. Eftersom alla kände till vad Turkiet går för när det gäller mänskliga fri- och rättigheter, var fängelsedirektören mycket mån om att visa upp en snygg fasad för den utländska delegationen frpn Amnesty International som skulle snart besöka fängelset. De kurdiska fångarna vägrade att svära den turkiska eden "Andimiz" som varje morgon de tvingades dem att läsa utantill. De också vägrade att ta på sig den enformiga fångdräkten, samt att erkänna de turkiska skenrättegångarna, fortsatte i sin beslutsamma strejkaktion. De skulle just starta den vidakända dödstrejkaktionen då många av de stupade i 1983..

Den ökände turkiske översten Esat som var fängelsedirektör och tog direkt order från den turkiska militärjuntan i Ankara, samlade alla fångar i långa korridorer vid den tidiga morgontimman och hans gälla röst hördes i fängelsets högoktaviga högtalarsystem:

"- Den ärorika turkiska nationen har genom historien vunnit storslagna segrar. Nationen som har fått tre världskontinenter och hela världen att darra under skuggan av sitt svärd, kommer aldrig att falla inför vissa hot från omvärlden och inte minst från en del som kallar sig för kurder. Vi har tagit detta land med våld och det är vårt land nu. Om ni vill och kan ta det igen, varsågod och och gör det. Turken har kommit ur alla svårigheter segrande och ensamt. Som ordspråket säger; ´turken har ingen annan vän än sig själv!´. Turken kommer att gå vidare segrande igenom alla svårigheter. Det finns ingen i detta land som heter armenier eller greker eller kurder. Våra förfäder vattnat detta land med sitt heliga martyrblod när de kämpat mot alla svekfulla armenier och greker. Om det så behövs skall vi kriga mot hela världen för att försvara detta heliga rike från smutsigt blod och kommunistiska kurder och armenier ty det turkiska blodet är det renaste bland alla de folk i världen!"

Hans hysteriska tal hade redan avbrutits med starka och bestämda slagord som hördes högt från de beslutsamma fångarna. Alla fångar hade redan börjat skrika slagord tillsammans och överste Esat hade hört tumultet som kom ifrån korridorerna i sitt rum och tystnade och började lyssna själv:

"- Länge leve Kurdistan!"
"- Kurdistan eller döden!"
"- Alla folk är bröder!"

När alla fångar är samlade på en och samma plats, får dem styrka av varandras närvaro även om minst lika många soldater vakar över dem. Det hjälper inte att även om soldaterna slår jämt och ständigt med sina tjocka påkar på fångarna. Detta bara stärker deras självkänsla, tyckte fängelsedirektören. Men det var meningen, dvs en medveten manipulation, en provokation från fängelseledningens sida för att slå dem med den förevändningen.

"- Detta är överste Esat! Er Gud! Nu jävlar är det mycket synd om er! Alla in, alla råttor in i cellerna igen!"

Till sina soldater:

"- Mina hjältar! Stoppa råttorna i sina hålor igen och det med detsamma!"

Det är då det börjar flyta blod i floder längs korridorerna. Fångarna som ingenting annat har än sina bara händer, blir slagna med minst halv meter långa batonger och hårda påkar. En del får huvudet spräckt, en del ögat urtryckt, en del händerna, armarna och ben som brutna pinnar. Detta pågår tills halva antalet fångar stoppas in i burcellerna igen och andra hälften av dem ligger medvetslösa eller blödande på golven. Soldaterna som är många fler än fångarna, brukar slå och gå på kropparna även när fångarna ligger medvetslösa och blöder. De har liksom sin överste förvandlats till någon slags rödögda, ylande turkiska gråvargar som går och slår, spottar och svär som zombier längs korridorerna, trampanda på redan lidande, t.o.m vissa döda kroppar.

Detta barbari kan de bara inte göra sig skyldiga till självmant. De måste ha fått en klar instruktion från högre ort i den turkiska militära hierarkin som styr landet med gevärsmynning från Ankara. Hur kan de annars spela som gudar över dessa försvarslösa människor, tänker man.

Äntligen hade Amnesty international delegationen från högkvarteret London bestående av fem personer och tre andra från Helsinki Watch Gruppen för mänskliga rättigheter tillsammans med ytterligare fem delegater från Europarådets grupp för mänskliga rättigheter, sammanlagt tretton politiker och människorättsaktivister hade anlänt till fängelset. Fängelseledningen överste Esat i spetsen hade tvärt förvandlats till en fullständiga välvilliga och godhjärtade människor. Den elaka, den sinnessjuka, den fula, den torterande människotypen, hade lämnat plats åt en mycket hängiven, pliktmedveten och trogen tjänsteman, snarare en människotyp som tillsammans med andra medborgare fallit offer för terrorn som kom från dessa typer av monster till fångar som man nu äntligen hade lyckats fånga några av, de otaliga i antal som de är.

Men det var inte allt. Den utländska delegationen var inte så lättlurad. Denna mjuka attityd skulle inte räcka för att lura dem och skulle inte kunna täcka över den grymma tortyr som turkarna hade blivit kända för i vida världen. Den andra hälften av ledningen under översten visade hela tiden hårdare attityd med situationen och i motsats till fängelsedirektören översten Esat och hans anhang och spelade mycket otålig och traditionellt hårda militärer. Allt detta för att förvirra delegationen i sitt bildande av uppfattning för graden av fångarnas svåra situation. Den ene spelar ängeln och den andra djävulen precis som i en kurdisk berättelse om djävulen med dubbla natur. I den berättelsen berättas att djävulen dödar ens far med fars eget gevär och när sonen dyker upp på mordplatsen, hittar han djävulen fällandes tårar över den livlösa kroppen. Varför gråter du? Djävulen svarar: Jag hittade denne stackaren skjuten och lämnad här.

Bland de femtio cellerna, visades bara fångcell nr 35 för den utländska delegationen. Cell nr 35 består av trehundra fångar som redan gjort erkännanden, som på folkmunn kallas "golare".. Dessa agerar som icke-politiska fångar och visar inget motstånd. De har redan accepterat att ropa den turkiska eden varje morgon och klä sig i den traditionella enformiga fångdräkten och går med på allt fängelseledningen vill. Till skillnad för de andra politiska fångarna har dessa fått tillräckligt med föda, vatten, och sömn och ser förhållandevis friska ut, därför att de inte fått gå igenom lika hård tortyr som de motståndskraftiga politiska fångarna.

Delegationen går förbi ett antal celler och ser att alla fångar har på sig de enformiga fångdräkterna. Inte en enda är utan! "Vad märkligt", tänker delegationen, ovetande om att mer än hälften av fångarna låg på sjukhus efter blodbadet i försöket att klä på dem fångdräkt två dagar innan delegationen anlände. De var omedvetna om att minst 100 fångar var svårt skadade efter det hänsynslösa våld de hade utsatts för av de barbariska turkiska soldaterna. De var omedvetna om att fångarna senare blev tvingade, en för en, att klä på sig de enformiga fångdräkterna men de vägrade ändå bestämt.

Delegationen var omedveten om att fängelsedirektören överste Esat Oktay Yildiran tidigare hade frågat fången Nedjo Girzinar (" Necmettibn Buyukkaya") varför han inte vill bära fångdräkt?

Nedjo Girzinar hade svarat: "Jag är en frihetskämpe och ingen kriminell! Därför tar jag inte på mig någon fångdräkt som är avsedd för kriminella. Nästa steg är väl att fängelseledningen kommer att tvinga oss att läsa den turkiska nationalsången. Jag är kurd och inte turk! Därför skall jag inte ta på mig någon dräkt och inte heller läsa en ockupationsmakts nationalsång. En dag kommer förtryck och tortyr att avskaffas. De som torterar och förtrycker att besegras. Rättvisan kommer att få sista ordet!"

Då hade översten Esat beordrat tre soldater att slå just mot Nedjos huvud hänsynslöst hårt med breda träeplankor tills han fallit livlöst.

Den turkiska staten hade lyckats lura den internationella organisationen för mänskliga rättigheter en gång till, men sista ordet var inte sagt än.

De försvarslösa kurdiska politiska fångarnas attityd var ingenting annat än självaste djupa respekten, passionen, förälskelsen och djupa kärleken till landet Kurdistan, till rättvisan, till sina medfångar. Ty medmänsklighet är kärlek, kärlek är medmänsklighet.

Det finns tre ökända fängelser i världen där det mänskliga värdet och den mänskliga hedern har på det grövsta sättet nedtrampats:

1- Paolo Condor Fängelset i Saigon. 2- Alcatraz fängelse på Alcatraz Island innanför Golden Gate vid San Francisco. 3- Turkiska Fängelset 5No'lu i Diyarbakir i Kurdistans huvudstad

***

Om man säger att ingenstans i världen har det mänskliga värdet och hedern nedtrampats som i fängelset 5No'lu i Diyarbakir i Kurdistans huvudstad och ..

om man säger att ingenstans i världen har människan motstått heroiskt mot torterarnas nedsättande behandling av det mänskliga värdet och hedern som i fängelset 5No'lu i Diyarbakir ..

.. då uttrycker man utan någon som helst tvekan en absolut sanning.

 

 

– IV –

 


KÄRLEKSBERÄTTELSEN SARA OCH REMO


av Goran Candan

 

 

Människans mål är kärlek, kärlekens mål medmänsklighet

Från den allra första början, märkte de att de drogs till varandra med en blixthastighet. Deras kärlek hade börjat med ett leende vid baren, då Remo höll på att dränka sina vardagsbekymmer och sorger med ett par glas tequila. Sara som stod vid baren, kunde inte låta bli att titta på Remo med sina varma och sympatiska blickar och vackra leenden. Det är då deras spännande kärleksepos börjar ta form.

Remo kom fram till henne och bad om lov att dansa. Han tänkte hela tiden på Saras oskyldigt vackra leende och insåg att han var ljusår borta från förälskelse och kärlek innan han mötte detta vackra leende. Den unge Remo har nu ingen vetskap om att han ska nu hamna i en mycket djup känsloaktiv period i sitt liv.

Sara som tycker att Remo ser ut som en kärleksprins i hennes drömmar, börjar redan drömma drömmar om honom. Kramar honom hårt på dansgolvet, pussar honom på kinden när danslåten slutar. Remo som hade hennes fina händer fortfarande kvar i sin hand, kramade fingrarna mjukt för en sista gång och släppte taget. Kärlek redan vid första ögonkastet som det heter för att beteckna det icke intima men platoniska närmandet, när de utbyter värme och sympati med varandra på detta vis, på avstånt. Här kan man verkligen påpeka vikten av blickarnas avgörande roll för att väcka ett ömsesidigt intresse och för den slutgiltiga föreningen mellan två kärleksökande människor.

Det blev en outhärdlig lång väntetid då de var på var sitt håll och skötte sina vardagssysslor under första månaden då de inte kunde träffa varandra. För Remo var tiden utan Sara oändligt lång. Som en religiös som väntar på ett tecken i skyn, så väntade han ett svar från henne.

Att inte få se henne, att inte få höra hennes röst, gjorde honom heltokig. När han lade sig att sova hördes hjärtslagen med häftigt dunkande i bröstkorgen då han tänkte på hennes vackra leende. Han såg henne i drömmen kramande varandra och när han på morgonen vaknade känslan var fortfarande kvar. Hjärtat var mycket ömt och började slå hårt återigen när saknaden av henne visade sitt hemska, tråkiga tryne.

Han hade blivit så oerhört mycket fäst vid henne. Han tyckte att han redan nu kände vissa aningar om att Sara var den rätta. Hon kändes som hans andra hälft. Den andra pusselbiten. De passade perfekt för varandra tyckte han. Detsamma tyckte nog Sara. Detta märktes ju tydligt hos henne när hon var så varm och glad gentemot honom tyckte han.

Vid senare möten kom de allt närmare varandra genom ett par gångers biobesök, långa promenader och ett par gångers omfamningar och kyssar vid avsked, som gjorde att den enorma förälskelsen, känslorna snurrade häftigare i huvuden på dem. Det var ett meningsfullt vackert möte. De närmar sig varandra långsamt och deras ansikte möts. Allt händer i ett lugnt och harmoniskt tempo och inte så hastigt och lustigt som tidigare hänt. De öppnar sina slutna ögon och tittar på varandra. Remo ser i Saras kärleksfulla blickar komma vilda kärlekspilar mot honom, men de har fortfarande inte kommit varandra tillräckligt nära. Remo kysser på hennes silkeslena leppar i en långsam takt. Sara besvarar med samma passion. Inte som de andra gångerna med andra partners tänker båda. Denna gång förde känslorna dem till denna handling och det var takten som flöt med känslan och inte tvärtom. Han har mycket tid, hela dagen, om det så behövs tänker han lugnt. Det är då de känner att de kommit varandra ännu närmare. Det måste vara det så kallade kärleksdansen i känslornas oändliga kosmos och på dess alla planeter på en och samma gång de befinner sig i just nu. Mänskligheten är kärlek, kärlek är mänsklighet. Denna tidpunkt är ingenting annat än en sann kärlek mellan två människor, vilket någon inte behövde ens bekräfta det till den andra genom några uttalanden, ty kärleken är en universell och kosmisk språk, energi, som kan tala själv och till alla.

Finns det en allmän teori som förklarar kärleken på ett mera påtagligt sätt? Men kärleken kan fortfarande vara ett mysterium för somliga. Vad är kärleken då? När man ger sig in på vissa svårbegripliga ämnen och fenomen och vill förklara och analysera, använder man sig alltid av metoden att förklara nyckelordet i frågan. Om man t ex vill förklara ordet politik, då kan man säga att det är grekiska och betyder "statens angelägenheter". Så enkelt är det. Men hur lätt går det att förklara ordet kärlek med bara ett enda ord? Vad är kärlekens nyckelord? Vilka är de sakliga förhållandena om kärlek i våra huvuden, i vår omgivning vid uppdagande av kärlek? Räcker det med bara att hänvisa till ordets ursprung eller ge en ytlig förklaring till de uppenbara emotionella symptomen som ofta går att läsa av på ansiktena av de kära och "galna", på de passionerade individer som ingenting bättre vet än sin passion och förälskelse?

Det är nog lite djupare än så. Så länge människan inte känner till livets gåta, så kommer hon inte hitta det slutgiltiga svaret, för kärleken är lika gåtfull som livet själv ibland, trots vissa kärleksfulla uppenbarelser som beskrivits här ovan för att kunna ge en konkret bild utav. Men livets mening har det visat sig vara kärlek. Utan kärlek är livet meningslöst har det visat sig åter i otaliga gånger. Det som är säkraste i sammanhanget och borde ge oss tröst, är att den goda sidan hos vår andra hälft, dvs vår saliga mänskliga sida som vi också kallar mänsklighet strävar efter att nå kärleken och därmed kärlek förenar sig med mänskligheten i oss. Ibland tycker man att det inte räcker med att bara uttrycka det med begagnade klichéer som att "hela universum skapades av kärlek" och "med kärlek", "Kärleken finns överallt", "i begynnelsen var det kärlek", osv. Men vad är detta för någonting denna kärlek? Vilka objektiva dimensioner har den? Psyko-andliga? Kemisk-fysiska? Abstrakta? Konkreta? Vad kärleken är gjord av? Det är däremot den viktigaste frågan. Många människor trots de hyser varma kärlekkänslor i sig inte kan veta vad det är de känner inombords. Svaret till denna fråga som kan ge oss ett medvetet svar. Vi bör veta meningen om detta ord och känna till dess innehåll, innebörd. Alla har sin version och sitt svar. Men underförstått är kärleken mänsklighet, människans goda sida som visar sig i olika mänskliga handlingar. Det är därför vi uppträder så mänskligt mot varandra.

 

 

 

 

Evîn û hezkirin û dilşewatî gerdûnî ye.

Gerdûn biçûk e - Evîn MAZIN e.
Universe is little - Love is BIG
Universum är litet - Kärleken är STOR


Förutom de fyra grundelementen jord, luft, eld och vatten finns en till element: kärlek.. och det är grunden till alla dessa fyra. Säger kurdiska mystikern Melayê Cizîrî 1407-1481

 

I denna nedanangivna beskrivningen hittar man ett någorlunda svar på frågan, när man drömmer en massa drömmar om kärleken. Förutom i vaket tillstånd, även i sin djupaste sömn "under de dagarna och nätterna som man förvandlats till en emotionell kran", dvs när man var riktig kär en gång. Alla de tidigare känslorna av förälskelser och kärlek till människor som man var förälskade i, kärleken till naturen, passion och kärlek till de vackra idéal som religiösa eller ideologiska idéaler som man har.. alla fina och varma känslor som bara välde fram. Det framgår mycket tydligt i dessa följande rader:


KÄRLEKEN? – VAD ÄR DEN?


Den första frågan när man är kär, är:
vad för någonting denna kärlek är?
Vad är allt detta, som inuti mig skär?
Varifrån än det kommer,
Så har jag blivit kär!

Det enda jag vet, det är svårt,
Det är vad det är.
Jag börjar känna kärlek till allt.
Kärlek till en människa, kärlek till livet,
kärlek till allting som runtomkring mig sker.
Både det onda och det goda har börjat
beröra mig djupt.
Inte enbart det onda,
som förut.

Bara det goda var min ensak
och jag brydde mig endast
om utrotningen av det ondskefulla här i livet.
Men nu, efter att jag såg kärlekens styrka och ljus,
kan jag bättre förstå varför,
det onda i oss får ett sånt fritt utlopp.
Denna kärlek
har givit mig ett par extra ögon
för att noggrant kunna studera fenomenet ondskan i oss.

Efter att jag såg på ondskan med mina egna ögon,
förstod jag att den faktiskt hörde ihop
med godheten, konstig nog.
Mitt i hjärtat på oss
är de tillsammans och båda hör ihop.
Men när jag blev konfronterad
med de äkta kärlekskänslorna,
bara godhetens styrka och glans började lysa i mig.
Detta ljus belyste även ondskan.
Det pressade ner ondskan med sin starka stråle
och ondskan kände sig totalt besegrad, meningslös.
Den underkastade sig självmant inför godhetens fötter.

Men vad är denna kraftiga rörelse,
som tog kol på evighetens ondska i människan?
Jo, om jag beskriver det jag såg i min dröm;
det var ingenting annat än kärleken.
Och den hade någon form av kropp!
Det såg jag själv med mina egna ögon.
Den är som en vänlig ande med en konkret gestalt.
Bestående av regnbågens alla fina färger.

Man kan känna, men inte ta på den.
Den består av en härlig gul, grön,
röd och blå nyanserad färgröra,
som i regnbågens beundransvärda färgmosaik,
i de kurdiska och svenska flaggornas
fantastiska färgnyanser:
röd, gul, grön, blå och vitt
Den är även en tankekraft, en emotionell styrka,
Men utan någon hänsyn.
Den vill helst bara lysa över allting.
En genomskinlig och tredimensionell tingest.
Som går att åskåda när man bara är kär
och grubblat tillräckligt över,
mystiken med det här.
Något som går att åskåda,
men inte att ta på.

Något som är både abstrakt och konkret samtidigt!
Det finns inga spöken,
men kärleken är ett spöke med verklig kropp.
En fe enbart i godhetens tjänst.
Utan kärlek tar ondskan genast över.

Om jag avrundar, då säger jag att denna enorma sak
som kallas kärlek,
och som utrotade
de alla mänskliga föroreningarna i mig,
gjorde mig för stunden lika oskuldsfull
som ett litet barn, änglalikt snäll.
Det finns inga flera höjdpunkter i tillvaron
efter det här.

Den största lyckan, det största nöjet och hänförelsen
är den sanna kärleken,
att få möjligheten att betrakta
den man älskar och dela tid och rum tillsammans
i en harmonisk och fredlig värld..

 

 

 

 

 

 



________
FOTNOTER

1- Det var inte många som trodde att Sovjet skulle falla? Det föll så förvånansvärt snabbt och alla exilfolk som levde utanför Sovjet återvände till sina hem. Jag kände en ryss, Vladimir. Vi läste svenska tillsammans på TBV i början av 80-talet när vi båda var nya i exil. Han trodde att han aldrig skulle kunna återse sin hemstad Moskva som han älskade. Kuba öppnade landets alla gränser och en stor del av exilkubanerna kan idag återvända. Efter Gulfkrisen kan mina kurdiska landsmän ifrån södra Kurdistan åka utan några större svårigheter till Kurdistan tack vare att Saddam hålls i sin bur med anledning av att de allierade styrkorna upprättade en flygförbud zon för Iraks flyg norr om den 36:e breddgraden. Iranierna som flydde från de orangutangaktiga mullorna som styrde deras land, har nu sakta och försiktigt börjat återvända. Till och med dessa mullor har äntligen gått med på vissa lättnader när det gäller mänskliga rättigheter! Men de islamo-fascistiska turkarna står fortfarande där de stått när det gäller mänskliga rättigheter överhuvudtaget - och de ska vara med i det demokratiska EU sägs det - vilken paradox?!

2- När våra kurdiska studentrörelser i mitten av 70-talet började organisera sig och startade med informationskampanjer om det kurdiska folkets frihetsträvanden, trodde vi naivt och sa "om och när den demokratiska omvärlden vet av oss, så kommer man att agera kraftigt och bryta denna tortyr!" Men det tycks hittills ha blivit motsatsen. När fortfarande tusentals kurdiska byar bränns ner av de turkiska militära styrkorna och miljontals kurdiska bönder strömmar mot väst som flyktingar, görs ingenting av omvärlden, av FN. Man tar till och med Turkiet in i det demokratiska EU utan att fråga om det kurdiska folkets nationella och demokratiska rättigheter. Stort oroande, djupt beklagligt.

3- Allt som är kurdiskt har antingen turkifierats genom denna assimilering eller förbjudits. Nära %90 av folkvisorna som sänds via det statliga turkiska radio - tv bolaget TRT, har kurdiskt ursprung. Nämligen en kommission från den turksika statliga radion TRT upprättades och samlade in kurdiska folkvisor och översatte de till turkiska under 1930-talet. Turkiska makthavare subventionerar varje försök till uttryck för assimilering av den ursprungliga kurdiska kulturen. Till en naturlig följd av detta, kan man inte träffa många kurder som talar sitt språk flytande. Denna utveckling har förvandlat dem till halvspråkiga turkofoner. De märkliga och omänskliga turkiska, kolonialistiska och assimileringspolitiska säregenheterna är ständigt närvarande i dagens Kurdistan. Ett land som har blivit uppdelat mellan minst fyra nationer (turkar, araber, perser och armenier) är en internationell koloni. Man borde lätt förstå vilka enorma krafter som trycker på detta sargade folk och inse allvaret.

4- I DN:s söndagskrönika från 29 november 1998 kunde man läsa under rubriken "Förtryckets logik slår även mot blommor" där krönikeförfattaren Gudrun Renber skildrar hur godtyckligt en kurdisk författare kan fängslas och bestraffas bara för att han gjort ett sammanställningsarbete av floran i Kurdistan. Växter som "Hedycarum Kurdicum", "Prangos Kurdica" som växer i Kurdistan. De redigeras till den turkiska nationalfloran, "Flora in Turkey" vid de turkiska universiteten pga att de växer i Kurdistan och enligt den hänsynslösa turksika logiken existerar ingenting som heter Kurdistan! Läs mer om detta här

Ett viktigt exempel i sammanhanget är de senaste moderna och intressanta forskninresultaten kring kulturernas och livets ursprung gjorda kring floderna Eufrat och Tigris som har sin källa i Kurdistans geografi. Dessa påvisar gamla Mesopotamiens och Kurdistans särställning i detta sammanhang. Kurdistan sträcker sig ju över hela övre (norra) Mesopotamien, från Babyloniens huvudstad Nineve (dagens Mosoul, en kurdisk stad som fortfarande är under Iraks ockupation) och norrut. De allra viktigaste antaganden man gör angående människans kulturella utveckling i området, hänvisar till de hittade arkeologiska fynden i just dessa kurdiska områden. Man säger t ex att arkeologerna har grävt fram lämningar från ett ursamhälle i Kurdistan (Här vill jag påpeka en viktigt omständighet: förvisso nämner man inte ordet Kurdistan pga den turkiska politiska assimileringspolitiken som omvärlden tycks blunda för. Det blir antingen ”Norra Irak” eller ”Sydöstra Turkiet” man tyvärr refererar till).

Det finns många andra exempel i samma still. Med en liten fingervisning kan vi nämna en av de senaste sensationella forskningresulten om jordbrukets historia. Hösten 1997 nämnde den ansedda vetenskaptidskriften Science (971114) en av moderna tidernas mest intressanta forskning om jordbrukets historia. Enligt denna rapport, anses Kurdistan vara den plats där människan uppfann jordbruket. Forskarna har funnit genetiska belägg för att så verkligen är fallet.

En liknande omständighet enligt ovan när det gäller att nämna ordet Kurdistan vill jag påpeka. Nämligen vad Kurdistans och kurdernas historia än är värd, så nämns aldrig dess namn, liksom de turkiska makthavarna gör. T o m i dessa vetenskapliga rapporter kan man glömma den rättmätiga geografiska beteckningen på landskapet. Antingen "Norra Irak" eller "Sydöstra Turkiet", igen!

Världens äldsta matsedel, på vilket dess första rad står "ris och gullök, kokt i grisblod" samt världens äldsta vinproduktion härstammar från dessa trakter.

Ett forskarlag i Tyskland har studerat arvsmassan på flera olika varianter av vete och lyckats rekonstruera deras stamträd. Resultatet visar att alla varianterna härstammar från ett litet fåtal vilda former som växer i bergskedjan Qarajbergen där historiska Amîda sträcker sig under dess fötter.

Några tecken på att andra former av vildvete från andra regioner i mellanöstern skulle ha använts kunde inte hittas. Slutsatsen blir att vetet domesticerades bara en gång och på en enda plats (Amîda) och sedan spreds därifrån till övriga världen (SCIENCE 971114).

En seriös vetenskaplig teori som belagts efter vetenskapliga metoder med hjälp av moderna datorer och genteknik.

 

BILDER: Berättelse I: Jina Kurd, Yahia Salo. Berättelse II: Zülfükar Tak. Berättelse III: MT. RT. Berättelse IV: Pira Dehderi, Diyarbekir, Anonym.

 

 

GORAN CANDAN

 

 


Foundation For Kurdish Library & Museum