~
DİYARBAKIR ZINDANI 5 No'lu ~
Zindana tirkan 5Nolu li Diyarbekrê ..
The infamous Turkish military prison 5 No'lu in Diyarbekir (Amida) - The Capital city of Entire Kurdistan
Kurdish political prisoners started at 18 May 1982 a hunger strike action in The Turkish military prison in Diyarbekir 5 No'lu and many of them died in this action
Det finns tre ökända fängelser i världen där det mänskliga värdet och den mänskliga hedern har på det grövsta sättet nedtrampats:
1- Paolo Condor Fängelset i Saigon
2- Alcatraz fängelse på Alcatraz Island innanför Golden Gate i San Francisco
3- Turkiska Fängelset 5No'lu i Diyarbakir i Kurdistans huvudstad
_____________________
Om man säger att ingenstans i världen har det mänskliga värdet och hedern nedtrampats som i fängelset 5No'lu i Diyarbakir i Kurdistans huvudstad och ..
om man säger att ingenstans i världen har människan motstått heroiskt mot torterarnas nedsättande behandling av det mänskliga värdet och hedern som i fängelset 5No'lu i Diyarbakir ..
.. då uttrycker man utan någon som helst tvekan en historisk sanning.
_____________________
Under perioden 1980 - 2000 har 1 milyon kurdiska politiska fångar gripits, torterats, fängslats, dömts.
Tusentals av de har dödats
10 tusentals har blivit handikappade till följd av den omänskliga behandling de utsattes för i fängelset
100 tusen av dessa politiska fångar sitter fortfarande i fängelset 2019.
"İşkence insanlık dışı değil, insanlar tarafından başka insanlara yapılan ve diğer insanlar tarafından ortadan kaldırılması gereken utanç verici ve iğrenç bir suçtur" J.P.Sartre
Ama VATANSIZ işgalci islamo-faşist türklerin kürdlere yaptığı işkencelerin nedeni kürdleri ortadan kaldırıp kürd vatanına sahip olabilmek içindir.
|
''Dünyanın en kötü-şöhretli zindanları olan: SAIGON Paolo Condor Zindanı, California Alcatras Zindanı, işgalci-işkenceci, islamo-faşist türklerin Kürdistan'daki Diyarbakır 5 No'lu askeri cezaevi'nin yanında SHARATON HOTELİ gibi kalır'' Eğer biri şöyle derse: Dünyanın hiçbir yerinde insanlık onuru ve değeri, Kürdistan’ın başkenti Amed’deki 5 No’lu türk Cezaevi'nde olduğu kadar ayaklar altına alınmamıştır, |
21 Mart 1982, Diyarbakır Zindanı 5 No'lu
Det finns tre ökända fängelser i världen där det mänskliga värdet och den mänskliga hedern har på det grövsta sättet nedtrampats:
1- Paolo Condor Fängelset i Saigon
2- Alcatraz fängelse på Alcatraz Island innanför Golden Gate i San Francisco
3- Turkiska Fängelset 5No'lu i Diyarbakir i Kurdistans huvudstad
12 september 1980 - Det turkiska militärfängelset i Diyarbekir - Norra Kurdistan
Denna turkiska tortyren heter: röka, då tvingades en tänd cigaret i anuset på fångarna
İllustration:Zulfukar Tak' själv fånge i detta fängelse
Under perioden 1980 - 2000 har 1 milyon kurdiska politiska fångar gripits, torterats, fängslats, dömts.
Tusentals av de har dödats
10 tusentals har blivit handikappade till följd av den omänskliga behandling de utsattes för i fängelset
100 tusen av dessa politiska fångar sitter fortfarande i fängelset 2023.
Denna turkiska tortyren heter: vågen, då tvingades fångarna hålla varandra i könsorganen och lyfta
İllustration:Zulfukar Tak' själv fånge i detta fängelse
Om man säger att ingenstans i världen har det mänskliga värdet och hedern nedtrampats som i fängelset 5No'lu i Diyarbakir i Kurdistans huvudstad och ..
och om man säger att ingenstans i världen har människan motstått heroiskt mot torterarnas nedsättande behandling av det mänskliga värdet och hedern som i fängelset 5No'lu i Diyarbakir ..
.. då uttrycker man utan någon som helst tvekan en historisk sanning.
İllustration:Zulfukar Tak' själv fånge i detta fängelse
Heger mirov bibêje ku rûmeta mirovayetiyê li çi devereke cîhanê wek li zindana Diyarbekrê ya li paytexta Kurdistanê ya bi navê 5 Nol'lu ne hatiye şikandin ..
û heger mirov bibêjê ku li çi devereke cîhanê wek li zindana Diyarbekrê mirovayetî li hevber şikandina rûmeta mirovan li ber xwe ne daye,
.. hingê em rastiyeke dîrokî dihênin ser ziman.
Lİşgalci-sömüğrgeci-işkenceci-faşist SÖZDE türk mahkemelerinde kürd mahkumlar korkunç işkencelerle hunharca katledilip sakat bırakılıyordu.
12 Eylül 1980 sözde türk mahkemlerinden Diyarbekir sözde duruşmalarında ağır işkenceler sonudu yürüyecek durumda bile olamayan H. A'nun yabancı
gözlemci
avukatlardan birsinin saatinin içinde bulunan kamera ile çektiği fotolardan biri.
De kurdiska frihetskämparnas kärlek är en alturistisk självuppoffrande och en ren oegennyttig kärlek
I det ökända turkiska militärfängelset i Diyarbakir, hade fängelsedirektionen på sitt program att bryta ner allt motstånd från de kurdiska politiska fångarna under bara några få veckor. Eftersom alla kände till vad Turkiet går för när det gäller mänskliga fri- och rättigheter, var fängelsedirektören mycket mån om att visa upp en snygg fasad för den utländska delegationen. De kurdiska fångarna som vägrade att svära den turkiska eden - "Andimiz" varje morgon och ta på sig den enformiga fångdräkten, samt att erkänna de turkiska domstolarna, fortsatte i sin beslutsamma strejkaktion. De skulle just starta den vidakända dödstrejkaktionen då många av de stupade i 1983.
Den ökände turkiske översten Esat som var fängelsedirektör och tog direkt order från den turkiska militärjuntan i Ankara, samlade alla fångar i långa korridorer vid den tidiga morgontimman och hans gälla röst hördes i fängelsets högoktaviga högtalarsystem:
"- Den ärorika turkiska nationen har genom historien vunnit storslagna segrar. Nationen som har fått tre världskontinenter och hela världen att darra under skuggan av sitt svärd, kommer aldrig att falla inför vissa hot från omvärlden och inte minst från en del som kallar sig för kurder. Vi har tagit detta land med våld och det är vårt land nu. Om ni vill och kan ta det igen, varsågod och och gör det. Turken har kommit ur alla svårigheter segrande och ensamt. Som ordspråket säger; ´turken har ingen annan vän än sig själv!´. Turken kommer att gå vidare segrande igenom alla svårigheter. Det finns ingen i detta land som heter armenier eller greker eller kurder. Våra förfäder vattnat detta land med sitt heliga martyrblod när de kämpat mot alla svekfulla armenier och greker. Om det så behövs skall vi kriga mot hela världen för att försvara detta heliga rike från smutsigt blod och kommunistiska kurder och armenier ty det turkiska blodet är det renaste bland alla de folk i världen!"
Hans hysteriska tal hade redan avbrutits med starka och bestämda slagord som hördes högt från de beslutsamma fångarna. Alla fångar hade redan börjat skrika slagord tillsammans och överste Esat hade hört tumultet ifrån korridorerna i sitt rum och tystnade och började lyssna själv:
"- Länge leve Kurdistan!"
"- Kurdistan eller döden!"
"- Alla folk är bröder!"
När alla fångar är samlade på en och samma plats, får dem styrka av varandras närvaro även om minst lika många soldater vakar över dem. Det hjälper inte att även om soldaterna slår jämt och ständigt med sina tjocka påkar på fångarna. Detta bara stärker deras självkänsla, tyckte fängelsedirektören. Men det var meningen, dvs en medveten manipulation, en provokation från fängelseledningens sida för att slå dem med den förevändningen.
"- Detta är överste Esat! Er Gud! Nu jävlar är det mycket synd om er! Alla in, alla råttor in i cellerna igen!"
Till sina soldater:
"- Mina hjältar! Stoppa råttorna i sina hålor igen och det med detsamma!"
Det är då det börjar flyta blod i floder längs korridorerna. Fångarna som ingenting annat har än sina bara händer, blir slagna med minst halv meter långa batonger och hårda påkar. En del får huvudet spräckt, en del ögat urtryckt, en del händerna, armarna och ben som brutna pinnar. Detta pågår tills halva antalet fångar stoppas in igen i burcellerna och andra hälften av dem ligger medvetslösa eller blödande på golven. Soldaterna som är många fler än fångarna, brukar slå och gå på kropparna även när fångarna ligger medvetslösa och blöder. De har liksom sin överste förvandlats till någon slags rödögda, ylande turkiska gråvargar som går och slår, spottar och svär som zombier längs korridorerna, trampanda på redan lidande, t.o.m vissa döda kroppar.
Detta barbari kan de bara inte göra sig skyldiga till självmant. De måste ha fått en klar instruktion från högre ort i den militära hierarkin som styr landet med gevärsmynning från Ankara. Hur kan de annars spela som gudar över dessa försvarslösa människor, tänker man.
Äntligen hade Amnestydelegationen från högkvarteret London bestående av fem personer och tre andra från Helsinki Watch Gruppen för mänskliga rättigheter tillsammans med ytterligare fem delegater från Europarådets grupp för mänskliga rättigheter, sammanlagt tretton politiker och människorättsaktivister hade anlänt till fängelset. Fängelseledningen överste Esat i spetsen hade tvärt förvandlats till en fullständiga välvilliga och godhjärtade människor. Den elaka, den sinnessjuka, den fula, den torterande människotypen, hade lämnat plats åt en mycket hängiven, pliktmedveten och trogen tjänsteman, snarare en människotyp som tillsammans med andra medborgare fallit offer för terrorn som kom från dessa typer av monster till fångar som man nu äntligen hade lyckats fånga några av, otaliga i antal som de är.
Men det var inte allt. Den utländska delegationen var inte så lättlurad. Denna mjuka attityd skulle inte räcka för att lura dem och skulle inte kunna täcka över den grymma tortyr som turkarna hade blivit kända för i vida världen. Den andra hälften av ledningen under översten visade hela tiden hårdare attityd med situationen och i motsats till fängelsedirektören översten Esat och hans anhang och spelade mycket otålig och traditionellt hårda militärer. Allt detta för att förvirra delegationen i sitt bildande av uppfattning för graden av fångarnas svåra situation. Den ene spelar ängeln och den andra djävulen precis som i en kurdisk berättelse om djävulen med dubbla naturer. I den berättelsen berättas att djävulen dödar ens far med fars eget gevär och när sonen dyker upp på platsen, hittar han djävulen fällandes tårar över den livlösa kroppen. Varför gråter du? Djävulen svarar: Jag hittade stackaren skjuten och lämnad här.
Bland de femtio cellerna, visades bara fångcell nr 35 för den utländska delegationen. Cell nr 35 består av trehundra fångar som redan gjort erkännanden. Dessa agerar som icke-politiska fångar och visar inget motstånd. De har redan accepterat att ropa den turkiska eden varje morgon och klä sig i den traditionella enformiga fångdräkten och går med på allt fängelseledningen vill. Till skillnad för de andra politiska fångarna har dessa fått tillräckligt med föda, vatten, och sömn och ser förhållandevis friska ut, därför att de inte fått gå igenom lika hård tortyr som de motståndskraftiga politiska fångarna.
Delegationen går förbi ett antal celler och ser att alla fångar har på sig de enformiga fångdräkterna. Inte en enda är utan! "Vad märkligt", tänker delegationen, ovetande om att mer än hälften av fångarna låg på sjukhus efter blodbadet i försöket att klä på dem fångdräkt två dagar innan delegationen anlände. De var omedvetna om att minst 100 fångar var svårt skadade efter det hänsynslösa våld de hade utsatts för av de vilda turkiska soldaterna. De var omedvetna om att fångarna senare blev tvingade, en för en, att klä på sig de enformiga fångdräkterna men de vägrade ändå bestämt.
Delegationen var omedveten om att fängelsedirektören överste Esat Oktay Yildiran tidigare hade frågat fången Nedjo Girzinar varför han inte vill bära fångdräkt?
Nedjo Girzinar hade svarat: "Jag är en frihetskämpe och ingen kriminell! Därför tar jag inte på mig någon fångdräkt som är avsedd för kriminella. Nästa steg är väl att fängelseledningen kommer att tvinga oss att läsa den turkiska nationalsången. Jag är kurd och inte turk! Därför skall jag inte ta på mig någon dräkt och läsa en ockupationsmakts nationalsång. En dag kommer förtryck och tortyr att avskaffas. De som torterar och förtrycker att besegras. Rättvisan kommer att få sista ordet!"
Då hade översten Esat beordrat tre soldater att slå mot Nedjos huvud hänsynslöst hårt med breda träeplankor tills han föll livlöst.
Den turkiska staten hade lyckats lura den internationella organisationen för mänskliga rättigheter en gång till, men sista ordet var inte sagt än.
De försvarslösa kurdiska politiska fångarnas attityd var ingenting annat än självaste djupa respekten, passionen, förälskelsen och djupa kärleken till landet Kurdistan, till rättvisan, till sina medfångar. Ty medmänsklighet är kärlek, kärlek är medmänsklighet.
Det finns tre ökända fängelser i världen där det mänskliga värdet och den mänskliga hedern har på det grövsta sättet nedtrampats:
1- Paolo Condor Fängelset i Saigon
2- Alcatraz fängelse på Alcatraz Island innanför Golden Gate i San Francisco
3- Turkiska Fängelset 5No'lu i Diyarbakir i Kurdistans huvudstad
_____________________
Om man säger att ingenstans i världen har det mänskliga värdet och hedern nedtrampats som i fängelset 5No'lu i Diyarbakir i Kurdistans huvudstad och ..
om man säger att ingenstans i världen har människan motstått heroiskt mot torterarnas nedsättande behandling av det mänskliga värdet och hedern som i fängelset 5No'lu i Diyarbakir ..
.. då uttrycker man utan någon som helst tvekan en historisk sanning.
Goran Candan
12 december 2000
Diyarbekir Zindanı koridorlarında yazılı IRKÇI-ŞÖVEN TÜRK sloganlar
Şehid Bedran Sevgat
Tek kelime Türkçe bilmeyen annem ziyaretime gelmişti. Başımda bir nöbetçi, anamın başında bir nöbetçi bekliyordu, ben tek kelime Kürtçe konuşursam beni orda annemin gözü önünde döveceklerdi, annem konuşsa görüşü bitirecekler, bunu bildiğimizden ve çok yaşadığımızdan dolayı sadece bakışırdık, annem ağlardı ben ona bakardım tek kelime konuşmadan görüş biterdi...
Bedran Sevgat • Diyarbakır Zindanı
___________________________
”Min mor som inte kunde ett enda ord på turkiska hade kommit på besök. En vakt stod bredvid mig och en bredvid henne. Om jag pratar ett enda ord på kurdiska då skulle de slå mig inför henne. Om mor pratade kurdiska då skulle de avbryta besöket genast. I och med vi visste detta, tittade vi endast på varandra. Mor brukade gråta och jag tittade på henne. Utan att prata ett enda ord med varandra brukade besöket sluta”.
Bedran Sevgat
• Diyarbakır Fängelset.
A view of the visitor-cabin in the Turkish Prison 5 No'lu in Diyarbekir in Kurdistan Here met the visitors Kurdish prisoners.
The text on the dorr: 'Speak Turkish Speak More'!
Sakine Cansiz from Dersim suffered hard in 20 years in this unhuman place
Yemin ediyorum ki; bu karanlığın ortasında o ateş ben olacağım. Zulüm altındaki tüm halklar için kendimi meşale yapacağım. Belki de gün gelecek, bir meşale olarak elden ele dolaşacağım! Ateş karanlıktan korkmaz. Ben de korkmayacağım. Nerede zalim, nerede zulüm, nerede karanlık varsa ben orada yanıyor olacağım.
Yo ma diya, çi kes nê diya - Yaşadığimiz vahşeti kimse yaşamamıştır.
Çar leheng..
Cano Amedi, Mehmed Can
01/2023
Dİyarbakır zındanındaki kürd siyasi tutuklu ve mahkumlara salt KÜRD OLDUKLARI için
işkenceyle katletme suçu işledi islamo-faşist işgalci türk devleti
Diyarbekir's democratically elected major deposed by the Turks Mehdi Zana casts a deadly glare on the so-called Turkish judges
in one of the Turkish mock trials.
The gaze of the brave is sharper than the sword of the coward.
(Cesurun bakışı korkağın kılıcından keskindir.)
Mehdi Zana and his political comrades at the Turkish military trial (so-called trial)) at the Turkish military dictatorship era 1980
He was imprisoned in Turkish Military Prison 5 No'lu and tortured for 17 years. Amnesty International adopted him and in this way he was able to live
 |
 |
 |
Selim Çürükkaya/ 12 Eylül Karanlığında Diyarbakır Şafağı
Kamil Sümbül/ Ana, Esas Durusa Gec! – Diyarbakir 5 Nolu’dan hikayeler I & II
Aziz Gülmüş/ 12 Eylül Diyarbakır Cezaevi anıları
Bild: Frıhetens källa, UR GEVÄRSMYNNINGEN: ritad av kurdiska frihetsfångar i militärfängelset i Diyarbekir
Ingenstans i världen har det mänskliga värdet trampas ner som i fängelset i Diyarbekir
och..
ingenstans i världen har människan gjort ett så hjältemodigt tappert motstånd mot förnedringen som i fängelset i Diyarbekir
M. Emin Yavuz, Şehîdê Kurdiyê 1989
Bi gramî, supaskarî bi bîr dihênin..
--- ''Evet evet evet, işgalci devletin hakim beyi, doğrudur! Ben Türkiye'nin işgal etmiş olduğu Kürdistan topraklarının Türkiye'nin boyunduruğu altından çıkarılıp kurtarılması, özgürleştirilmesi için mücadele ediyorum. Kürdistan Türkiye değil ki Kürdistan toprakları Türkiye'nin işgalinden kurtarıldığında Türkiye parçalanmış olsun! Kürdistan toprakları hiçbir zaman Türkiye'nin olmamıştır ve olamaz da. Türkiye üç emperyalist Avrupa devleti'nin eliyle kürdlerin toprakları üzerinde kurulmuş KORSAN bir devlettir! Sonra ben türkçe konuşmam çünkü ben kürdüm ve dilim kürdçe'dir.'' Bu tarihi savunmasını sözde türk mahkemesinde yaptıktan sonra türkçe konuşmaya zorlandı ama tek bir kelime türkçe konuşmadı. İşkenceci cani türk polis ve askerleri tarafından kafasına kalaslarla vurularak şehid edildi.
M. Emin Yavuz, (1988, 5 No'lu türk işkence merkezi Diyarbakır Zindanı)
İşkenceci türk polisi sorgucusuna kahramanca bunu diyen bu devrimci kürdün lideri de ilk sorgusunda hiç utanmadan alçakça:
--- ''türkleri seviyorum, anam da türktür'' dedi.
ERMENİ DEVRİMCİ GARABET DEMİRCİOĞLU’NDAN DİYARBAKIR CEZAEVİ Diyarbakır garını hiç unutmam. Dokuz yaşında bir çocuktum, pek çok Ermeni çocuk gibi okumam için İstanbul’a gönderildim. Annem İstanbul’a gönderilmeme razı değildi. Bugün başıma gelen bütün felaketlerin müsebbibi olarak hâlâ İstanbul’u görür, belki de öyledir, bilmiyorum. Her yaz tatilinde doluşurduk trenlere memlekete dönmek üzere. Kömürlüydü o zamanlar trenler, elimiz yüzümüz kapkara varırdık evlerimize. Gönderirken bizi analarımız elimiz kolumuz ağzımız yolluk olsun diye verilen içli köfteler, sarmalar, dolmalar, ekmeklerle dolu olurdu. Doluşurduk trene bir sürü çocuk. Geride her birinin elinde bir beyaz mendil alayan analar, biz giderdik, onlar gözyaşlarını silerdi. Belki de anam haklıydı, o gün o gardan yüzlerce Ermeni çocuk gibi okumak üzere ayrılmasaydım Diyarbakır’dan, belki de. Bilmiyorum… Cezaevinden “tahliye” edildikten sonra ellerim kelepçeli, ayaklarım zincirli silahlı iki asker arasında “vatani görevimi” yapmaya götürüldüğümde yine aynı tren garında bu kez Kürt analar uğurluyordu beni. Benziyorlardı bizimkilere, sadece daha sesliydiler, daha diktiler, belki daha gözü kara, belki bizimkiler gibi çok kısa bir sürede vahşeti yaşamadıkları için azar azar öldüklerinden belki, daha dayanıklı ya da daha güçlü. Belki de sadece çoktular. Neden oradaydılar bilmiyorum, ama eminim bizimkilerin yaşadığı türden zorla göç ettirilme hadiselerinden biriydi orada bulunmalarının sebebi, yoksa beni uğurlamaya mı gelmişlerdi? Ellerim ayaklarım zincirli yürümeye çalışıyorum, falakadan parçalanmış beni taşıması icap eden, böyle zor bir görevin altında ezilen ayaklarıma basmaya çalışarak. Birden bu kadınlar bağırarak askerin üstüne hücum ettiler, neden ayaklarımın zincirli olduğunu soruyorlardı, biri eğildi yapıştı zincire, diğerleri askeri tartaklıyordu, zincirin açılmasını istiyorlardı. Fakat bir tanesinin ilgisi ne ayağımdaki zincirde ne de askerlerle olan tartışmadaydı. Ha bire ağzıma ceplerime birşeyler tıkıştırıyordu. Sarmalar, dolmalar, tandır ekmeği… |
Kürd savaş esirlerine insanlık dışı metordlarla işkenceler yapılırken
Diyarbekir zındanında sadece kürd siyasi tutsak ve hükümlüler değil, kürd toplumunun bilumum kesimlerinden insanlar suçuz ve sebepsiz bir şekilde içeri tıkılarak insan aklına gelmeyen envai çeşit zalim ve gaddar şeytani işkencelere tabi tutuldular. İşgalci islamo-faşist türk devletinin en önemli anti-kürd, anti-Kürdistan politikasının temeliniTOPLU ZİHİN KONTROLÜ (Collective Mind Control) oluşturmaktadır. İşgalci islamo-faşist türk devleti küdleri toplu yada tek-tek katleder, toplu olarak zindana atar, kürd şehir, kasaba ve köylerinin üzerinde kulak çınlatan aşırı derecede sesler çıkaran ve çok alçaktan üçan savaş uçakları uçurur. İşgalci islamo-faşist türk devleti bütün bunları kürdleri sindirerek Kürdistan'ı türk vatanı yapmayı başarabilmek için yapıyor. |
-- Hepsa Diyarbekir!! Wey Tu bin erdê kevî tevî xwediyê xwe!'
F tipi hapishaneler, 19 Aralık 2000’de tarihin en kanlı hapishaneler operasyonuyla açıldı. Operasyona 8 tabur ve 37 bölükten oluşan 8335 asker katıldı. Kimyasal gazlar, alev makinaları ve el bombalarının yanı sıra 20.000’den fazla gaz bombası kullanıldı. Operasyonda 28 tutuklu öldü, yüzlercesi sakatlandı. Sağ kalan tutuklular F tipi hapishanelere gönderildi. F tipini? ve tecriti kabul etmeyen tutuklular, ölüm orucuna girdi. Tam 7 yıl, yani 25 mevsim, yani 79 ay, yani 2280 gün açlıkla geçti. Sakat bırakacağı ve hafızasını yitireceği bilindiği halde, ölüm borcu eyleminde olanlara zorla müdahale edildi. Ölüm orucuna giren bazı tutuklular, operasyonları ve zorla müdahaleyi durdurmak için, kendilerini yaktılar..
Alman gazetesi Bayerische National-Zeitung, 3 Eylül 1839 tarihli sayısında, tutuklanan ve bazı sırlar hakkında
sorgulanan bir kürd adamı
kahramanlığına dair bir hikâye yayımladı. Ağır işkencelere rağmen hiçbir sır vermedi.
Sonunda kaynar su dolu bir kazana konularak öldürüldü – fakat yine de hiçbir sırrı açığa vurmadı.
Den tyska tidningen Bayerische National-Zeitung publicerade i sitt nummer den 3 september 1839 en berättelse om hjältemodet hos en kurdisk man som arresterades och förhördes om vissa hemligheter. Trots svår tortyr avslöjade han ingenting. Till slut placerades han i en kittel i kokande vatten, där han dog – utan att någonsin röja någon hemlighet.
Kürdler, her koşulda güvenilir bir halk olarak bilinmiştir; özellikle islamo-faşist türk, arap ve pers islamist uluslarla karşılaştırıldığında. 1881 yılında Berlin’de Orienten adlı kapsamlı antropoloji kitabını yazan Lerchenfeldt şöyle demiştir: “Kürd eşkıyalar bile merhametlidir; insanın ölmemesi için yeterince yiyecek ve giysi bırakırlar.” Binlerce yıllık köklü ve medenî bir kültür geliştirmiş olan kürdler, insan onuru ve vicdan temelli bir adalet ve hakkaniyet anlayışına sahptir.
Kürdler tarih boyunca onur, adalet ve insanlık duygularıyla tanınmıştır – savaşın vahşeti içinde bile. islamo-faşist türk–arap–pers devlet yapılarının baskıcı ve acımasız yöntemlerine karşın, tıpkı alman doğubilimci Lerchenfeldt'in dediği gibi: kürd halkının direnişi hep insan onuruna dayalı olmuştur. Bu, kürd geleneklerinde uzun süredir var olan etik temelin derinliğini göstermektedir; çünkü düşman dahi olsa, karşısındaki insan hala bir insandır. Kürd toplumsal etiği; dağ köylerinde, aşiretlerde ve kürd emirliklerinde (emîrlik kelimesi arapça değildir) binlerce yılda şekillenmiş olup, merkezi otoritenin kör emirlerinden ziyade insan onuru ve vicdan sorumluluğu üzerine kuruludur.
Bunun somut bir örneği, 1960 ve 70’li yıllarda General Mustafa Barzani’nin peşmerge güçlerinin islamo-faşist arap Irak devletine karşı yürüttüğü uzun süreli direnişte görülür. Çetin savaşlar ve zor şartlara rağmen Barzanî'nin birlikleri, esir aldıkları Irak askerlerini idam etmeyi reddetti. Esirlere saygıyla davranıldı ve çatışmalar sona erdiğinde birçoğu ailelerine geri gönderildi. SSCB ve ABD’den gelen uluslararası gözlemciler ve diplomatlar, bölgede yaşananları yakından izlediler ve Barzanî'nin ordusunun bölge çatışmalarında alışılmadık bir disiplin koruduğunu kaydettiler. Bu durum, özellikle Irak’ın arap ordularının sivillere karşı kimyasal silahlar, infazlar ve katliamlar kullanmaya başladığı bir dönemde kürd hareketinin ahlaki duruşunu güçlendirdi.
Benzer anlatılar, Kuzey Kürdistan’da 1980 ve 90’lı yıllarda yaşanan çatışmalarda da belgelenmiştir. Kürd gerillaları bu dönemde binlerce işgalci türk askerini ve subayını esir aldı. Ancak bu askerler işkence görmedi – oysa türk devleti aynı yıllarda sivil kürdlere ve kürd savaş esirlerine sistematik olarak işkence, infaz ve kayıplarla karşılık veriyordu. Amnesty International ve Human Rights Watch gibi kuruluşlar, Diyarbakır Cezaevi gibi hapishanelerdeki işkenceleri, keyfi tutuklamaları ve köy katliamlarını tekrar tekrar belgelediler. Buna rağmen birçok kürd birliği, ellerindeki esirleri ya ailelerine teslim etti serbest bıraktı. Bu davranış sadece stratejik bir tercih değil; kürd kolektif bilincinde kökleşmiş etik bir yüksek kültürel düşüncenin yansımasıydı.
Buna karşın, Ortadoğu’daki islamcı devletlerin – özellikle türk, arap ve pers devletlerinin – orduları, kürdleri esir aldıklarında genellikle son derece vahşi yöntemlerle hareket etti. Kürd direnişçilerin çoğu, yakalandıktan hemen sonra ve çoğu zaman sistematik işkencelerden geçirildikten sonra, bazen ailelerinin gözleri önünde ya da toplu infazlarla katledildi. Örneğin İran devleti, yüzlerce kürd siyasal tutukluyu göstermelik yargılamaların ardından idam etti. Suriye arap ordusu ise, Kamışlo gibi kürd şehirlerinde toplu cezalandırma yöntemleri kullandı. Bu muameledeki asimetri, bölge devletlerinin sömürgeci ve ırkçı yapısını gözler önüne seriyor; zira kürdler bu devletler tarafından hak sahibi insanlar değil, yok edilmesi gereken bir tehdit olarak görülmektedir.
Alman gazetesi Bayerische National-Zeitung, 3 Eylül 1839 tarihli sayısında, bazı sırlar hakkında sorguya çekilen bir kürd adamın kahramanlığına dair bir hikaye yayımladı. Bu adam, ağır işkencelere rağmen hiçbir bilgi vermedi. En sonunda, kaynar su dolu bir kazana konularak öldürüldü – ama yine de bir tek sır bile vermedi. Orta Doğu ve Kafkasya’daki petrol varlığına göz dikmiş olan Almanlar, bu bölgelerdeki emperyalist hedefleri doğrultusunda islamcı türk devletini kendilerine partner olarak seçti. Aynı dönemde, süpergüçler olan İngiltere ve Fransa ise, bölgedeki petrol kaynaklarını ele geçirebilmek için arap liderlerle iş birliği yaptı. Kürd liderler ise, sadece emperyalist oldukları gerekçesiyle bu güçlerle iş birliği yapmayı reddettiler. Ve bu sebeple emperyalistler korkunç bir şekilde kürdlerden intikamlarını aldılar: Binlerce yıl boyunca insanlık uygarlığına katkı sunmuş kadim bir halk, yok edilmek üzere dört ya da beş islamcı ulus-devlet arasında parçalandı.
Kürdlerin işgalci-sömürgeci çıkarlara boyun eğmeyi reddetmeleri, dönemin süper güçleri tarafından bir bağımsızlık ya da cesaret örneği olarak değil, kendi jeopolitik ve ekonomik projeleri önünde bir engel olarak görüldü. Ulus-devlet sınırlarının cetvelle çizildiği bir çağda – örneğin Irak, Suriye, Kuveyt (Q8) gibi yapay devletlerde – Kürdler, kullanılmaya uygun halklar olarak değil, kontrol altına alınması gereken unsurlar olarak değerlendirildi. Irkçı arap milliyetçiliği ve işgalci türk devlet inşası Batılı güçlerce askerî ve diplomatik olarak desteklenirken, kürd ulusu dışlandı, marjinalleştirildi ve şeytanlaştırıldı. Bu süreçte yalnızca coğrafi sınırlar değil, aynı zamanda kültürel ve dilsel yasaklar da getirildi – böylece bir halkın sesi susturulmak istendi. Kaynar su dolu kazanda ölen adamın öyküsü gibi, kürderin tarihsel direnişi yalnızca bir cesaret hikayesi değil; aynı zamanda güce karşı onuru, ayrıcalığa karşı hakkı, itaate karşı özgürlüğü seçen bir halkın onurlu geçmişidir.
Olof Palme, kürd halkının bağımsızlık mücadelesine desteğini açıkça dile getirdi:
Palme, İsveç gazetesi Dagens Nyheter'de yayınlanan yazısında şunları söyledi:
- ''İngilizler vicdanlı olsalardı bugün güneşin altında dünya haritasında Kürdistan adında bir devlet olurdu.''
Kurder har genom historien gjort sig kända för sin starka känsla för heder, rättvisa och medmänsklighet – även i krigets brutalitet. I kontrast till islamo-fascistiska TURK-ARAB & PERSISKA statsbärande nationers grymma repressiva metoder har det kurdiska folkets motstånd ofta kännetecknats av mänsklig värdighet. Som den tyske orientalisten Lerchenfeldt noterade 1881 har kurderna något djupt om det etiska fundament som länge funnits i kurdisk tradition, där den andre – även fienden – fortfarande är människa. Kurdernas samhällsetik, som formats under tusentals år i bergsbyar, stammar och kurdiska emirat (ordet emirat är inte arabiskt) vilar på principer om mänsklig heder och ansvar inför samvetet snarare än blinda order från centralmakten.
Ett tydligt exempel på detta återfinns under 1960- och 70-talet då general Mustafa Barzanis peshmergastyrkor förde ett långvarigt motstånd mot den islamo-fascistiska arabiska irakiska staten. Trots hårda strider och svåra förhållanden vägrade Barzanis trupper att avrätta tillfångatagna irakiska soldater. De behandlades istället med respekt och många av dem återfördes till sina familjer efter konfliktens slut. Internationella observatörer och diplomater från Sovjetunionen och USA, som bevakade utvecklingen i regionen, noterade att Barzanis armé upprätthöll en disciplin som var ovanlig i regionens konflikter. Detta stärkte den kurdiska rörelsens moraliska ställning, särskilt i en tid då statsarméerna i Irak använde sig av kemiska vapen, avrättningar och massakrer mot civilbefolkningen.
Liknande berättelser har dokumenterats i den norra delen av Kurdistan där kurdiska gerillan under 1980- och 90-talet ofta tillfångatog tusentals turkiska soldater och befäl. Dessa soldater torterades inte, trots att den turkiska staten utsatte kurdiska civila och krigsfångar för systematiska övergrepp, avrättningar och försvinnanden. Amnesty International och Human Rights Watch har gång på gång dokumenterat den turkiska statens brott, inklusive godtyckliga fängslanden, tortyr i turkiska militärfängelser som Diyarbakir fängelset och massakrer i byar. I motsats till detta valde flera kurdiska enheter att föra tillbaka fångar till sina familjer eller utväxla dem i ordnade former. Denna typ av agerande är inte bara ett uttryck för strategi – utan speglar ett djupt rotat etiskt tänkande i det kurdiska kollektiva medvetandet.
Till skillnad från detta har statsarméerna i den islamistiska Mellanöstern – särskilt de turkiska, arabiska och persiska – ofta agerat med brutalt våld när de haft fångar. I många fall avrättas kurdiska motståndspersoner omedelbart efter att de gripits, ofta efter att ha utsatts för systematisk tortyr, ibland inför sina familjer eller i masspublika avrättningar. Den iranska regimen har exempelvis avrättat hundratals kurdiska politiska fångar efter summariska rättegångar, medan syriska armén använt sig av kollektiv bestraffning i kurdiska städer som i Qamishli. Denna asymmetri i behandling illustrerar den koloniala och rasistiska struktur som präglar regionens statsapparater, där kurder ses som ett hot – inte som människa med rättigheter.
Den tyska tidningen Bayerische National-Zeitung publicerade i sitt nummer den 3 september 1839 en berättelse om hjältemodet hos en kurdisk man som arresterades och förhördes om vissa hemligheter. Trots svår tortyr avslöjade han ingenting. Till slut placerades han i en kittel med kokande vatten, där han dog – utan att någonsin röja någon hemlighet. Tyskarna, som hade imperialistiska intentioner i Mellanöstern och Kaukasien på grund av oljefyndigheterna i dessa områden, valde den islamistiska turkiska staten som partner för att förverkliga sin dröm om oljetransport. På samma sätt valde dåtidens supermakter – Storbritannien och Frankrike – de arabiska ledarna som samarbetspartner för att kunna ta kontroll över oljan i Mellanöstern. Kurdiska ledare vägrade däremot att samarbeta med imperialisterna, av en enda, enkel anledning: de var imperialister. Och imperialisterna hämnades skoningslöst. Ett historiskt folk, som i årtusenden bidragit till civilisationens utveckling, delades upp mellan fyra–fem islamistiska nationalstater med syfte att förintas och försvinna från historiens scen.
Den kurdiska vägran att underkasta sig koloniala intressen tolkades av stormakterna inte som mod eller självständighet, utan som ett hinder för deras geopolitiska och ekonomiska projekt. I en tid då nationalstater ritades med linjal av koloniala kartografer, som till exempel Irak, Syrien, Q8 (Ku-Eight/Kuwait) betraktades kurderna som ett störningsmoment – för stolta för att låta sig användas, för att manipuleras. Medan arabisk nationalism och turkisk statsbyggnad understöddes militärt och diplomatiskt av västmakterna, marginaliserades och demoniserades den kurdiska nationen. I denna process var det inte bara fysiska gränser som drogs, utan även kulturella och språkliga förbud som infördes för att tysta en hel nations röst. Den kurdiska berättelsen, likt mannen som dog i det kokande vattnet utan att förråda sitt folk, är därför inte bara en historia om mod – utan om ett folk som valde heder över makt, rätt över privilegier, och frihet över lydnad.
Olof Palme uttryckte tydligt sitt stöd för det kurdiska folkets kamp för självständighet:
Palme skrev följande i en artikel i Dagens Nyheter:
- ''Om britterna hade varit samvetsgranna skulle det finnas en stat som heter Kurdistan under solen på världskartan idag.''
Goran Candan
MAZLUM DOGAN & HAYRİ DURMUŞ & KEMAL PÎR
NECMETTİN BÜYÜKKAYA
MEHDİ ZANA
12 EYLÜL 1980
İŞGALCİ-FAŞİST TÜRK ASKERİ VAHŞETİ
